Fjällvår

När vi sörlänningar pratar vår och vårtecken så är det ofta första förekomsten av olika blommor vi relaterar till. Första tussilagon, första snödroppen, blåsippan osv. Vi har också en rad vårfåglar som är som små milstolpar varje vår. Sånglärkan oftast den första, kan komma i slutet av februari. Tofsvipan och sädesärlan följer därpå. För att inte tala om tranorna och den stora trandansen vid Hornborgasjön.

I år hade jag sedan länge planerat att äntligen göra en vintertur igen, många var åren sedan det hände senast. Med lite tur kanske det kunde bli en eller annan riktigt hyfsad vårvinterdag och möten med lite andra vårtecken än normalt.


Än så länge bär snön bra, framåt eftermiddagen sjunker skidorna ner djupt och det blir tyngre att ta sig fram

Det blev en klassisk fjälltursrunda i klassiska fjällturisttrakter, Jämtlandsfjällen, med start och slut vid Storulvån och däremellan övernattningar vid Sylarna och Helags och vidare till Vålåstugorna, Stensdalsstugan och Gåsen.

Min förhoppning om en eller annan dag med hyfsade förutsättningar blev mer än väl uppfyllda. Sex dagar av sju var det i stort sett helt molnfritt, blåsigt första två därefter fyra dagar med vindstilla och dagstemperaturer upp mot 12-14 plusgrader.

Värmen och solen börjar göra sitt och det blänker på fjället

Under sådana förutsättningar händer det mycket här uppe. Nattskaren går successivt över till någon form av snömos. Tidigare så stabila snöbryggor kan bli förrädiska passager med snabbt stigande vattenstånd under. Fjällhedens vita matta bryts allt mer av med kalblåsta och framtöade fläckar med sten, grus och kråkbärsris.


Vyerna är fantastiska och lunchrasterna blir lätt utdragna. Varför ha bråttom en sådan här dag?

Mellan Helags och Vålåstugorna har precis den stora renhjorden passerat, upp från vinterbeteslandet på väg mot sommarbetet. En 50 meter bred och väl upptrampad väg på snön vidare västerut vittnar om att det var en ordentligt stor hjord som passerat. Tyvärr missade jag den med några timmar. Det här är ju verkligen ett speciellt vårtecken i våra fjälltrakter.

Stensån börjar bli öppen och nu får man vara försiktig med snöbryggorna

Överallt spelar fjällripan. Vid varje stopp för att hämta nya krafter, och det blir många, både hördes och sågs ett flertal ripor. Tidigare på vintern är de ofta i större flockar, nu är de utspridda och börjar förbereda sig får årets häckning. Tupparna visar upp sig såväl för varandra som för tilltänkta partners. Varje dag bjöd på fler fjällripor än vad en normal veckovandring på sommaren brukar ge. Deras ihärdiga spelande bär ytterligare vittnesbörd om årstiden.

Ständigt närvarande under den här turen, fjällripan

På en kalblåst grusås visar sig några snösparvar, med en fjäderdräkt så väl i harmoni med fjället. Från de övervintrande flockarna i Uppland, via de flyttande sparvarna vid Västerbottenskusten för några veckor sedan, börjar de alltså nu så smått komma fram till sin häckningsplatser.

Aftonsolen når fortfarande de högre partierna i Sylmassivet. ”Templet”, 1728 möh

Det klara vädret gör visserligen att temperaturen sjunker åtskilligt under kvällen – natten, men vädret är nu så varmt att det bara blir ned till enstaka minusgrader. Men dessa grader är välkomna, det innebär att snön bär fram över lunchen i morgon också.

När de sista solstrålarna klamrar sig kvar vid de högre fjälltopparna går naturen mer och mer över till blåtonat sken. Ser ut att bli en bra dag i morgon också.

Den produktiva mesen, som inte var en mes

Tidig morgon vid viken (=Hjälstaviken). Väl uppe på Kvarnberget strax efter sju fick jag se något av det mäktigaste jag sett i fågelväg. 20-30 000 gäss som samtidigt lyfter och lämnar viken för dagens betesjakt. Att se denna enorma mängd gäss som samtidigt lyfter upp från sjön och drar söder/väster ut var något helt enormt. Kom mig inte för att försöka föreviga på bild, bara stod och njöt.

Något senare när jag var i nivå med viken igen var det en härlig hösthimmel. Mestadels molntäcke men med sprickor där den turkosfärgade himmelen sken igenom. Fick så tillfälle att testa mitt digitala filter, ”omvänt graduerat ND-filter”. Det ni, det går inte av för hackor. Innebär att att man kan fotografera med olika exponeringars på olika delar av bilden. Kräver stativ då flera exponeringar tas och kräver tålamod (viss fix med alla inställningar). Resultatet utföll helt klart till belåtenhet. Att annars få en korrekt exponerad himmel i kombination med en rätt exponerad förgrund är tämligen knepigt, för att inte säga omöjligt.

Ett rofyllt höstlandskap, så oändligt vackert

Lite senare kom jag till de norra delarna, nedanför norra kullen och fjärilsbacken. Där var det rejält uppbökat i marken, färskt. Förmodligen från sistlidna natt. Vildsvinen som dagtid håller till ute i vassen hade gjort sitt nattliga sök efter ätbart.

”Skyll inte på mig, jag har inget gjort. Det var de där svinen.”

Avslutar dagens rundvandring av viken med att gå längs ”Långa WWF-spången” som det heter på rapportsidan på Artportalen. Inte mycket folk idag, men skäggmesarna visade upp sig fint. Dessa så produktiva fåglar. Kan klara av tre-fyra kullar på ett år och är det ett gynnsamt år så kan till och med första kullen hinna med att reproducera sig också. Det gör att det på höstarna är ett stort antal skäggmesar i vassarna i södra viken, längs spången. Otaliga bilder publiceras i stort sett dagligen på gruppen ”Hjälstaviken” på FB. Nu blev det äntligen min tur. Det som krävdes var en ordentlig delförstorning, men där var dom. En vuxen och en yngre. Pickande efter något ätbart längs spången.

Skäggmesen är en relativt sen invandrare. Etablerade sig först som något av en karaktärsfågel vid Tåkern i Östernötland. Första gången skäggmesen rapporterade vid Hjälstaviken var 1984. Numera en väl etablerad häckare och dess ”pjingannde” läte i vassen har blivit är något som all skådare numera lyssnar efter. Efter ett gynnsamt häckningsår kan det uppträda i mångfald längs spången. För ett par år sedan så var de upp emot ett hundratal i flockarna som visade upp sig längs spången.

Låt oss se om här finns något ätbart

Men så var det där med mes. Efter diverse tvistande har man kommit fram till att skäggmesen förvånande nog troligen närmast är släkt med lärkorna. Ett tag var den placerad bland gruppen papegojnäbbar men det stämde inte det heller. Men hur som helst, det är en söt liten varelse, oavsett familjetillhörighet.

 

Sommarens svanesång är nära

Enligt gammal folktro så var knölsvanen stum, till skillnad från sångsvanen. Men strax innan knölsvanen dör skulle den enligt denna gamla folktro äntligen kunna göra sin stämma hörd, i en oerhört vacker men samtidigt hjärtskärande sång. Därav uttrycket ”svanesång”.

Kanske inte så konstigt att det uppstod tankar kring svanen längre tillbaka i tiden och att den fick en plats i folktron. Vår i särklass största fågel, helt vit fjäderdräkt. Det är lätt att sväva iväg i fantasin om man ser en svan en lite dimmig morgon vid en sjökant. Knölsvanen så graciös och vacker med sin s-formade hals, inte konstigt att den är flitigt förekommande i sagoberättelser. Så dess kusin, vår andra svan, sångsvanen. Med sin sträckta hals och huvud-/näbbform ger den ett så stolt och värdigt intryck.

En flygande svan, även om man inte ser den, avslöjar snabbt om det är en knöl- eller sångsvan som är i luften. Knölsvanen är tyst, alltid helt tyst, men man hör ett tydligt och kraftfullt sjungande från vingslagen. Omisskännligt. Sångsvanen däremot kommunicerar hela tiden, med lite vemodigt och ödsligt sjungande stämma. Vingslagen, de är däremot ljudlösa.

Sommarens svanesång är nära, men knölsvanarna är kvar så länge det finns öppet vatten.

Nu så här första dagen i oktober, och tillika första dagen i årets sista kvartal, är det sommaren som på allvar närmar sig sin svanesång. Precis som den gamla folktron angav knölsvanens sista sång som så vacker men hjärtskärande, kan man känna om sommaren när den lider mot sitt slut. Aldrig är den väl lika vacker som i brytningstiden mellan sommar och höst. Solstrålarna spelar i lövverken som till största delen fortfarande sitter kvar men som samtidigt börjar få en svag anstrykning av höst. Visst är det lite av ett vackert, men också hjärtskärande, sista rop från sommaren?

Laduviken Norra Djurgården, inbäddad i grönska med en svag anstrykning av den annalkande höstens färger

 

Hjälstaviken Januari

Några bilder från en vandring runt Hjälstaviken 7 januari. En dag som började med lite gråmulet väder som så småningom sprack upp och gav en underbar vinterdag. Framåt lunchen började dimman komma svepande, fortfarande fanns bleka strålarna från vintersolen kvar och tillsammans gav det successivt en trolsk atmosfär över landskapet.

Vinterdagen bjuder på en begränsad, men väldigt behaglig och rogivande, färgpalett

Kung Bore förefaller ha jobbat hårt med glassleven.  De snötäckta tuvorna ligger som klickar över landskapet

När de första dimstråken kommer är de inte alltid så lätta att urskilja. Dimma eller snö?

Snö, moln och dimma. Tre nyanser av vitt.

Miljön stimulerar fantasin. Vad döljer sig därute i dimman?

En god lunchrast förhöjer livsnjutandet ytterligare. En selfie skall helst tas med stativ och självutlösare (men med bättre koll på störande fjolårsgräs)

Trots kylan ligger en del diken isfria fortfarande

Det fantasifulla huset i Svannäs framträder likt ett spökhus i glipan i dimman. Eftermiddagens allt blekare solstrålar orkar precis lysa upp dess fasad.

Långa WWF-spången mot Stora Parnassen. Nu tyst och stilla, på våren fylld med fågelsång.

Vassen sträcker upp sig som för att nå ända till månen. 

Cirkeln är sluten och dagens vandring, liksom dagen själv, lider mot sitt slut.

Vildmarken inpå knutarna

Stockholm är en fantastisk stad med all sin närnatur i form av parker, skogsområden och, inte minst, vatten. Om man vidgar perspektivet bara en liten bit ut ifrån centrum så förstärks intrycket av Stockholm som en naturnära storstad. Bara 20-talet kilometer från centrala Stockholm finns vildmarken, i det här fallet i form av Tyresta nationalpark. Ett stycke vildmark men ändå så nära. Tyresta avsattes som nationalpark för att bevara det urskogsbetonade området med ett djur-, fågel- och växtliv som blir allt mer sällsynt.

tyresta-20160917-07

Man förväntar sig nästan att en liten tomte ett troll skall kika fram bakom en sten eller stubbe

Att ha förmånen att ha detta så väl bevarade område inom SL-turlistans sträckning känns ganska fantastiskt. Brandbergen förknippar vi normalt inte med skog, sjöar, fåglar och djur, men faktum är att det är bara några kilometer mellan dessa totala kontraster.

tyresta-20160917-06

Några kilometers bort från förorternas höghusområden

En strålande fin September-lördag är området ett populärt utflyktsmål för Stockholmarna. Längs de väl utmärkta lederna möter och passerar man hela tiden folk. Ofta familjer med små barn, så underbart att dom får möjlighet att uppleva den här naturen. Grupper med barn och ledare flockas runt de fina rast- och grillplatserna. Men om man bara viker av ett par hundra meter från lederna så tar skogen över. Ofta en totalt tystnad, då och då avbruten av en mesflock dom drar förbi. Större hackspetten hörs från sina smedjor mest överallt och spillkråkans omisskännliga rop hörs vida omkring.

tyresta-20160917-01

Här får naturen sköta sig själv

Artrikedomen bland fåglarna är sällan speciellt stor i en sådan här biotop. Men ger man sig bara tid, stannar upp, lyssnar och betraktar så finns dom där. Nötväckan, rödhaken, gärdsmygen och en och annan nötskrika. En sparvhök susar förbi inne skogen. Det hörs mest som ett svisch när den plötsligt upptäcker mig och snabbt kastar åt sidan och försvinner bort runt bergknallen.

Naturen i Tyresta är inte bara vild i form av väl bevarad urskog. Den är också vild rent geografiskt. Bergigt, höga stup, en och annan sjö insprängd i landskapet. När man ser detta fantastiskt natursköna, och vilda, landskap är det svårt att förstå att Sergels torg bara är 20 km bort.

tyresta-20160917-03

Stensjön en solig, varm och vindstilla Septemberdag

tyresta-20160917-04

Södertörn i all sin prakt

Längs vattendragen ser man också spår av bäver. Överallt nere vid det strömmande vattnet ses bäverfällda träd. För inte så länge sedan ett unikt inslag i faunan. Nu räcker det med att ta en kvällspromenad runt Kungsholmen för att stöta på denna gigant till gnagare. Dom har gjort som vi människor, flyttat in från landet till storstaden.

tyresta-20160917-08

Bäverfällorna kantar vattendragen

Sommaren 1999 utbröt en kraftig skogsbrand i området. När elden väl var tämjd hade 450 ha slukats av elden. Med tanke på mitt besök i Hälleskogsbrännan för några veckor sedan var det nu dubbelt intressant att se dessa områden som för 17 år sedan slukades av elden. Vad händer med ett område som får klara sig på egen hand efter en brand och hur ser det ut 17 år senare jämfört med två år senare, som jag ju nu har i färskt minne?

tyresta-20160917-02

Hit men inte längre! Några torräkor förbrända av elden vittnar om gränsen mot den bevarade skogen. Gränsen är skarp. Brunnit eller inte brunnit, något mellanting finns inte.

Här ser man fortfarande en hel del torrakor som stoiskt har stått emot stormar och årstidsväxlingar. Men merparten av de brända träden ligger ner, förr eller senare faller de offer för vädrets makter. De sönderbrända rötterna och den bortbrända undervegetationen ger träden ingen möjlighet att fortsätta en upprättstående tillvaro. Det är bara att vika sig för krafterna, lägga sig ner för att så småningom bli övervuxna, förmultna och på så sätt ge kraft till kommande generationer skog.

Det är alltså så här det kommer att se ut uppe i Hälleskogsbrännan om 15-talet år. Klipphällar fortfarande kala efter det att branden slukat det mesta i sin väg. I sänkor där vattnet kan stanna upp har växtligheten återvänt.

tyresta-20160917-09

Det gamla och förbrända kämpar för att stå kvar. Runt om växer sig björk- och aspbeståndet allt högre.

Man förstår att ett på det här sättet bevarat brandområde är värt att besöka med regelbundenhet. Nästa gång kommer det inte att se lika dant ut, det är en ständig förändringsprocess som pågår. Nästa gång området kan upplevas på det här sättet, det är 17 år efter nästa skogsbrand.

Hälleskogsbrännan – Den genomskinliga skogen

Klockan är strax efter fyra på morgonen. På det gamla hygget står trädskeletten på parad för den annalkande gryningen. Än så länge ses den bara som en ljusnande rand österut. Gårdagens tämligen kraftiga vind har bytts till total stiltje, det är alldeles ljudlöst. Men även med lite vind hade det varit tyst. Här finns inga löv. Här finns inga barr. Dom slukades alla av elden den torra och varma sommaren 2014. Jag befinner mig mitt i Hälleskogsbrännan, det Naturreservat som inrättades som en följd av den enorma skogsbranden. Det som började med en gnista från en skogsmaskin 31 Juli och var under kontroll först den 11 Augusti. Då var 13 800 hektar skog helt eller delvis bränd.

En parad av skelett hälsar gryningen välkommen. Månen i nedan utgör nu enda dekorationen.

Någon timma senare. Solen börjar precis krypa över horisonten. Runt om hör jag den tretåiga hackspettens trummande. Men som den gjort ute på Bjurön under flertalet år så gäckar den mig fortfarande visuellt. Det pågår kanske femton minuter, därefter är det slut på trummandet. En spillkråka hörs längre bort. Men mer och mer jag slås av det extrema i naturbilden. Den genomskinliga skogen! Jag går i ganska tät skog, av stammarna att döma. Men hela tiden ser man genom skogen. Inga barr, inga löv som skymmer.

Hälleskog-Morgon2

 

De första solstrålarna bryter igenom den glesa trädridån och månen byts ut mot modernare företeelser..

Vägen jag går på är säkrad. Det vill säga träden närmast vägen har fällts för att inte falla ut över vägen. För falla kommer dom alla att göra, förr eller senare. Rötterna är förbrända. Så är också den stabiliserande markvegetationen. Berg i dagen och kala stenar/klippor lyser överallt. Det är bara en tidsfråga innan träden kommer att falla. Klarar dom höstens stormar? Nästa års oväder? Dom kan se till synes stabila ut, men tittar man längst ner mot marken förstår man att det är en tidsfråga innan dom faller.

Hälleskog-Sten och Stam1

Berg i dagen, kala stenar och vindfällor. Träd som till slut tappat allt markfäste.

Förutom att naturen blir extremt svårvandrar utanför vägarna så skapas det mängder av stilleben. Kala stenar/hällar, rotvältor och bränd bark/näver.

Hälleskog-Sten och Stam2

Vindfällor och kala stenpartier skapar ett extremt, och svårgånget, landskap.

Den genomskinliga skogen blir alltmer uppenbar. Hela tiden, tät skog men full sikt rakt igenom.

Hälleskog-Sten och Stam4

En naken skog – en naken naturHälleskog-Sten och Stam3Med en garvad struktur. Ibland påminner trädens bark/näver mest om den gamla vindpappen man hittar när man renoverar panelen på en stuga från 40-talet

Men mitt i hopplösheten så lyser marken helt plötsligt alldeles grön och fräsch. Mossan har återhämtat sig i vattenhålet, men den sotiga trädroten klarar inte längre av att tillgodogöra sig något av detta.

Hälleskog-Sten och Stam5

Naturen återhämtar sig. Nytt liv spirar på många ställen och tidiga växter har redan etablerat sig och når redan ansenlig höjd.

Hälleskog-Sten och Stam6

Så länge det finns liv – finns det hopp

Branden drabbade inte bara skogspartier med skogsbestånd. Även områden som redan var avverkade föll givetvis offer de också.

Hälleskog-Totempole

Likt en totempåle reser sig den gamla högstubben ute på hygget. Skulpterad av det brinnande infernot. Värmen var på vissa ställen så hög att den smälte glas, såsom rutorna till den skogsmaskin som orsakade infernot.

Här ute på det gamla hygget ser man också väldigt tydligt hur branden drabbat träden. Några meter upp ser stammen ganska opåverkad ut, men längst ner, bränd in på kärnan.

Hälleskog-Totempole2

Vad händer nästa storm?

Hälleskog-Totempole3

Hit men inte längre. Men skadan är så klart redan skedd. Klarar förmodligen inte nästa storm.

Ute på hygget blir bilderna än mer extrema. Markvegetationen är bortbränd och de kvarlämnade stubbarna numera helt förkolnande. Likt bläckfiskar breder de ut sig över de kalbrända stenpartierna.

Hälleskog-Bläckfisk

En skogsbrandens bläckfisk breder ut sig på de kalbrända stenpartierna.

Tillbaka  in i skogen blir det åter en påminnelse om den genomskinliga skogen. Men i vindfällorna och riset börjar livet spira. Typiska fåglar som återkommit är rödhaken, gärdsmygen och järnsparven. Runt om ser jag bivråkar, en ormvråk och en tornfalk som fångar och kalasar på en kopparorm. En varfågel förstärker det ödesmättade landskapet.

Men livet börjar återkomma. Runt om börjar sly och gräs frodas. Tidiga örter blommar i lila, gult och rött.

Hälleskog-NyGräs

Ny, frodig grönska i skarp kontrast mot de brända, dödad trädstammarna

I utkanten av brandområdet blandas de kvarstående bevisen på brandes härjningar med opåverkad natur. Ibland med nya försåt på tillväxt.

Hälleskog-Flugsvamp

Stubben vittnar om naturens förgörande kraft. Flugsvampen lockar med ytterligare av den varan.

Några meter därifrån är naturen opåverkad av skogsbranden. Den lilla bäcken kilar nerför sin fåra precis som tidigare.

Hälleskog-Bäcken1

Så smått går det mot kväll och mörkret faller. Men temat för dagen, den genomskinliga skogen gör sig påmind även i skymningen. Så skall alla dessa träd sakta men säkert falla ner, överväxas av gräs och mossa, förmultna och bli till näring för kommande generationer skog. Hur kommer det att se ut här om 5 år? Om 10, 15 eller 20 år? Längre än så sträcker sig inte mina förhoppningar om återbesök av naturlig skäl. Men jag ser fram emot de kommande mötena med den genomskinliga skogen.

Hälleskog-Skymning1

Fortfarande så ståndaktigt raka, men med förbrända rötter och avbränd markvegetation. Vilka av er står fortfarande upprätta nästa gång vi ses?

Räven, kråkan och örnarna

I dag var det en sådan där helt underbar höstmorgon, ett par minusgrader och vindstilla. Höstfärgerna lös i all sin prakt, som finast nu när det mesta fortfarande sitter kvar på träden, och frosten gav en metallisk prägel åt landskapet.

Kvarnberget 2015-10-10

Först blev det en vandring runt Kvarnberget. En hel del småfågel visade upp sig och den tomatröda domherren förstärkte årstiden ytterligare, höst på väg mot vinter. Efter Kvarnberget blev det Hårby där en varfågel förgyllde tillvaron. Få fåglar passar så bra in i en frostnupen höstdag som varfågeln. Är som att den blir ett med landskapet. Mycket gäss fortfarande som växlade mellan Hårbyslätten och Viken, allt eftersom havsörnarna fick upp dom på vingarna.

När det var dags att avsluta för den här dagen körde jag först norrut från Hårbyparkeringen för att se den stora mängden gäss på Hårbyslätten. Direkt efter Hårby på vänster sida om vägen, 100 meter ut på ängen, fick jag se en räv som släpade på något. Snabbt stopp och upp med kikaren. Det visade sig vara en kråka den hade i munnen, den delvis rödfärgade trasan tydde på en tämligen död kråka. I kikaren får jag så se två havsörnar på marken strax bakom räven, en vuxen och en ung. Dom sträckte upp sina halsar och tittade sig förvånat omkring, ungefär som om dom undrade: ”Hallå, vad var det som hände?”

Några av de övriga kråkorna gjorde lite lama utfall mot räven. Av allt att döma hade dom fått respekt för räven och vågade inte vara allt för kaxiga. Örnarna tröttnade efter en stund på skådespelet och drog bort och ordnade till ett eget. Fick upp några tusen gäss som ljudligt begav sig tillbaka till Viken, alltid lika fascinerande att betrakta.

Med räven, f.d. kråkan och örnarna på näthinnan kände jag mig ganska nöjd med dagen.

Hjälstaviken 2015-09-27

Fin morgon, +3 vid ankomsten 06:15. Gott om skäggmes nere vid långa spången. Från Norra kullen blev det sedan pilgrimsfalk, blå och brun kärrhök, fjäll- och ormvråk, sparvhök och några havsörnar.

Men dominanterna var förstås gässen. Runt 6:30 lyfte nog upp emot 5 000 gäss och drog syd/väst, 500-1000 tranor åkte med av bara farten. 20 minuter senare var det dags igen. Därefter infann sig som vanligt lugnet fram till 10:30-tiden när några riktigt mäktiga inflog från norr gjorde vistelsen runt Norra kullen minnesvärd.

Röda bär Hjälstaviken 2015-09-27