Kategoriarkiv: Natur

Den första snön och ostkaka

Postat av
2


Finns det något som ger så mycket ilningar, känslor, förväntningar och förhoppningar i kroppen som den första snön? Snö! En outsinlig källa till kreativitet och aktivitet. Åka spark! Åka bob/kälke! Åka skidor, nerför, uppför och på platten. Bygga snökoja! Snöbollskrig! Bygga snölykta eller  snögubbe! Eller, i kallsnön, bara lägga sig ner och njuta och skapa världens finaste snöängel. Snö! Jag älskade dig när du föll för 65 år sedan och jag älskar dig lika mycket idag. Ilningarna i kroppen nu när jag närmar mig 70 är de samma som jag kände när jag var 6-7-8 år. Så blir det ljust, vitt. Novembermörkret trängs undan och ljuset, livet, återkommer. Kompletterat med advents- julljusen kommer en revolution. Det blir ljust! Vi ser framåt med glittrande ögon och det ultimata, julen, står för dörren.

Första snön, vid Lillsjön. Underbart!

Den där rödklädda, skäggige gubben. Alla paketen. Kalle Anka 15:00! Får ej missas. Köket osar av glögg, köttbullar, sill med mera. När vi intaget alla dess läckerheter kommer det ultimata, ostkaka med vispgrädde och sylt!

Som den smålänning jag är så är det givetvis Vrigstad ostkaka som gäller (Frödinge släng er i väggen). Vrigstad har vunnit i pris i hur väl de bevarat den gamla traditionen och tillverkningen av ostkaka. Bröstorp ostkaka är också mycket, mycket, bra, kan varmt rekommenderas.

Jag minns när min mor lämnade bort en form i god tid inför någon släktmiddag och lite senare fick tillbaka en hembakad ostkaka. Den var oslagbar, men Vrigstad och Bröstorp ligger nära den nivån.

Det var snö det handlade om, förlåt ostkakeutvikningen, men man är ju Smålänning. Snö ger givetvis en kritisk grund till en stor del av vårt näringsliv och vår industri. Alltid lika roligt att läsa tidningarna efter första stora snöfallet på flera år. Snöskyfflar är slut i handeln! Det finns inga pulkor att köpa! etc. Människors framförhållning/planering är väl som regel noll. Hade en gång en kollega som brukade säga att “Mannaminnet, det sträcker sig som regel ett till två år tillbaka i tiden”. Nog så sant.

Men nu har snön fallit, rikligt. kaoset här i vår huvudstad har infunnit sig, och stabiliserats. I går, när det var som värst, behövde jag och min älskade Maria göra ett besök på Huddinge sjukhus. Inget kul när hela området var belagt med vädervarning orange. Behovet var akut så det var bara att skotta ut bilen från 30 cm blötsnö och bege sig söderöver.

Hitta, och skotta fram, bilen. Dagens utmaning.

Tack vare pandemin (?) har nu många lärt sig jobba hemifrån. Gles trafik. alla höll avstånd och körde helt enligt instruktionsboken. Som noll-åtta med viss förankring i Västerbotten har man ju ofta, varje år, hört dessa gliringar om noll-åttor, snöfall och trafik. Jag bjuder gärna ner er alla norrlänningar till Stockholm när ett snöfall med 30-40 cm snö på ett dygn kommer. Om ni har en en bilkö från norra infarten av Skellefte till utfarten mot två-ett-vägen mot Bureå så har ni inte ens en tiondel av den trafik vi har här bara på Essingeleden. Vi har dessutom ganska tät trafik från västerort, österort m.m. Vad har ni från Burträsk, Bureå och Kåge? Trafiken i Stockholm går ofta i flera plan, man kan inte bara ploga bort snön från vägen. Då faller hundratals ton snö ner på vägen nedanför. När vi plogar på gatorna finns ingen stans att göra av snön. Snöröjningen kräver hjullastare och lastbilar för att fraktas bort. Så som sagt, välkomna till Stockholm när det fallit snö. (Jag vet, mycket väl, att det finns puckon här i stan som inte har vinterdäck och inte har kompetens att köra på vinterväg. Men de är i minoritet). Det som skapade klart mest problem i Stockholmstrafiken under detta snökaos var långtradare söderifrån, oftast med icke-svenska chaufförer. Efter ett tag blev de stoppade söder om Stockholm, de kom inte upp för backarna nere vid Kungens Kurva och Sätra. Jag kan garantera, dessa chaufförer var INTE noll-åttor.

Men den första snön har fallit, rikligt. Jag tar en promenad i kvällningen och njuter. Snön i form av lovikavantar faller ner på mig och jag älskar varje flinga. Vid snart 70 blir jag åter igen åtta-tio. Ser bilder från folk som tycker det är jättehäftigt att flyga till andra sidan jordklotet och löga sig i solen och värmen. Varför fly det finaste vi har, det första snöfallet?

Vårdagbok från Skäret – 19 Maj 2019

Postat av
Svara

Sex veckor går fort, och fort går det i naturen den här tiden på åren. Nyss var det Kung Bore som styrde här i fjärden och nu är det försommaren som knackar på dörren.

Fjärden 10 april, snö is och kyla

När värmen, vindarna och solen gjort sitt blir landskapet helt förändrat. Är det samma värld?

Sommarkänsla 17 maj när snö och is är borta och solen spelar över klipporna, sommar i antågande

Den ivriga flugsnapparhannen har nu hittat åtminstonde en hona, som både besökt och förefaller ha godkänt holken. Idag såg jag hur hon flög fram och åter med bomaterial i näbben. Tre minuter tog det att lämna holken och komma tillbaka med mera material. Jag önskar de lyckliga tu all lycka med familjebildningen. Nu får ni vara i fred några veckor och lika bra är väl det.

Flugsnapparhannen bevakar den utsedda holken

Bofinken, tillsammans med lövsångaren, vår vanligaste fågel under sommarhalvåret fortsätter, mer än en månad efter premiärspelningen, med sin kraftfulla sång. Men konkurrensen från lövsångaren börjar nu bli hård. Tack vare sin kraftfulla sång har bofinken gjort en hel del avtryck i folktron, liksom tidigare beskrivna taltrasten. Det var något som man uppfattade och gjorde kopplingar till. Om tjänstefolket arbetade tillsammans i skörden så tydde man i Sörmland bofinkens sång som:

Pigan å drängen!

På ängen!

Fy skäms!

Pigan å drängen!

På ängen!

Fy skäms!

I Tyskland höll man förr ofta bofinken som burfågel och tränade den att sjunga (hur det nu gick till), och dubbeldrillen ansågs som den mest utsökta. Det pratades till och med om att en riktigt kompetent bofink kunde betinga priset av en ko! Ganska bra vinstmarginal viktmässigt. Än en gång hämtat från C-H Tillhagens utmärkta bok “Fåglar i folktron”.

Återigen är det intressant att se vilka fåglar som rönte uppmärksamhet i det gamla bondesamhället och vilka som gick mer spårlöst förbi, som t ex vår nationalfågel koltrasten. Sällan nämnd i folktron. Det visar också en skillnad i hur vi upplever vår natur. Idag är det ofta det vackra och det sköna som får uppmärksamhet, som inte minst koltrastens melodiska stämma. Förr var det, hos allmogen, mer det som gjorde tydligt avtryck i form av styrka, kunde ge upphov till tolkningar eller hade en mytisk vinkling, såsom ugglor och enkelbecksinens spelflykt med dess vibrerande stjärtpennor. Det skulle vara speciellt, avvikande, då noterades det.

Bofinkshannen ger ett kraftfullt intryck, och det kan behövas för att klara av dess starka sångstrof som nu genljuder naturen sedan mer än månad tillbaka.

Och äntligen börjar träd och buskar även här ute vid havet visa upp en begynnande grönska, fortfarande en bit ifrån den man finner någon mil inåt landet, men ändå, sommaren är i antågande. När jag var i Skellefteå igår, med temperaturer på 19-20 grader och utslagna björkar, andades luften annalkande skolavslutning. Efter skolavslutningen vet vi ju alla vad som kommer, sommarlov. Så nu går vi in i fasen “vår som övergår i sommar”.

Nu har den första, skira, grönskan även nått ut till kustbandet. Vårresan har nått sitt mål.

Därmed, med en begynnande grönska även här ute i kustbandet, så tar min vårresa slut för den här gången. Målet är nått, Kung Bore har fått ge vika än en gång och sommaren är i antågande.

Sex veckor tog det för våren att bryta igenom vinterns järngrepp och förvandla naturen till en spirande, förväntansfull och fruktsam värld. Fåglarna sjunger och kvittrar, parningsaktiviteter och bobyggande i full fart, insekterna börjar så smått att kläckas och träd och buskar knoppas. Jag har fått uppleva det jag drömt om i många år och upplevelsen gjorde mig inte besviken, tvärt om. Det är naturligtvis en oerhörd förmån, “ynnest” enligt vissa, att få möjligheten att uppleva detta, och jag känner också stor tacksamhet. Tacksamheten att jag kan göra det och tacksamheten att jag tillåts göra det, tack min älskade Maria! Att isolera sig på ett skär vecka efter vecka är ju inte helt självklart det omgivningen önskar, och om det vore så har man väl en del att jobba på.

I morgon bär det av söderöver igen, tillbaka till stadslivet, tämligen annorlunda gentemot de senaste sex veckorna. Men förhoppningsvis skall omställningen gå bra.

Tack till er som följt mig på denna vårresa i den Västerbottniska skärgården. Vem vet, det kanske kommer en ny serie dagböcker från Skäret någon gång i framtiden.

På återseende!

Vårdagbok från Skäret – 15 Maj 2019

Postat av
2

Nu är vi redan framme i mitten av maj. Vädret har stabiliserats till normalt för årstiden och de sista dagarna har bjudit på riktigt fina morgnar och kvällar. Oftast är det som minst vind då och på en så här utsatt plats så är svaga vindar alltid positivt.

Snön är ett minne blott förutom någon enstaka snöfläck i skuggpartierna. Nu är även strandlinjerna fria från snö och is. Fågellivet har gått in i en ny fas och nu kommer “senvårfåglarna” en efter en.

Den svartvita flugsnapparen, som dök upp precis när hårdvädret satte in, har av förklarliga skäl hållit en mycket låg profil, d v s knappt synts till alls. Men nu när solen har börjat titta fram då och då och kvicksilvret rent av krupit upp och nuddat vid tvåsiffrigt, då vaknar han upp! Av vad jag kan se har han nu mutat in en holk, plus en i reserv. Flugsnapparen håller sig ju inte sällan med ett par honor och kullar. Nu sjunger han mest hela dagen och försöker ivrigt få några honor att falla för lockelsen. Får se om det blir något napp.

Gransångaren dök äntligen upp med sin karakteristiska sång en morgon för några dagar sedan när jag skulle hämta tidningen. Hans engelska namn, chiffchaff, matchar bra den lite speciella sången. Vid det gamla hygget sitter troget spillkråketrasten och sjunger. Det är en taltrast som har fångat upp ett av spillkråkans läten som den lägger in bland sina olika strofer och tydligen gillar den just det partiet, för det återkommer varje morgon när jag går förbi.

En fågel som ökat en hel del i fjärden de senaste tio åren är dvärgmåsen. Från att ha hållit tre-fyra par längre norrut för 20-30 år sedan, så har den nu spritt sig hit längst in också. Senaste åren har jag kunnat se ett 20 tal under några juniveckor. Nu har jag väntat på  den någon vecka och så för några dagar sedan så dök den upp, och som den dök upp! Jag uppskattar det till att det är gott och väl 100 dvärgmåsar här i fjärden just nu. De är ganska sociala och drar omkring och födosöker i grupper på 10-20 stycken. Så just nu är de ett dominerande inslag i fjärden, både visuellt och ljudmässigt.

Dvärgmåsen är som en mindre skrattmås, men kan ändå ganska lätt skiljas ut i skrattmåskoloni. Vingarna med dess rundade form och gråsvarta undersida med en vit bård i bakkanten avslöjar den direkt. Huvudet på dvärgmåsen är dessutom helt svart, skrattmåsen mer mörkbrun, plus att dvärgmåsen har doppat hela huvudet, även nacken, i kolkällaren. Skrattmåsen har mest doppat ansiktet i den smälta chokladen.

En grupp dvärgmås som födosöker i fjärden. Notera det helsvarta huvudet och vingarnas undersida, tydliga kännetecken på dvärgmås.

Sista kvällarna har varit väldigt vackra med fina solnedgångar och ett stilla hav. Men havet har varit täckt av dvärg-, skratt- och fiskmåsar på ett sätt som man aldrig annars ser på sommaren. Då är de i sina kolonier, fullt upptagna med häckningsbestyr. Men nu ligger de utspridda över i stort sett hela fjärden. En del, särskilt dvärgmåsen, visar upp sig för varandra med sträckta halsar och näbben rakt upp, andra ser till att stilla hungern. Tillsammans med den fina aftonen ger det en magisk bild som man aldrig kan se sig mätt på, ett riktigt guldkorn i dubbel bemärkelse.

Aftonfjärd fylld av födosökande mås.

Vad är det då som lockar runt om på vattnet och som skall räcka till alla dessa fåglar? I morse när jag gick ner till strandkanten fick jag svaret. Mot stenar och hällar samlas det nu upp oändligt antal små, nykläckta flugor och blickar jag ut lite längre på vattnet så ser jag att där finns de precis överallt. De driver in med vinden och bildar som långa trådar av ihopklumpade flugor. Så nog finns det mat till all mås just nu.

Nykläckta småflyg i miljarder. Visst ser det läckert ut?

Första lövsångaren för i år, för mig, sjöng ute vid Grundskatan och utanför Svarthällorna räknade jag in 22 storlommar som verkade ta en paus i färden norröver. Vid Gärde var det under några dagar stora mängder ljungpipare och brushanar, men med det fina vädret verkar nu de flesta ha dragit vidare mot sina häckningsplatser.

Det är inte många veckor kvar till midsommar, fem, och det märks på ljuset. Nu är det mest lite skymning kvar mitt i natten. Men det innebär också att det bara är fem veckor kvar innan det vänder och går mot mörkare tider. “Underbart är kort”!

Vårdagbok från Skäret – 6 Maj 2019

Postat av
Svara

Våren som kom av sig. Tre veckor med sol, svaga vindar och temperaturer upp emot 12-14 grader här ute på ön, inne i stan (Skellefteå) 19-20 grader, förbyttes snabbt till isande nordostlig kuling, några minusgrader och stundtals tätt snöfall. April hade gått över i maj. Om nu inte april 2019 förmådde frambringa något aprilväder så behövde maj bara ett par dagar på sig för att, mer än väl, kompensera aprils tillkortakommande. Jag föredrar trots allt aprils tillkortakommande, sol och behaglig vårvärme.

Nordosten driver på över fjärden.

Fågelmatningen som började sjunga på sista versen upplevde snabbt en renässans när frömatarna plötsligt fick påfyllning. Mitt hjärta veknade snabbt för de små liven, som från att ena dagen befunnit sig uppe i trädtopparna sjungande vårens lov, plötsligt befann sig i kung Bores allra vidrigaste kammare. Kyla och låga temperaturer är väl en sak, men blåsten, den skär inte bara genom märg och ben, den får även köksgardinerna i en liten stuga från 40-talet att stå rätt ut i draget. Efter en akutinsats med maskeringstejpen fick jag i alla fall gardinerna att dämpa sig till ett lite mer stillsamt vajande i vinddraget.

Inneväder idag!

Vårfåglarna har ju fyllt på undan för undan och lagom till kung Bores återkomst var det dags för grönsiskorna att inta estraden (fågelmatningen) och sedan dess har jag mest hela tiden haft en 8-10 siskor klängande här utanför köksfönstret. Som nummer två kommer bofinkarna. Domherrarna, förmodligen två par, frekventerar också fortfarande restaurangen regelbundet och mesarna gör sina besök då och då. Intressant var att se att när kylan och vinden satte i så dök plötsligt rödhaken upp här för att förse sig. Den hade hörts sjunga här på ön i en eller två veckor med aldrig besökt fågelmatningen. Men när kylan satte in så var det dags även för denna lilla färgklick.

När nordosten låg på som hårdast var det så fåglarna, särskilt domherrarna, hade stora problem med att sikta in sig och landa på frömatarnas små pinnar. Strax invid stannade de upp med ett frenetiskt flaxande med vingarna, som för att riktigt säkra att de kunde nå målet. Inte sällan fick de dock ge upp landningsförsöket och tog mark nedanför bland spillfröna. Efter lite vila gjordes så ett nytt försök.

Grönsiskan envisas med att mestadels äta upp-och-ned. Liknar kanske mer när den klänger i lövverken och letar föda. Snön driver på och matbehovet synes omättligt. Jordnötterna klar favorit hos siskorna.

Det är intressant att se hur olika fågelarter uppträder och hur uppträdandet är nu jämfört med på hösten. Domherrarna sitter lugnt och värdigt, som sig bör för en fågel med den skruden, äter och lämnar bordet när de till synes ätit sig mätta. Mesarna kommer på kortare besök. Äter lite och beger sig sedan vidare. Siskorna och bofinkarna däremot har väldigt lätt för att tända till på en artfrände och små bataljer utspelar sig mest hela tiden, trots att det finns både plats och föda för dem alla. Oftast är det dueller inom arten, mer sällan mellan olika arter. På hösten däremot, när det övervägande är mesar framme, är det behovet av att få mat, och möjlighet att samla till förråden, som är det överskuggande. Inga dueller fåglarna emellan, fokus är helt inriktat på det mest basal, säkra föda. Man kan ju misstänka att en något förändrad hormonbalans hos fåglarna så här på våren, när revir skall mutas in, partner skall hittas och arternas fortlevnad säkras, är mer inriktade på försvar och dominans än när det enbart är födofrågan som är i fokus.

Blygast av dem alla är den lille rödhaken. Aldrig ses den bråka med någon annan, på eget initiativ, och när en fink eller siska börja mopsa upp sig så viker rödhaken snabbt undan. “Jag vill inte ha något bråk!”. Sympatisk liten filur.

Efter några tämligen tuffa dygn har emellertid vädret nu stabiliserat sig till ett mer normalt i-början-av-maj-väder här uppe. Lite grått, solen framme korta stunder och temperaturer som varierar mellan två och sex plusgrader. Inte precis något som inbjuder till årets första dopp, men tack vara den numera svaga vinden så är det fullt uthärdligt, såväl inomhus som utomhus.

Lugnet i fjärden tillbaka och kvällssolen ger ett värmande sken över landskapet. Sångsvanen ser ut att i ren glädje över förändringen vilja sträcka ut i sin fulla längd. Ett par kanadagäss föredrar en stilla simtur i kvällningen.

Fjärden är numera isfri, förutom en del kvarvarande snö och is i de inre vikarna, några vinddrivna snö-/isblock driver omkring lite vilset, men annars som sagt isfritt. Vårfåglarna i fjärden fortsätter också att ramla in, den ena efter den andra. Igår var det svärtan och gråhakedopping som premiärvisade sig, har väntat på de både senaste dagarna. Svarthakedoppingen hann lite före, en eller två dagars marginal och precis innan ovädret bröt ut fick jag se första paret skedänder inne i viken. Gluttsnäppan har ju varit här ett tag och nu har den fått sällskap av drillsnäppan. Drillsnäppan som hörs och ses mest hela tiden under sommaren med sin karakteristiska flykt tätt längs strandlinjen. Några snabba vingslag och sedan glida med stela vingar svagt nedåtböjda för att snabbt följas av några snabba vingslag o s v. Taktfast ackompanjerat av ett ihärdigt tittiti-tittiti-tittiti.

Salskrakarna håller sig kvar här i fjärden med 3-4 par och det verkar vara tre par sångsvanar som aspirerar på några sommarmånader i den samma.

Uppe på land så fortsätter trastarna att dominera och av vad jag kunnat förstå när jag följer vad andra skriver på nätet så är det osedvanligt gott om trast i år. Rödvinge-, tal- och björktrast dominerar med en del inslag av dubbeltrast.

När jag befinner mig på land så är det nu gransångaren jag går och väntar på, och lyssnar efter. Borde vara här nu men fortfarande inte hört dess lite speciella “stänkande” sång, omöjlig att förväxla med någon annan. Vi får se vad morgondagen har att erbjuda.

Vårdagbok från Skäret – 1 Maj 2019

Postat av
2

Trasttider, och förstås Valborg. Nu är det trastarnas tid här i Västerbotten. Vid hyggen och öppna fält lyfter flockar av taltrastar, rödvingetrastar och dubbeltrastar. Tillsammans med den i april obligatoriska rödhake- och bofinkssången, så är det tal- och rödvingetrastar som dominerar. Vår svenska nationalfågel, koltrasten, finns givetvis representerad den också. Ganska snabbt hittade de tillbaka till fjolårets sång, även om det var en aning raspigt och mindre njutbart till att börja med.

Koltrasten, vår nationalfågel förgyller Valborgskvällen med sin sång.

Efter en period med för årstiden kraftig värme, upp emot 14-15 grader här på skäret, så försvann en stor del av vintern och tillsammans med den koncentrationen av sångsvan, tranor och gäss vid Gärde. Den perioden är nu ett minne blott och vi får se fram emot dess återkomst några intensiva vårveckor nästa år. Men mycket av vintern försvann först när det blev kyligare med återkommande frostnätter. Här i fjärden återstår nu mest issörja.

Värmen, och framförallt vinden, kräver sin tribut. Nu är det mest issörja som återstår. Och med minskande istäcke ökar vårfåglarna.

Förklaringen är vinden. Inget har sådan inverkan på en våris som vindarna. Med temperaturer ned mot nollan, men en frisk nord, får snabbt råkarna att bli till en öppen fjärd. Kvar ligger mest en svartnande issörja. Orrarna som för ett par veckor sedan spelade på den vida isvidden norrut mot Gästerviken har nu trängts ihop på ett av de kvarvarande stabila isområden. Kan liknas vid att de tidigare utnyttjade hela spelplanen men nu är koncentrerade till mittcirkeln. Spelets intensitet har därmed också dramatiskt ökat. När jag nu mot kvällningen ser ut i fjärden så är det tydligt att orrarnas spelplats i morse nu är ett minne blott, kvar är bara öppet vatten.

Tranor och sångsvan har dragit vidare till sina häckningsområde och därmed återfinns de nu i dess mer normala biotoper. Tranor ser man mest överallt vid öppna fält, sångsvanen söker sig till lite mer avlägsna häckningsområde, såsom Sundstjärnen några kilometer här ifrån.

Går upp på fastlandet för min kvällspromenad. Överallt hörs tal- och rödvingetrasten. Taltrasten kallades ju förr också sångtrasten, intressant. Är ju viss skillnad på tal och sång. Men tycker nog att Taltrast är mer passande. Har ju ingen specifik strof eller melodi som t ex koltrasten, men en mästare i att hela tiden hitta nya strofer, nya teman, att upprepas två-tre gånger och sedan växla om till något helt annat. En av morgonens taltrastar hade  hört spillkråkan som rör sig här i området, det var uppenbart. Det är spännande och utmanande att lyssna på taltrasten och försöka utröna vilka fåglar den försöker härma.

Carl-Herman Tillhagen kallar mycket träffande taltrasten för fågelvärdens Bellman, full av sång, dikt och bohemeri. Det finns också en rik flora av tradition, lokala/regionala namn och en aldrig sinande, mer eller mindre träffande, tolkning av dess sång, knuten till taltrasten. Vår nationalfågel, koltrasten, nämns dock föga i folktron.

Ett par exempel från Tillhagens förträffliga bok “Fåglarna i folktron” om taltrasten:

Från Dalarna, till bonden som plöjer med bara en häst:

  • Kör med två, du! Kör med två, du!
  • Jag har bara en! skrek bonden.
  • Klyv-en då! Klyv-en-då!

I Skåne kunde det låta:

  • Se bonden, den token!
  • Se bonden, den token!
  • Har sålt oxen å plöjer me stutarna!
  • Går han där och vrickar!
  • Hid å did! Hid å did!

Jo nog ger taltrastens sång möjligheter till associationer alltid!

Nere vid Sundstjärnarna har skogsnäppan anlänt. Grågåsen, tranorna och kniporna börjar markera sina revir och ett par storskrakar har besatt stenen mitt i tjärnen. Sångsvanen nu i sitt rätta element.

Sångsvanen, vår kanske mest klassiska ödemarksfågel. Nu i kraftig ökning och kan ses mest överallt i landet. Men aldrig så fin som vid en enslig tjärn.

Så var det det här med Valborg. Visst firar vi Valborg även här ute i Bjurön. Vi tänder oss en brasa vid Blackevägen, kommer ju inte så många bilar. När elden så har börjat falna sticker vi dit våra tre-meter långa grillpinnar med en falukorvsskiva i ändan. Resultatet som förväntat. En kolsvart, sotig halva av falukorven och andra halvan rå. Men vad gör väl det? Falukorv duger ju alldeles utmärkt rå och det är ju ändå Valborg. Och än en gång kunde vi fira Valborg här i Bjurön utan polisingripande, lugnt och städat som alltid!

Valborg i Bjurön, utan Polisingripanden. Man kan ju flytta på stolen om det kommer någon bil, men det gör det ju sällan. Mannen i stolen förövrigt en av våra främsta Norrskensfotografer.

Vårdagbok från Skäret – 17 April 2019

Postat av
Svara

Så är vi inne i stilla veckan, eller dymmelveckan som den också kallas. Veckan innan påsk. Dymmel kommer, enligt Alf Henriksson, från “dumber” som betyder stum. Historiskt lade man sordin på den här veckan, kulminerande med långfredagen, den vi alla minns som årets läääängsta och trååååkigaste dag. Inget fick man göra. Inte ut och spela fotboll. Ingen kiosk öppen för inhandlade av vårglass. Radion spelade mestadels tämligen sorgesam musik. Vi skulle lida! Likt Jesus gjorde denna fredag på Golgata. Det idag tämligen sekulariserade Sverige ser något annorlunda ut. Men vi överlevde, och kanske fanns det en mening i att någon dag ha det riktigt tråkigt. Ingen människa har farit illa av att ha det tråkigt, inget barn har tagit skada av att ha det tråkigt och varit “undersysselsatt” en stund, eller en dag. (Verkar dock fullständigt främmande för dagens föräldrar)

Men nu, i dagens digitaliserade samhälle är 10 minuter av avsaknad av Internet en katastrof. Nu måste vi få alla nyheter och stora händelser på minuten. Tänk vad vi skulle farit illa om vi fått reda på att Notre Dame brann först 12 timmar senare! Katastrof! Hur överlevde vi 70-talets veckolånga fjällvandringar utan kontakt med yttervärlden? Ack vad vi försmäktade i denna avsaknad av minutaktuell nyhetsuppdatering. Men på något sätt så överlevde vi.

Hur ser då livet ut här i fjärden i denna stillhetens dymmelvecka, idag kulminerande med dymmelonsdagen? Jo här skrider våren framåt steg för steg, dag för dag.

Ute vid “Klubben”, Bjuröklubbs fyr, vittnar isen om att det är en bit kvar av vintern.

En tunn, skir ishinna täcker det till synes spegelblanka vattnet, En följd av nattens 5-6 minusgrader.

För en vecka sedan anlände sångsvanen som första fågel till den öppna råken här ute i sundet. Sedan har det fyllts på, dag för dag. Det började med kanadagås och grågås. Gråtrut, gräsand och tofsvipa följde efter och sista dagarna har faunan utökats med knipa, havstrut, fiskmås, skrattmås och storskrake. Råken vidgas successivt dag för dag och med ökad yta ökar antalet fåglar. Nu har även en liten del öppet vatten kommit i dagern längst in i fjärden där ett sångsvanspar tillsammans med ett par kanadagäss huserar.

Råken vidgas och med den tillkommer dagligen nya fåglar till fjärden. Våren återkommer successivt.

Men striden om utrymmet är hård. Tidigt i morse kom ett nytt sångsvanspar ner i råken där redan ett par etablerat sig och en våldsam strid uppstod. Kändes rent av obehagligt att se hur våldsamt de gav sig på varandra. Det här var ingen stillsams tuppfäktning likt den orrrtuparna visar upp varje morgon längre upp i fjärden, nej här var det en strid på liv eller död. När detta skrivs har lugnet återfunnits i fjärden och vad jag kunnat se finns här ingen, tack och lov, död svan. Alla verkar ha överlevt bataljen.

Den första veckan här i stugan har därmed erbjudit precis det jag har sökt. Att dag för dag sitta på första parkett och se vårens återkomst, och mycket finns kvar att uppleva. Nästa steg blir att se Västerbottens landskapsdjur, storspoven, återkomma. Nej, storspoven är inte Västerbottens landskapsfågel, det är den blå kärrhöken! Landskapsdjuret är storspoven!

Vårdagbok från Skäret – 14 April 2019

Postat av
2

Vanligen sedd som den klassiska julfågeln, helst i en sädeskärve i vinterlandskap, domherren. Men här får den bli vår påskfågel. För ingen fågel är så dominant, varken i kroppskonstitution, färg eller antal som domherren.

Med sin färg och kroppshydda blir snabbt domherren en dominant vid fågelmatningen.

Domherren förknippas med vinterlandskap och gulbruna sädeskärvar. En bild som Jenny Nyström gav det svenska hemmet för närmare 100 är sedan. Visst är de estetiskt en perfekt kombination, men kanske inte så realistisk. Om man ser till vinterfåglarnas födoprefrenser så står sädeskärven lågt i kurs. Dåligt energivärde och kanske främst lockande för gulsparven. Men som sagt, bildmässigt en perfekt kombination.

Vid valet av skalade solrosfrön, jordnötter, talgbollar och oskalade solfrosrön så väljer domherren direkt de oskalade solrosfröna. Mesarna får hålla sig till sina skalade frön, deras favoriter, men domherren vill ha mer basic föda.

“Ha, ha! Snodde sista fröet!” 

Studerar man fågeln närmare så blir man snart varse dess otroliga vaksamhet. Visst, de sitter kvar på mataren och äter frö efter frö, men hur? Snabbt tas ett frö från mataren och genast vänds blicken ut mot omgivningen. Medan fröet förtärs, spanar blicka hela tiden av omgivningen. Det är väl ingen fara i form av sparvuggla eller sparvhök som göms där ute? När fröet är uppätet, snabbt, ta ett ett nytt och genast vrida runt så blicken kan spana av igen. Aldrig lämna ryggen till. Om vi själva skulle inta våra måltider med detta ständiga kontrollerande av omgivningen så skulle stressmagen snabbt infinna sig. Kanske levde vi så för några tusen år sedan. Ständigt beredda på attack från fienden.

Men här konsumerar tre par domherrar, utan yttre attack, det ena solrosfröet efter det andra. Hitintills är väl enda fienden den ilskna blåmesen, men han är ju hanterbar.

Vårdagbok från Skäret – 11 april 2019

Postat av
4

När klockan passerade halv sex i morse steg solen upp bakom skogsridån på Brattåslandet. Den is- och snöpansrade fjärden fick med en gång liv när det blev ett skuggspel över landskapet, till skillnad från det blåvita, jämna ljus som råder strax före soluppgång.

Utifrån Uttingarna hördes några orrars bubblande spelläte, välbekant. En vårmorgon i fjärden skall man höra orrarna spela. Med tanke på fjolårets rekordmånga skogshöns här i norrland, såväl orre, tjäder, järpe och, längre inåt landet, ripan, föryngrades i sällan skådat antal, så borde det vara bra fart på spelplatserna för orre och tjäder i år.

Vintern ser dock ut att inneburit en rejäl krasch vad gäller gnagare. Inga spår under köksbänken tyder, dessvärre, nog mer på avsaknad av gnagare än min eminenta gnagartätning sistlidna höst. De sparsamma rapporterna om ugglor från Västerbotten under vintern och vårvintern på Artportalen styrker min teori. Tror det varit mer rapporter om lappuggla från södra Sverige i år än det varit från Sundsvall och norrut.

En tjippande korsnäbb ger sig tillkänna när den passerar över skäret och talgoxen och blåmesen har redan hittat fågelmatningen som jag satte upp i går kväll. Men till skillnad från höstarna, när de ivrigt far fram och åter dagarna i ända på jakt efter föda, så har de nu mer trängande behov att tillfredsställa. Nu skall det hittas en partner för vårens parning, lämpligt bo/holk skall ses ut och, inte minst, andra hannar skall livligt förpassas ut från det egna reviret. Maten kommer i andra hand.

Några bofinkar stannar till i björken över matningen men far strax värdshus förbi. Nu är tiden när inte minst bo- och bergfink sträcker upp längs Norrlandskusten i mängd. Med rätt vindar om någon vecka kommer tusentalet, för att inte säga tiotusentalet, bo-/bergfink att sträcka ut från Bjuröklubbs fyr norröver. Först till Vånören, men sedan snabbt vidare längre norrut. Tättingsträcket ute vid Klubben följs sedan av ett, vissa år, intensivt lomsträck vid Grundskatan. Förhoppningsvis skall jag få uppleva båda den här våren.

Än så länge är fjärden fri från sjöfågel. Sångsvan, grå- och kanadagäss, tranor m.m. ligger och bidar sin tid vid Gärde.

Sångsvan vid Gärde. Kanada- och grågäss bidar sin tid  i vila.

Vid Glejhällorna, sundet ut mot den öppna Bottenviken, ligger ett litet stråk av öppet vatten. Havsnivån här uppe i Bottenviken varierar ju mycket, upp emot ett par meter under året, och det gör att öppna råkar kan komma fram tidigt, även om fjärden i övrigt är helt isbelagd. Ger mig ut till Lillön för att se om jag kan föreviga det hela. De kanske 2-300 metrarna över till Lillön blir en vådlig vandring. Fjärden är helt enkelt helt täckt av blankis.

Råken ger öppning för tidig sjöfågel. Knipa? Vid horisonten den öppna Bottenviken och, långt där borta, Finland.

Råken är inte stor, kanske 25 meter bred på bredaste stället och 75-100 meter lång. Vem blir först att upptäcka och ta råken i besittning? Mitt tips är knipan, med sångsvanen som dark horse. Får se framöver om det stämmer.

På min väg tillbaka till skäret vittnar den ena “is-vulkanen” efter den andra om det rådande lågvattnet. Men nu förändras det snabbt, 50 cm under normalt vattenstånd igår, nu 30 och stigande. Får stor påverkan på isen i fjärden och något man måste hålla koll på.

En typisk is-vulkan. Nordan har dränerat Bottenviken på vatten och därmed sjunker också isen.

Precis när jag skriver det här så passerar en rödräv över fjärden. En i vinterpäls skrudad vacker räv, tack och lov ingen skabbräv den här gången.

Solen sänker sig så sakteliga och skuggspelet över fjärden kommer tillbaka. En fin dag på Skäret går mot sitt slut.

Kungsholmen runt – Reflektioner under en paddeltur

Postat av
Svara

Den torra sommaren, och den efterföljande regnfattiga hösten, gör sig påmind när jag skall lägga i kajaken vid Minnebergs Båtklubb. Iläggningsbryggan som i maj till hälften låg under vattenytan är nu höjd några decimeter över den samma. Även det lägsta hörnet på denna med tiden tämligen skeva skapelse är med marginal på det torra. Är nog uppemot 50 cm lägre vattenstånd nu i andra halvan av november jämfört med april-maj. Vart tog höstens normala regnande väder?

Korsar Ulvsundasjön för att paddla varvet medsols som omväxling. Stillheten är total. Ingen vind, borta är alla fritidsbåtar och, inte minst, de förhatliga vattenskotrarna som likt bålgetingar surrar runt här, framförallt på sensommaren. Minns med tillfredsställelse de sista två jag stötte på i somras. När de med långt över de tillåtna 5 knopen drog in under Tranebergsbron tändes blåljusen på Kustbevaknings radarförsedda båt. Alltid lika trevligt att se dessa blåljus i aktion!

Efter ett öde Hornsbergs Strand kommer den lummigaste, och smalaste, delen av Karlbergskanalen, med växtlighet på båda sidor innan kanalen öppnar upp sig i Karlbergs sjö med slottets vitputsade fasad som fond. Här finns världens äldsta militärakademi vad gäller obruten verksamhet och utbildning på samma plats. Huvudbyggnaden restes 1634 och här växte till stor del Karl XII upp, och begravde även sin första hund Pompe här. Men det var Gustav III som 1792 bildade Militärakademin och förlade den till slottet. Fortfarande utbildas här runt 300 yrkesofficerare per år. Så nog är det en byggnad med anor och historia.

Världens äldsta militärakademi, Karlbergs Slott. Både vacker och ståtlig byggnad.

Efter Karlbergs sjö förvandlas norra sidan av kanalen drastiskt och övergår till en ganska sorglig syn, åtminstone för den naturintresserade. Här tar Klarastrandsleden över och parallellt löper de norrgående spåren ut från Centralstationen. Nu är det morgonrusning i trafiken vilket innebär att inga bilar alls rusar, de står mest stilla i de oändliga köerna. Kontrasten gentemot paddlingen längs den stilla kanalen blir slående. Men Kungsholmssidan fortsätter, hela tiden fram till Riddarfjärden, att visa upp en betydligt mer trivsam sida med gång – och cykelbanor, parker med mycket växtlighet och byggnader av olika tidsåldrar som väl smälter in i miljön. Här, i början, ligger till och med ett litet koloniområde. Sett från kajaken har man full förståelse för Kungsholmens popularitet.

Totalt kommer paddlingen att passera under tretton broar, varav två redan är passerade. Aldrig förstår man så tydligt att Stockholm är en stad byggd på öar och aldrig förstår man så väl trafikplanerarnas dilemma och stockholmsbilisternas sårbara vägnät som när man befinner sig på Stockholms vatten. Sårbarheten är uppenbar.

Nästa bro att passera är St Eriksbron som på Kungsholmssidan är omgiven av två magnifika, 58 meter höga, byggnader. Det rödbruna St Erikspalatset, byggt 1907-1910, på den västra sidan, och det gröngrå Sportpalatset, Sportis, på den östra. Sportpalatset byggdes 1929-1930 och innehöll bland annat en 50 meters simbassäng med hopptorn, tennisbanor och gymnastiksalar. Det var verkligen ett sportpalats och som ytterligare uttryck för det så är det fortfarande Svenska Simförbundets symbol som tronar högst upp på kupolen, den så välbekanta fisken som alla som tagit någon form av simmärke säkert känner igen, men som kanske inte så många där nere i gatuvimlet noterar.

Där fanns också en teater med plats för 600 personer som senare byggdes om till biografen Rivoli. 1978 köpte Stikkan Andersson byggnaden och Rivoli byggdes om till Polarstudion där sedan ABBA spelade in sina sista tre album.

Som ytterligare kuriosa så fanns, möjligt att den finns kvar än idag, i början av 30-talet en trevånings etagelägenhet högst upp där ingen mindre än Bruno Liljefors huserade. Han ville förstås få möjlighet att måla fåglar på nära håll så här utfodrade han fåglarna med säckvis med mat och lät fönstren stå öppna så fåglarna fritt kunde flyga in och ut. Det påstås till och med att en fiskgjuse en gång övervintrade där inne. När han så småningom flyttade till Uppsala vidtog ett betydande saneringsarbete för att få lägenheten beboelig igen. Men även efter detta så levde Liljefors anda kvar en längre tid i form av alla fåglar som fortfarande hoppades på att få komma in och få sig en bit mat, till de nya hyresgästernas stora förtret.

Paddlingen fortsätter med idel tomma marinor längs stränderna. Nu ligger alla fritidsbåtar och vilar vinter någonstans. Kommer in i Barnhusviken och i dess förlängning Klara sjö, den senare nu betydligt mindre till ytan än vad den var en gång i Stockholms barndom. Vid början av 1700-talet nådde den ända upp till Klarabergsgatan och Vattugatan. Barnhusviken har fått sitt namn från det barnhus för föräldralösa barn som låg längre upp mot Drottninggatan och det var också mycket riktigt här som Barnängens fabrik låg en gång i tiden.

Över Barnhusviken spänner den överdimensionerade Barnhusbron sitt väldiga spann. När den planerades och byggdes på 1960-talet benämndes den också som Tegnerbron då den norrut i sin förlängning övergår i Tegnergatan. Då var den här bron en del i ett stort trafikprojekt som omfattade tre broar, stora trafikplatser och som norrut skulle ansluta till den nya Lidingöbron. Men, som väl var kanske, började pengarna sina och det enda som blev kvar av detta jätteprojekt var Barnhusbron. Dess överdimensionerade kapacitet används nu flitigt som uppställningsplats för turistbussar som säkert många Stockholmare noterat.

Den helt spegelblanka vattenytan bryts av en liten plog som strävsamt tar sig fram. Misstänker direkt vad det är och mycket riktigt, här kommer en av Stockholms bävrar simmande. Idag passerar vi varandra på behörigt avstånd, kanske 15-20 meter, och vi fortsätter båda ostörda våra respektive färder. Annat var det här om dagen. Paddlade förbi Sportpalatsen djupt försjunken i funderingar kring dess historia när plötsligt ett kraftfullt plask väckte upp mig och fick mig tillbaka till verkligheten. När bävern smaskar på med sin kraftiga, platta svans så  uppstår ett mycket starkt och speciellt plask, något som är mig väl bekant sedan 70-talet när jag smög omkring i skogarna uppe i Dalarna och sökte den då fortfarande ganska sällsynta bävern. Att den 40 år senare skulle finnas i ganska stor mängd i Stockholms vatten var inte ens en utopi.

Bävern, som är Europas största gnagare, utrotades genom hård jakt helt från Sverige på 1870-talet. Liksom med vargen närmare 100 år senare beslöt man att fridlysa den först sedan sista exemplaret var skjutet! 1922 började man återinplantera bävrar från Norge och 1939 beräknade man det svenska beståndet till 400 djur för att 1980 ha växt till 40 000 djur med en årlig avskjutning på 4 000 djur (ref. “Däggdjur”, Anders Bjärvall/Staffan Ullström). Att nu få stöta på bävern längs Stockholms vatten, till och med sett en från vardagsrumsfönstret hemma, förstärker kontrasten storstad kontra natur som en paddeltur längs Stockholms vatten innebär. Ena stunden passera man en brusande, bullrande trafikled, nästa stund ser man gråhägern som en stenstod längs stranden där den står och fiskar på sitt karakteristiska sätt. Hägern häckar i stort antal, minst 50 bon, ute vid Isbladskärret på Djurgården för att sedan tillbringa vintrarna på Råstasjöns is där den utfodras med strömming och annan småfisk. Däremellan ses den inte sällan fiskande längs någon av stadens trädbevuxna stränder. Storstad på landet.

Vid Klara sjö uppträder den mest erbarmliga bebyggelse man kan tänka sig på den norra sidan av kanalen. Ett gytter av betong, plåt, stål och glas tornar upp sig, signalerande att här har det under några decennier helt saknats allt vad stadsarkitekter och skönhetsråd heter. Något mer människofientligt än denna syn har jag svårt att föreställa mig. Det är väl den här bilden av Stockholm som landsortsborna har när de raljerar kring “de där noll-åttorna”. De ser inte bilden på andra sidan kanalen. Pilarna som fortfarande håller kvar ett glest grön-gult bladverk trots det sena datumet där de hänger djupt över vattnet, bävern som nyss passerade eller hägern där borta innan Karlbergs slott. Inte heller ser de alla människor på picknick en ljummen försommardag längs Fredhälls klippor, alla joggare, barnvagnar, cyklister eller flanörer som rör sig runt om längs vattnet och som med välbehag och tillfredsställelse njuter av miljön.

Nu är Kungsholmen en del av Stockholms inre kärna och ett mycket attraktivt område för boende. Men går vi 150 år tillbaka i tiden var det annorlunda. När vi rundar stadshuset och kommer ut i Riddarfjärden breder Norr Mälarstrand ut sig med sina vackra fasader i såväl funkis som äldre byggnadsstilar. Då, från 1700-talets senare del och närmare 150 år framåt var det här en del som dominerades av stadens garverier. Garverier är väl inte direkt någon väldoftande verksamhet och detta var inte längre något som passade inne i den så smått växande staden. Detta skall ses med perspektiv på hur stadsbilden såg ut för två hundra år sedan. Peter Englund anger två saker som det som dagens människa främst skulle reagera för om hon förflyttades några hundra år tillbaka i tiden. Dels är det mörkret, tänk er Stockholm innan gasljusens intåg, dels är det lukten. På den tiden var det latrintömmning direkt ut i fjärdarna, alla transporter skedde med häst som avgav om inte avgaser så ändå något. Här fanns en och annan ko, höns, grisar med mera. Man eldade med kol och ved och röken och oset låg förmodligen tämligen kompakt över staden. Betänk då att garverierna uppfattade som sanitära olägenheter och tvingades ut på “landet”, Kungsholmen.

Idag är det bara namnet Garvargatan, en parallellgata till Norr Mälarstrand ett kvarter in, som minner om denna tid.

Stadshuset utgör det kanska främsta landmärket vid en paddling inne i Stockholm där det tronar, ut mot Riddarfjärden och med sitt torn riktat mot Gamla Stan. Det är en vacker byggnad, särskilt om man studerar tegelväggarna lite närmare. När denna koloss restes kom den inte i färdiga byggblock som likt legoklossar snabbt ställdes upp till färdig byggnad. Nej här var det traditionell murning sten för sten och det är oregelbundna stenar som man använt och som ger liv åt dess fasader. Den gamle Vänsterledaren Lars Werner som själv var gammal murare brukade stanna upp när han passerade stadshuset för att beundra det fina murningsarbetet, och det är verkligen värt att stanna upp för och betrakta lite närmare oavsett ens tidigare yrkesmässiga utövning eller politiska hemvist. Det var också här det berömda Eldkvarn låg fram till den förödande branden 1878. “När Eldkvarn brann” är ju ett både känt och slitet uttryck, men kanske inte alla vet var kvarnen egentligen låg. När man ser stadshuset idag förstår man att Eldkvarns förgörelse i eldslågorna blev till ett mäktigt skådespel över den tidens Stockholm, väl synligt från Gamla Stan, Riddarholmen, Södermalm och Normalm.

Oavsett årstid, veckodag eller klockslag, när man rundar Stadshuset ser man turister där uppe på Stadshusplazan. Är det någonstans man ser användandet av selfie-pinnar så är det här. Det är fascinerande att se hur populärt Stadshuset är bland turister. Förmodligen är väl Nobelmiddagen en inte helt oväsentlig anledning till detta. När man passerar är det också allt som oftast en eller annan kamera som raskt styrs om till att i stället för turistgruppen fotografera Riddarfjärden med den förbipasserande kajaken. Skulle vara intressant att veta i hur många länders turistfotoalbum man är representerad.

Men nu styr vi ut över Riddarfjärdens vatten, Riddarn kort och gott för de initierade, med sikte på sundet in mellan Söder Mälarstrand och Långholmen. Riddarfjärden bjuder oftast på tämligen krabb sjö som man får vara lite försiktig med. Eftersom vi oftast har någon form av västlig vind blåser det rakt in i fjärden från Mälaren, men här möts den av tre stängda sidor, Söder respektive Norr Mälarstrand och däremellan Riddarholmen, krönt av Riddarholmskyrkans torn. Där för övrigt tornfalken numera ses årligen med möjlig häckning uppe i tornspiran. Den gör verkligen skäl för sitt namn här. Det innebär att vågorna studsar omkring här mellan de tre blockerade väderstrecken, förstärkt med Mälaröbåtarna, som nu tagit vinterpaus, och en hel del fritidsbåtar. Grundregeln här är att aldrig gå närmare kaj än 25 meter. När vågorna studsar tillbaka från kajen och möter nya vågor på väg in blir kajakturen lätt lite vinglig.

Men idag är det bleke över Riddarn. Bort mot Söder Mälarstrand vittnar måsarnas idoga cirkulerande om var maten, löjan, just nu befinner sig. Som fond har de en av stadens pampigaste byggnader, Munchenbryggerierna. Högre upp tornar Högalidskyrkans dubbeltorn, synliga mest var man är på vattnet här inne i staden.

Sundet mellan Söder Mälarstrand och Långholmen är bland Stockholms finaste, och mest pittoreska, passager. Pålsundet. Här huserar Helenborgs Båtklubb sedan 1919 och här premierar man träbåtar. Nu står kajplatserna tomma men under sommarhalvåret kan man se en samling fantastiskt fina, och väl underhållna, träbåtar av olika modeller. Vid en tur genom sundet i maj, när båtarna nyligen är sjösatta, vilar tjärdoften tungt över sundet och det är så man är lite groggy när man kommer ut på andra sidan. Men vackert är det, otroligt vackert och väl värt ett besök även från landsidan.

Nu vilar ett hot rörande förstärkningsarbete m.m. över sundet och den anrika båtklubben, må förnuftet råda och miljön räddas och bevaras. En Stockholmspärla av stora mått med 100-årig tradition.

Ett vintertomt Pålsund. Tradition och historia, må det få bevaras!

Reimersholme passeras och gamla fängelset på Långholmen skymtar mellan de lövtomma träden på höger sida. Svårt att nu föreställa sig att Reimersholms IK spelade allsvensk fotboll säsongen 1941/42. Även Reimers, som de kallas, representationslag i ishockey och bandy har ett antal säsonger i högsta division på sin meritlista. Med andra ord en minst sagt anrik Stockholmsklubb.

Långholmens historia är nog mer välkänd, tack vare dess fängelse. Här inrättades ett Spinnhus, kvinnofängelse, redan 1724 som var i drift 101 år, fram till 1825. Då byggdes fängelset om och till och fick 127 celler för manliga fångar och kvinnofängelset flyttade till Norrmalm. Som mest kunde Långholmen sedan härbärgera 500 fångar. Först 1975 stängdes Långholmen slutligen, något som började diskuteras redan 50 år tidigare men som inte startade förrän 1972. Bland de sista fångarna som frigavs från Långholmen var den beryktade spionen Stig Wennerström som blev villkorligt frigiven härifrån 1974. Numera är dessa robusta och historiefyllda lokaler ombyggda till hotell och festlokaler.

På Långholmen skedde också Sveriges sista avrättning då  rånmördaren Alfred Ander den 23 november 1910 blev halshuggen med giljotin. Tiderna har förändrats på drygt 100 år!

Nu blir siktet inställt på Lilla Essingen och Riddarfjärden skall korsas än en gång. Nu är det bara att paddla över lugnt och stilla, annat är det på sommaren med all båttrafik. Framförallt skall man undvika att försöka korsa Riddarfjärden eller det efterföljande sundet bort mot Essingeöarna, Ålsten och Nockeby vid sådär strax efter tio-tiden på förmiddagen. Då kommer nämligen Mälaröbåtarna på parad ut från Stadshuskajen med några minuters mellanrum och som paddlare lär man sig snart att båtar i linjetrafik de har sina leder och tider som de strikt följer. De väjer inte gärna för något. Dessutom går de relativt snabbt och tyst och många är de gånger när man plötsligt har upptäckt en mälaröbåt som allt för nära kommer svepande bakifrån.

Hur staden och våra liv har förändrats på 100-125 år blir tydligt när man närmar sig Lilla Essingens nybyggda bostadshus, nu betraktade som centralt belägna Stockholmsbostäder. Då, i slutet av 1800- början av 1900-talet var det här Stockholmarna byggde sina sommarbostäder! Om man betänker den miljö som då  rådde inne i centrala Stockholm med alla lukter och föroreningar  så var förmodligen redan Lilla och Stora Essingen ett under av friskhet att komma ut till. Ved- och koleldning i kombination med intensiv ångbåtstrafik hade med all sannolikhet kraftigt begränsade inverkan på såväl solsken som friska vindar.

Mellan Essingöarna passeras den näst sista bron i form av Essingeleden, ständigt fylld av brusande trafik. Strax efter reser sig Fredhällsklipporna brant mot skyn, nu folktomma men i gengäld mycket väl frekventerade fina vår- och sommarkvällar.

Gråtruten som sitter uppe på den gröna farledsmarkören lämnar snällt över till storskarven som kommer flygande, likt ett urtidsdjur, lågt över vattnet. Finns det någon fågel eller något djur idag som så väl påminner om forna tiders dinosaurier, släktskapet är ovedersägligt. Så snart skarven viker upp mot markörstolpen lämnar truten den samma. En tyst överenskommelse de båda emellan. Det här tar vi ingen strid om, utgången är given.

Vid udden ut mot Ulvsundasjön passeras kallbadet som nu drivs av Fredhälls  Badklubb. Badet byggdes ursprungligen 1922 och här har ingen mindre än Arne Borg varit och slagit världsrekord! Badet, då benämnt Tranebergsbadet, blev omsider ganska nedgånget och hotades med rivning när en ideell förening, sedermera Fredhälls Badklubb, tog över drift och ansvar 1947. Under en tid var dock vattenkvaliteten här inne i Stockholm så dålig att badet var till för “sol- och duschbad”. 2009 återinvigdes det som utomhusbad och utgör nu en av de riktigt fina pärlorna vid en paddling runt Kungsholmen. Historiens vingslag råder runt badet, minst lika mycket som sommarens silltrutarnas vingslag.

Så återstår sista bron att passera, Tranebergsbron. När den invigdes 1934 var det världens längsta brobåge gjuten i betong, med en spännvidd av 181 meter. Redan 1787 beslutade Gustav III att bygga en bro för att underlätta transport till och från Drottningholm, övriga broar, d v s Nockeby- och Drottningholmsbron, ingick också i beslutet. Så här han förmodligen även Bellman och hans sällskap med Fredman, Movitz och fröken Winblad i spetsen färdas på bro ett antal gånger.

Som alltid när man passerar i en kajak under valvet av någon av stans större broar imponeras man över dess storlek och förundras över det arbete, slit och risker det måste inneburit när den en gång uppfördes.

Lägger till vid iläggningsbryggan, som väl nu också får kallas upptagningsbryggan, och precis 10 km har tillryggalagts i kajaken. 13 broar av varierande storlek har passerats. Trafikstockningar och trafikbuller har blandats med naturupplevelser och paddlande i stilla vatten i historisk miljö. Staden har setts vakna till liv, en fantastisk storstad på landet.

Fjällvår

Postat av
Svara

När vi sörlänningar pratar vår och vårtecken så är det ofta första förekomsten av olika blommor vi relaterar till. Första tussilagon, första snödroppen, blåsippan osv. Vi har också en rad vårfåglar som är som små milstolpar varje vår. Sånglärkan oftast den första, kan komma i slutet av februari. Tofsvipan och sädesärlan följer därpå. För att inte tala om tranorna och den stora trandansen vid Hornborgasjön.

I år hade jag sedan länge planerat att äntligen göra en vintertur igen, många var åren sedan det hände senast. Med lite tur kanske det kunde bli en eller annan riktigt hyfsad vårvinterdag och möten med lite andra vårtecken än normalt.


Än så länge bär snön bra, framåt eftermiddagen sjunker skidorna ner djupt och det blir tyngre att ta sig fram

Det blev en klassisk fjälltursrunda i klassiska fjällturisttrakter, Jämtlandsfjällen, med start och slut vid Storulvån och däremellan övernattningar vid Sylarna och Helags och vidare till Vålåstugorna, Stensdalsstugan och Gåsen.

Min förhoppning om en eller annan dag med hyfsade förutsättningar blev mer än väl uppfyllda. Sex dagar av sju var det i stort sett helt molnfritt, blåsigt första två därefter fyra dagar med vindstilla och dagstemperaturer upp mot 12-14 plusgrader.

Värmen och solen börjar göra sitt och det blänker på fjället

Under sådana förutsättningar händer det mycket här uppe. Nattskaren går successivt över till någon form av snömos. Tidigare så stabila snöbryggor kan bli förrädiska passager med snabbt stigande vattenstånd under. Fjällhedens vita matta bryts allt mer av med kalblåsta och framtöade fläckar med sten, grus och kråkbärsris.


Vyerna är fantastiska och lunchrasterna blir lätt utdragna. Varför ha bråttom en sådan här dag?

Mellan Helags och Vålåstugorna har precis den stora renhjorden passerat, upp från vinterbeteslandet på väg mot sommarbetet. En 50 meter bred och väl upptrampad väg på snön vidare västerut vittnar om att det var en ordentligt stor hjord som passerat. Tyvärr missade jag den med några timmar. Det här är ju verkligen ett speciellt vårtecken i våra fjälltrakter.

Stensån börjar bli öppen och nu får man vara försiktig med snöbryggorna

Överallt spelar fjällripan. Vid varje stopp för att hämta nya krafter, och det blir många, både hördes och sågs ett flertal ripor. Tidigare på vintern är de ofta i större flockar, nu är de utspridda och börjar förbereda sig får årets häckning. Tupparna visar upp sig såväl för varandra som för tilltänkta partners. Varje dag bjöd på fler fjällripor än vad en normal veckovandring på sommaren brukar ge. Deras ihärdiga spelande bär ytterligare vittnesbörd om årstiden.

Ständigt närvarande under den här turen, fjällripan

På en kalblåst grusås visar sig några snösparvar, med en fjäderdräkt så väl i harmoni med fjället. Från de övervintrande flockarna i Uppland, via de flyttande sparvarna vid Västerbottenskusten för några veckor sedan, börjar de alltså nu så smått komma fram till sin häckningsplatser.

Aftonsolen når fortfarande de högre partierna i Sylmassivet. “Templet”, 1728 möh

Det klara vädret gör visserligen att temperaturen sjunker åtskilligt under kvällen – natten, men vädret är nu så varmt att det bara blir ned till enstaka minusgrader. Men dessa grader är välkomna, det innebär att snön bär fram över lunchen i morgon också.

När de sista solstrålarna klamrar sig kvar vid de högre fjälltopparna går naturen mer och mer över till blåtonat sken. Ser ut att bli en bra dag i morgon också.