Vårdagbok från Skäret – 23 April 2019

Påsken har passerat, men de varma vårdagarna stannar kvar. Sedan några dygn har vi förlorat nattkylan och därmed också nattskaren, som trots 10-12 plusgrader på dagen har burit oss fram till 11-12 tiden, särskilt i skogen och skuggpartier. För varje dag går nu snön mer och mer över till en lös massa likt grovt socker. Skaren förenklar livet en hel del när man bor så här, men förr eller senare måste den ju ge vika för våren, och nu har det skett.

Idag nådde vi toppen med 14 plusgrader. Så glada och tacksamma vi hade varit förra midsommarafton om vi haft denna värme!

Senaste dygnen har också inneburit att snötäcket minskat drastiskt, från dag till dag. Där det för en vecka sedan fanns en stor vall att ta sig upp på är det nu bara en låg snökant.

Värmen och de numera sydliga vindarna har också inneburit en stor förändring av fågellivet  och varje dag kommer det nya sommargäster och den lilla råken som fanns här tidigare vidgas nu i allt snabbare takt, dag för dag, och börjar bli en egen liten fågelsjö

Ikväll bestämde sig kanadagässen för att hålla planeringsmöte inför sommaren. “Vem skall häcka var?”

Storskrake och gräsänder har fått sällskap av knipor, som nu dominerar i antal, krickor, vigg och till min stora glädje sedan igår även två par salskrakar. Salskrakshannen i praktdräkt tävlar väl närmast med stjärtanden om att vara vår kanske vackraste sjöfågel.

Och mycket riktigt, för några dagar sedan kom den första storspoven och rastade här. Strandskatorna han dock före, så den blev inte först bland vadarna.

Isen förvandlas nu snabbt till issörja och nya partier med blanketten dyker upp på bara några timmar. Det går fort när våren sätter igång.

Men nu är det inte bara den stora råken som sjöfågeln kan utnyttja. På bara några timmar kommer det fram nya områden med blankvatten och rätt som det är så går en skrak eller mås ner där det alldeles nyss var is, nu istället en öppen liten vak.

På ön har ett antal rödhakar sjungit upp sig ordentligt och hörs mest hela dagarna. Rödvingetrasten som i morse, när jag gick upp och hämtade tidningen, verkade ha lite svårt att komma ihåg hur det var han sjöng förra året, hade redan på kvällen övat upp sig betydligt och lät nu som en helt fullvärdig rödvingetrast.

Längre in på landsidan, runt Lövånger, sprudlar fågellivet på ängarna. Storspoven, som för några dagar sedan sågs i enstaka exemplar, går nu och födosöker i flockar om 20, 30, 40 spovar. Jag har också haft förmånen att se såväl den blå kärrhökshannen som stäpphökshannen. Stil och elegans och en fröjd för ögat att följa i kikaren. En stenfalk som jagade småfågel visade vad fart och tvära svängar innebär. Att åka med där skulle få Gröna Lunds allra senaste åkattraktioner att te sig som ålderdomliga, ångdrivna företeelser. (Men jag nobbar även de ångdrivna . . .)

Issörja ut mot Uttingarna, därefter mer kompakt is någon kilometer sedan följt av den öppna Bottenviken. 

Tillbaka till fjärden. Utanför ön och här längst in i fjärden råder numera som sagt issörja, till och med orrtupparna verkar tveka inför att beträda densamma och antalet spelande tuppar har nu reducerats till en handfull. Efter “fågelsjön” ute vid Glejhällorna följer så ett område på kanske kilometern med mer fast is. Här har vi större djup och den isen är mer kompakt att bryta upp eller smälta ner. Därefter följer den öppna Bottenviken. Ett dygns frisk nord och mycket av vinterns is skulle vara ett minne blott. Men nu ser det ut som om vi får behålla en måttlig syd än några dagar. Men till helgen gissar jag att det är öppet till Uttingarna. I det smala sundet mellan ön och fastlandet är det dock tryggt med 20 cm is fast förankrad på botten. Det krävs ordentlig höjning av havsnivån här uppe för att det skall ändras. Men vem vet, en halvmeters höjning kan gå på ett dygn, men då krävs som sagt hård syd och lite lågtryck.

Vårdagbok från Skäret – 17 April 2019

Så är vi inne i stilla veckan, eller dymmelveckan som den också kallas. Veckan innan påsk. Dymmel kommer, enligt Alf Henriksson, från “dumber” som betyder stum. Historiskt lade man sordin på den här veckan, kulminerande med långfredagen, den vi alla minns som årets läääängsta och trååååkigaste dag. Inget fick man göra. Inte ut och spela fotboll. Ingen kiosk öppen för inhandlade av vårglass. Radion spelade mestadels tämligen sorgesam musik. Vi skulle lida! Likt Jesus gjorde denna fredag på Golgata. Det idag tämligen sekulariserade Sverige ser något annorlunda ut. Men vi överlevde, och kanske fanns det en mening i att någon dag ha det riktigt tråkigt. Ingen människa har farit illa av att ha det tråkigt, inget barn har tagit skada av att ha det tråkigt och varit “undersysselsatt” en stund, eller en dag. (Verkar dock fullständigt främmande för dagens föräldrar)

Men nu, i dagens digitaliserade samhälle är 10 minuter av avsaknad av Internet en katastrof. Nu måste vi få alla nyheter och stora händelser på minuten. Tänk vad vi skulle farit illa om vi fått reda på att Notre Dame brann först 12 timmar senare! Katastrof! Hur överlevde vi 70-talets veckolånga fjällvandringar utan kontakt med yttervärlden? Ack vad vi försmäktade i denna avsaknad av minutaktuell nyhetsuppdatering. Men på något sätt så överlevde vi.

Hur ser då livet ut här i fjärden i denna stillhetens dymmelvecka, idag kulminerande med dymmelonsdagen? Jo här skrider våren framåt steg för steg, dag för dag.

Ute vid “Klubben”, Bjuröklubbs fyr, vittnar isen om att det är en bit kvar av vintern.

En tunn, skir ishinna täcker det till synes spegelblanka vattnet, En följd av nattens 5-6 minusgrader.

För en vecka sedan anlände sångsvanen som första fågel till den öppna råken här ute i sundet. Sedan har det fyllts på, dag för dag. Det började med kanadagås och grågås. Gråtrut, gräsand och tofsvipa följde efter och sista dagarna har faunan utökats med knipa, havstrut, fiskmås, skrattmås och storskrake. Råken vidgas successivt dag för dag och med ökad yta ökar antalet fåglar. Nu har även en liten del öppet vatten kommit i dagern längst in i fjärden där ett sångsvanspar tillsammans med ett par kanadagäss huserar.

Råken vidgas och med den tillkommer dagligen nya fåglar till fjärden. Våren återkommer successivt.

Men striden om utrymmet är hård. Tidigt i morse kom ett nytt sångsvanspar ner i råken där redan ett par etablerat sig och en våldsam strid uppstod. Kändes rent av obehagligt att se hur våldsamt de gav sig på varandra. Det här var ingen stillsams tuppfäktning likt den orrrtuparna visar upp varje morgon längre upp i fjärden, nej här var det en strid på liv eller död. När detta skrivs har lugnet återfunnits i fjärden och vad jag kunnat se finns här ingen, tack och lov, död svan. Alla verkar ha överlevt bataljen.

Den första veckan här i stugan har därmed erbjudit precis det jag har sökt. Att dag för dag sitta på första parkett och se vårens återkomst, och mycket finns kvar att uppleva. Nästa steg blir att se Västerbottens landskapsdjur, storspoven, återkomma. Nej, storspoven är inte Västerbottens landskapsfågel, det är den blå kärrhöken! Landskapsdjuret är storspoven!

Vårdagbok från Skäret – 14 April 2019

Vanligen sedd som den klassiska julfågeln, helst i en sädeskärve i vinterlandskap, domherren. Men här får den bli vår påskfågel. För ingen fågel är så dominant, varken i kroppskonstitution, färg eller antal som domherren.

Med sin färg och kroppshydda blir snabbt domherren en dominant vid fågelmatningen.

Domherren förknippas med vinterlandskap och gulbruna sädeskärvar. En bild som Jenny Nyström gav det svenska hemmet för närmare 100 är sedan. Visst är de estetiskt en perfekt kombination, men kanske inte så realistisk. Om man ser till vinterfåglarnas födoprefrenser så står sädeskärven lågt i kurs. Dåligt energivärde och kanske främst lockande för gulsparven. Men som sagt, bildmässigt en perfekt kombination.

Vid valet av skalade solrosfrön, jordnötter, talgbollar och oskalade solfrosrön så väljer domherren direkt de oskalade solrosfröna. Mesarna får hålla sig till sina skalade frön, deras favoriter, men domherren vill ha mer basic föda.

“Ha, ha! Snodde sista fröet!” 

Studerar man fågeln närmare så blir man snart varse dess otroliga vaksamhet. Visst, de sitter kvar på mataren och äter frö efter frö, men hur? Snabbt tas ett frö från mataren och genast vänds blicken ut mot omgivningen. Medan fröet förtärs, spanar blicka hela tiden av omgivningen. Det är väl ingen fara i form av sparvuggla eller sparvhök som göms där ute? När fröet är uppätet, snabbt, ta ett ett nytt och genast vrida runt så blicken kan spana av igen. Aldrig lämna ryggen till. Om vi själva skulle inta våra måltider med detta ständiga kontrollerande av omgivningen så skulle stressmagen snabbt infinna sig. Kanske levde vi så för några tusen år sedan. Ständigt beredda på attack från fienden.

Men här konsumerar tre par domherrar, utan yttre attack, det ena solrosfröet efter det andra. Hitintills är väl enda fienden den ilskna blåmesen, men han är ju hanterbar.

Vårdagbok från skäret – 12 april 2019

Det blev sångsvanen! Knipan verkar hålla sig kvar söderöver ett tag till. Men det blev i alla fall min “dark horse” som invigde fjärdens första öppna vatten. En underbar vårvinterdag med klarblå himmel, vindstilla och upp emot 6 plusgrader mitt på dagen kröntes av ett sångsvanspar ute vid råken.

“Visst hänger vi ihop igen i år också?” “Jodå, same procedure as last year.”

Sångsvanen är onekligen en ödesmarksfågel.  På 40-talet instiftades Muddus Nationalpark mycket på grund av att här fanns häckande sångsvan. På den tiden var det enbart ett fåtal häckande par i landet. Merparten på ödsliga lapplandsmyran och så ett par på Store Mosse, Kävsjön, i Småland. Sedan några år häckar sångsvanen vid Isbladskärret på Djurgården! Varje vår samlas det tusentals sångsvanar först vid Tysslingen i Närke och lite senare vid Umeälvsdeltat utanför Umeå. Vid Gärde igår och i förrgår var det kanske 250 sångsvanar.

Sångsvanen är en en av vinnarna när det gäller fåglar de senaste decennierna. I huvudsak är det stora fåglar som haft en positiv utveckling. Sångsvan, trana (nytt rekord, 27 000 vid Hornborgasjön för någon vecka sedan), grågås som nu börjar tränga tillbaka kanadagåsen här upp i fjärden och, inte minst, den vitkindade gåsen. På höstarna kan den senare ses i 10-20 000 talet vid Hjälstaviken.

Idag var det också en riktigt härlig vårdag. Solen flödade över fjärden och kvicksilvret kröp upp till åtminstone 5 plusgrader. Det översta snölagret tinade upp och för första gången klarade kängorna av att göra ordentliga avtryck i snön. Bofinken besökte inte bara  matningen, dess karakteristiska och kraftfulla sång hördes från flertalet håll på ön. Herr och fru domherre, de uppträder som regel alltid i par (lever i livslånga förhållanden), hittade fram till matningen tillsammans med en allt större mängd bofinkar. Nu verkar den senare ansamlas här i trakten så det är nog dags för en tidig morgon ute vid fyren. Bergfinken väntar jag däremot fortfarande på.

Dessvärre är fågelmatningen placerad precis under en av Skärets holkar och denna holk verkar av allt att döma redan vara inmutad av en blåmes. Och vilken ilsken rackare! Under en lång stund for den som en raket runt matningen och jagade bort såväl domherrar, bofinkar som talgoxar. Alla större än den själv. Men efter ett tag verkade den ha förbrukat sin krafter. Domherrar, bofinkar och talgoxar återvände till matning och den stackars ilskna blåmesen satt förmodligen och pustade ut på någon gren en bit bort. Men det blev ju ett bra träningspass!

Vårdagbok från Skäret – 11 april 2019

När klockan passerade halv sex i morse steg solen upp bakom skogsridån på Brattåslandet. Den is- och snöpansrade fjärden fick med en gång liv när det blev ett skuggspel över landskapet, till skillnad från det blåvita, jämna ljus som råder strax före soluppgång.

Utifrån Uttingarna hördes några orrars bubblande spelläte, välbekant. En vårmorgon i fjärden skall man höra orrarna spela. Med tanke på fjolårets rekordmånga skogshöns här i norrland, såväl orre, tjäder, järpe och, längre inåt landet, ripan, föryngrades i sällan skådat antal, så borde det vara bra fart på spelplatserna för orre och tjäder i år.

Vintern ser dock ut att inneburit en rejäl krasch vad gäller gnagare. Inga spår under köksbänken tyder, dessvärre, nog mer på avsaknad av gnagare än min eminenta gnagartätning sistlidna höst. De sparsamma rapporterna om ugglor från Västerbotten under vintern och vårvintern på Artportalen styrker min teori. Tror det varit mer rapporter om lappuggla från södra Sverige i år än det varit från Sundsvall och norrut.

En tjippande korsnäbb ger sig tillkänna när den passerar över skäret och talgoxen och blåmesen har redan hittat fågelmatningen som jag satte upp i går kväll. Men till skillnad från höstarna, när de ivrigt far fram och åter dagarna i ända på jakt efter föda, så har de nu mer trängande behov att tillfredsställa. Nu skall det hittas en partner för vårens parning, lämpligt bo/holk skall ses ut och, inte minst, andra hannar skall livligt förpassas ut från det egna reviret. Maten kommer i andra hand.

Några bofinkar stannar till i björken över matningen men far strax värdshus förbi. Nu är tiden när inte minst bo- och bergfink sträcker upp längs Norrlandskusten i mängd. Med rätt vindar om någon vecka kommer tusentalet, för att inte säga tiotusentalet, bo-/bergfink att sträcka ut från Bjuröklubbs fyr norröver. Först till Vånören, men sedan snabbt vidare längre norrut. Tättingsträcket ute vid Klubben följs sedan av ett, vissa år, intensivt lomsträck vid Grundskatan. Förhoppningsvis skall jag få uppleva båda den här våren.

Än så länge är fjärden fri från sjöfågel. Sångsvan, grå- och kanadagäss, tranor m.m. ligger och bidar sin tid vid Gärde.

Sångsvan vid Gärde. Kanada- och grågäss bidar sin tid  i vila.

Vid Glejhällorna, sundet ut mot den öppna Bottenviken, ligger ett litet stråk av öppet vatten. Havsnivån här uppe i Bottenviken varierar ju mycket, upp emot ett par meter under året, och det gör att öppna råkar kan komma fram tidigt, även om fjärden i övrigt är helt isbelagd. Ger mig ut till Lillön för att se om jag kan föreviga det hela. De kanske 2-300 metrarna över till Lillön blir en vådlig vandring. Fjärden är helt enkelt helt täckt av blankis.

Råken ger öppning för tidig sjöfågel. Knipa? Vid horisonten den öppna Bottenviken och, långt där borta, Finland.

Råken är inte stor, kanske 25 meter bred på bredaste stället och 75-100 meter lång. Vem blir först att upptäcka och ta råken i besittning? Mitt tips är knipan, med sångsvanen som dark horse. Får se framöver om det stämmer.

På min väg tillbaka till skäret vittnar den ena “is-vulkanen” efter den andra om det rådande lågvattnet. Men nu förändras det snabbt, 50 cm under normalt vattenstånd igår, nu 30 och stigande. Får stor påverkan på isen i fjärden och något man måste hålla koll på.

En typisk is-vulkan. Nordan har dränerat Bottenviken på vatten och därmed sjunker också isen.

Precis när jag skriver det här så passerar en rödräv över fjärden. En i vinterpäls skrudad vacker räv, tack och lov ingen skabbräv den här gången.

Solen sänker sig så sakteliga och skuggspelet över fjärden kommer tillbaka. En fin dag på Skäret går mot sitt slut.

Vårdagbok från Skäret – 10 april 2019

Länge har jag har haft en önskan att få uppleva hela skeendet från vinter till vår/sommar här ute vid Västerbottenskusten. I år hoppas jag att det blir verklighet och jag kommer här att ge lite kortare, ibland kanske lite längre, uppdateringar i ord och bild om hur våren framskrider på Skäret i Brattåsfjärden.

Kommer upp till stugan 10 april. Från bilen på vägen upp så ser det underbart ut, solen flödar och lägdorna är täckta av snö med lite barmark i sluttningarna där solen kommer åt. Kliver ur bilen och blir bryskt påmind om att det bara är den tionde april och vi är en ganska bra bit norrut i landet. Temperatur ligger kring nollan och en bitande vind gör att kölden snabbt tränger in i både märg och ben. Så underbart! Jag hinner upp innan vintern helt har släppt sitt grepp. Nu är det bara att njuta och se de kommande veckorna an med tillförsikt och registrera hur våren kommer att ta över. För så kommer det ju att bli. Även om vårvärmen känns långt borta just nu så lär den ju komma förr eller senare, så har ju skett alla år hitintills så förhoppningsvis också i år.

Till skillnad från förra vintern som var en ren kallvinter med kallsnö rätt igenom så har nu solen/värmen/regnet gjort sitt emellanåt och snön är stenhård, rentav isig. Enkelt att gå från parkeringen över till ön, inte tillstymmelse till genomgång i skaren.

Drar igång värmen på vind, på dass och braskaminen inne i stugan. Stora projektet är dock att få igång vattenproduktionen, det vill säga smälta snö i varmvattengrytan, först till vatten och sedan förhoppningsvis till lämplig temperatur för tvagning.

Från den tidiga morgonens färd längs Karlavägen på Östermalm, skjutsade Maria till jobbet “på vägen” hit upp, så är kontrasten gigantisk. Här är man tillbaka till människans ursprungliga behov av värme och vatten, där båda kräver en viss färdighet och inte minst  ansträngning för att få till stånd. Herrarna och damerna på Östermalm i morse som var ute och morgonrastade sina hundar känns tämligen avlägsna. Kan inte säga att jag saknar dem.

Vårsäsongen 2019 har startat!

Framåt kvällen när solen dragit sig tillbaka så känns våren lite avlägsen. Här råder fortfarande Kung Bore.