Den färgfattiga årstiden

Hösten övergår i förvinter. Påfrusen nattfrost på morgonen skvallrar om att hösten snart har passerat. Stegen blir först lite trevande när man går ut på morgonen, för att avgöra om man kan sikta på snabb promenad till tunnelbanan eller en mer försiktig variant. När det ligger runt nollan är det förstås som mest lurigt. Långa partier med fuktig gångväg och bra fäste. Så kommer det ett parti med annan karaktär och annat underlag i form av berg och liknande. Den nyss så säkra gången blir plötsligt av en helt annan karaktär. Den här gången hade jag tur. Steget gled iväg, men jag lyckades parera. Det nyss så målmedvetna steget blir med ens lite försiktigare och jag söker mig ut mot kanten av gångvägen för att få bättre stabilitet i gräskanten.

Frosttäckta löv varnar om hala gångvägar

Som stadsbo är man ju till stor del hänvisad till asfalterade cykel- och gångbanor, där frosthalkan snabbt gör sig påmind. Kommer man ut på landet är det annorlunda. En hederlig grusväg/grusgång tål mycket frost innan den blir halkig.

Det frostbelagda staketet skvallrar om temperaturen, grusgången ger bra fäste. Vi är på landet

Tar en tidig promenad/vandring från Minneberg med siktet inställt på Nordiska Museet på Djurgården. En utställningen om Nordiskt ljus lockar. Längs min vandring blir jag hela tiden påmind om det ljus och de förhållanden som vi lever med här uppe i Norden. Ser man globalt är det ju väldigt få människor som lever under de förhållanden som vi har vad gäller ljus och årstidsskiftningar. Det jag ser under min vandring tydliggör också hur färgfattig senhösten och vintern är.

Frostbelagd trall, bara de röda bojarna som bryter av mot det gråblå färgskalan

Marinorna jag passerar längs stranden är tomma, övergivna. Så när som på någon enstaka jolle som fortfarande inte fått komma till vintervila. Färgtonen är gråblå, lite inslag av brunt och ockra från buskar, träd och fallna löv. Det är fortfarande tidig morgon och det direkta ljus man upplever är artificiellt.

Landskapet är inte bara färgfattigt, det är i det närmaste monokront. När jag passerar Tranebergsbron är det inte mycket som tyder på att det är färgfoto jag ägnar mig åt.

Stilla vatten som understryker den dämpade årstiden

Längs Norr Mälarstrand är det fortfarande samma förstenade landskap, i huvudsak tecknat i vitt/grått/blått. Men Kungsholmsborna visar upp sig, mestadels joggandes, en och annan som rastar sin hund. När jag kommer till Stadshuset går jag för en gångs skull ut på plattformen mot Riddarfjärden. Normalt brukar jag passera i kajak ute på vattnet och förundras över alla turister vid Stadshuset som fotograferar Riddarfjärden/mig när jag passerar. Nu är det jag som agerar turist. Men jag är själv på plattformen och det är inga kajaker som passerar utanför.

Magnifik vy mot Riddarfjärden och Riddarholmen

Lite grönt fortfarande i gräset, lite gult och brunt i byggnaderna på Riddarholmen, i övrigt färgfattigt, som årstiden bjuder. Klockan har fortfarande inte passerat 9 på morgonen och det är väl lite ovanligt att kunna gå ut här på plattformen i ensamhet. Men vädret, årstiderna och färgerna inbjuder till ensamhet, inte något färgsprakande folkliv.

Nybroviken en stilla novembermorgon

När jag efter att passerat Blaiseholmen och Grand Hotell, gått över till Nybroviken med Dramaten bakom mig råder fortfarande ett väldigt lugn över storstaden. Till och med vattnet sympatiserar med lugnet och visar knappt upp en krusning, bara några svaga antydningar till rörelse.

Nu är jag inne på rutten för mina joggingturer på 80-talet när vi bodde i Gamla Stan, på Stora Gråmunkegränd. Då var löppasset ut längs Strandvägen och runt Djurgården. Tretton kilometer fick man ihop på den rundan. Då var det många båtar längs kajen där det pågick febrilt arbete året runt och sent in på kvällarna. Nu känns det som att det är mer ”färdiga” båtar/skepp som ligger här. Inte så mycket av renoveringsobjekt där entusiaster gjorde sitt livs satsning. Men då liksom nu är novembermorgon färgfattig. Det är lågt i tak och stillheten dominerar. Inte ens den stora nöjesparken förmår lysa upp särskilt mycket.

Inga köer till Fritt-fall eller andra attraktioner vad det verkar

En morgonvandring i lugnets och de få färgernas tecken, en vandring i stillhet och lugn och med gott om utrymme för eftertanke. Dagen är kort och dagsljuset orkar inte med så mycket en  molntyngd novemberdag. Väl framme vid målet för dagen, Nordiska museet, blir det först en välgörande fikastund på Sjöcafét, precis till höger när man passerat Djurgårdsbron, kan rekommenderas.

Klockan slår 10 och portarna till Nordiska museet öppnas, nu dags för Nordens ljus. Det man slås av är framförallt under hur kort tid vi människor har haft tillgång till, och obegränsad tillgång till, ljus här uppe i norden. För 150 år sedan var fortfarande den öppna spisen den huvudsakliga ljuskällan. Från när tranorna anlände i slutet av mars till Mickelsmäss hade man inte råd att tända något ljus. Ljus var en symbol för status och rikedom. Idag stör vi flyttfåglarnas rörelsemönster med allt artificiellt ljus som sprids okontrollerat upp mot atmosfären.

Men det karga, färgfattiga, landskapet har vi kvar så här mot slutet av november, det rår inga led-lampor i världen på.

Den produktiva mesen, som inte var en mes

Tidig morgon vid viken (=Hjälstaviken). Väl uppe på Kvarnberget strax efter sju fick jag se något av det mäktigaste jag sett i fågelväg. 20-30 000 gäss som samtidigt lyfter och lämnar viken för dagens betesjakt. Att se denna enorma mängd gäss som samtidigt lyfter upp från sjön och drar söder/väster ut var något helt enormt. Kom mig inte för att försöka föreviga på bild, bara stod och njöt.

Något senare när jag var i nivå med viken igen var det en härlig hösthimmel. Mestadels molntäcke men med sprickor där den turkosfärgade himmelen sken igenom. Fick så tillfälle att testa mitt digitala filter, ”omvänt graduerat ND-filter”. Det ni, det går inte av för hackor. Innebär att att man kan fotografera med olika exponeringars på olika delar av bilden. Kräver stativ då flera exponeringar tas och kräver tålamod (viss fix med alla inställningar). Resultatet utföll helt klart till belåtenhet. Att annars få en korrekt exponerad himmel i kombination med en rätt exponerad förgrund är tämligen knepigt, för att inte säga omöjligt.

Ett rofyllt höstlandskap, så oändligt vackert

Lite senare kom jag till de norra delarna, nedanför norra kullen och fjärilsbacken. Där var det rejält uppbökat i marken, färskt. Förmodligen från sistlidna natt. Vildsvinen som dagtid håller till ute i vassen hade gjort sitt nattliga sök efter ätbart.

”Skyll inte på mig, jag har inget gjort. Det var de där svinen.”

Avslutar dagens rundvandring av viken med att gå längs ”Långa WWF-spången” som det heter på rapportsidan på Artportalen. Inte mycket folk idag, men skäggmesarna visade upp sig fint. Dessa så produktiva fåglar. Kan klara av tre-fyra kullar på ett år och är det ett gynnsamt år så kan till och med första kullen hinna med att reproducera sig också. Det gör att det på höstarna är ett stort antal skäggmesar i vassarna i södra viken, längs spången. Otaliga bilder publiceras i stort sett dagligen på gruppen ”Hjälstaviken” på FB. Nu blev det äntligen min tur. Det som krävdes var en ordentlig delförstorning, men där var dom. En vuxen och en yngre. Pickande efter något ätbart längs spången.

Skäggmesen är en relativt sen invandrare. Etablerade sig först som något av en karaktärsfågel vid Tåkern i Östernötland. Första gången skäggmesen rapporterade vid Hjälstaviken var 1984. Numera en väl etablerad häckare och dess ”pjingannde” läte i vassen har blivit är något som all skådare numera lyssnar efter. Efter ett gynnsamt häckningsår kan det uppträda i mångfald längs spången. För ett par år sedan så var de upp emot ett hundratal i flockarna som visade upp sig längs spången.

Låt oss se om här finns något ätbart

Men så var det där med mes. Efter diverse tvistande har man kommit fram till att skäggmesen förvånande nog troligen närmast är släkt med lärkorna. Ett tag var den placerad bland gruppen papegojnäbbar men det stämde inte det heller. Men hur som helst, det är en söt liten varelse, oavsett familjetillhörighet.

 

Hjälstaviken Januari

Några bilder från en vandring runt Hjälstaviken 7 januari. En dag som började med lite gråmulet väder som så småningom sprack upp och gav en underbar vinterdag. Framåt lunchen började dimman komma svepande, fortfarande fanns bleka strålarna från vintersolen kvar och tillsammans gav det successivt en trolsk atmosfär över landskapet.

Vinterdagen bjuder på en begränsad, men väldigt behaglig och rogivande, färgpalett

Kung Bore förefaller ha jobbat hårt med glassleven.  De snötäckta tuvorna ligger som klickar över landskapet

När de första dimstråken kommer är de inte alltid så lätta att urskilja. Dimma eller snö?

Snö, moln och dimma. Tre nyanser av vitt.

Miljön stimulerar fantasin. Vad döljer sig därute i dimman?

En god lunchrast förhöjer livsnjutandet ytterligare. En selfie skall helst tas med stativ och självutlösare (men med bättre koll på störande fjolårsgräs)

Trots kylan ligger en del diken isfria fortfarande

Det fantasifulla huset i Svannäs framträder likt ett spökhus i glipan i dimman. Eftermiddagens allt blekare solstrålar orkar precis lysa upp dess fasad.

Långa WWF-spången mot Stora Parnassen. Nu tyst och stilla, på våren fylld med fågelsång.

Vassen sträcker upp sig som för att nå ända till månen. 

Cirkeln är sluten och dagens vandring, liksom dagen själv, lider mot sitt slut.

Hälleskogsbrännan – Den genomskinliga skogen

Klockan är strax efter fyra på morgonen. På det gamla hygget står trädskeletten på parad för den annalkande gryningen. Än så länge ses den bara som en ljusnande rand österut. Gårdagens tämligen kraftiga vind har bytts till total stiltje, det är alldeles ljudlöst. Men även med lite vind hade det varit tyst. Här finns inga löv. Här finns inga barr. Dom slukades alla av elden den torra och varma sommaren 2014. Jag befinner mig mitt i Hälleskogsbrännan, det Naturreservat som inrättades som en följd av den enorma skogsbranden. Det som började med en gnista från en skogsmaskin 31 Juli och var under kontroll först den 11 Augusti. Då var 13 800 hektar skog helt eller delvis bränd.

En parad av skelett hälsar gryningen välkommen. Månen i nedan utgör nu enda dekorationen.

Någon timma senare. Solen börjar precis krypa över horisonten. Runt om hör jag den tretåiga hackspettens trummande. Men som den gjort ute på Bjurön under flertalet år så gäckar den mig fortfarande visuellt. Det pågår kanske femton minuter, därefter är det slut på trummandet. En spillkråka hörs längre bort. Men mer och mer jag slås av det extrema i naturbilden. Den genomskinliga skogen! Jag går i ganska tät skog, av stammarna att döma. Men hela tiden ser man genom skogen. Inga barr, inga löv som skymmer.

Hälleskog-Morgon2

 

De första solstrålarna bryter igenom den glesa trädridån och månen byts ut mot modernare företeelser..

Vägen jag går på är säkrad. Det vill säga träden närmast vägen har fällts för att inte falla ut över vägen. För falla kommer dom alla att göra, förr eller senare. Rötterna är förbrända. Så är också den stabiliserande markvegetationen. Berg i dagen och kala stenar/klippor lyser överallt. Det är bara en tidsfråga innan träden kommer att falla. Klarar dom höstens stormar? Nästa års oväder? Dom kan se till synes stabila ut, men tittar man längst ner mot marken förstår man att det är en tidsfråga innan dom faller.

Hälleskog-Sten och Stam1

Berg i dagen, kala stenar och vindfällor. Träd som till slut tappat allt markfäste.

Förutom att naturen blir extremt svårvandrar utanför vägarna så skapas det mängder av stilleben. Kala stenar/hällar, rotvältor och bränd bark/näver.

Hälleskog-Sten och Stam2

Vindfällor och kala stenpartier skapar ett extremt, och svårgånget, landskap.

Den genomskinliga skogen blir alltmer uppenbar. Hela tiden, tät skog men full sikt rakt igenom.

Hälleskog-Sten och Stam4

En naken skog – en naken naturHälleskog-Sten och Stam3Med en garvad struktur. Ibland påminner trädens bark/näver mest om den gamla vindpappen man hittar när man renoverar panelen på en stuga från 40-talet

Men mitt i hopplösheten så lyser marken helt plötsligt alldeles grön och fräsch. Mossan har återhämtat sig i vattenhålet, men den sotiga trädroten klarar inte längre av att tillgodogöra sig något av detta.

Hälleskog-Sten och Stam5

Naturen återhämtar sig. Nytt liv spirar på många ställen och tidiga växter har redan etablerat sig och når redan ansenlig höjd.

Hälleskog-Sten och Stam6

Så länge det finns liv – finns det hopp

Branden drabbade inte bara skogspartier med skogsbestånd. Även områden som redan var avverkade föll givetvis offer de också.

Hälleskog-Totempole

Likt en totempåle reser sig den gamla högstubben ute på hygget. Skulpterad av det brinnande infernot. Värmen var på vissa ställen så hög att den smälte glas, såsom rutorna till den skogsmaskin som orsakade infernot.

Här ute på det gamla hygget ser man också väldigt tydligt hur branden drabbat träden. Några meter upp ser stammen ganska opåverkad ut, men längst ner, bränd in på kärnan.

Hälleskog-Totempole2

Vad händer nästa storm?

Hälleskog-Totempole3

Hit men inte längre. Men skadan är så klart redan skedd. Klarar förmodligen inte nästa storm.

Ute på hygget blir bilderna än mer extrema. Markvegetationen är bortbränd och de kvarlämnade stubbarna numera helt förkolnande. Likt bläckfiskar breder de ut sig över de kalbrända stenpartierna.

Hälleskog-Bläckfisk

En skogsbrandens bläckfisk breder ut sig på de kalbrända stenpartierna.

Tillbaka  in i skogen blir det åter en påminnelse om den genomskinliga skogen. Men i vindfällorna och riset börjar livet spira. Typiska fåglar som återkommit är rödhaken, gärdsmygen och järnsparven. Runt om ser jag bivråkar, en ormvråk och en tornfalk som fångar och kalasar på en kopparorm. En varfågel förstärker det ödesmättade landskapet.

Men livet börjar återkomma. Runt om börjar sly och gräs frodas. Tidiga örter blommar i lila, gult och rött.

Hälleskog-NyGräs

Ny, frodig grönska i skarp kontrast mot de brända, dödad trädstammarna

I utkanten av brandområdet blandas de kvarstående bevisen på brandes härjningar med opåverkad natur. Ibland med nya försåt på tillväxt.

Hälleskog-Flugsvamp

Stubben vittnar om naturens förgörande kraft. Flugsvampen lockar med ytterligare av den varan.

Några meter därifrån är naturen opåverkad av skogsbranden. Den lilla bäcken kilar nerför sin fåra precis som tidigare.

Hälleskog-Bäcken1

Så smått går det mot kväll och mörkret faller. Men temat för dagen, den genomskinliga skogen gör sig påmind även i skymningen. Så skall alla dessa träd sakta men säkert falla ner, överväxas av gräs och mossa, förmultna och bli till näring för kommande generationer skog. Hur kommer det att se ut här om 5 år? Om 10, 15 eller 20 år? Längre än så sträcker sig inte mina förhoppningar om återbesök av naturlig skäl. Men jag ser fram emot de kommande mötena med den genomskinliga skogen.

Hälleskog-Skymning1

Fortfarande så ståndaktigt raka, men med förbrända rötter och avbränd markvegetation. Vilka av er står fortfarande upprätta nästa gång vi ses?

Minneberg en septembermorgon

Fin septembermorgon med vindstilla, sol och 8-9 plus. Gick igenom lite skogspartier här i Minnebergsområdet. Nu var det bra fart på nötskrikorna, efter att ha varit till synes förvunna ett par månader fanns de nu överallt. En ung sparhök visade upp sig liksom en 6-8 grönsiskor.

Morgondaggen hängde envist kvar i det så smått gulnade lövverket.

Höstlöv Minneberg

Ekar, dessa underbart vackra träd. Utstrålar historia såväl som en kamp för överlevnaden. Hur många gånger har jag inte stått vid en månghundraårig ek och tänkt: ”Undra hur det såg ut här när den här eken bara var ett litet skott. Tänk att för en stund få uppleva den tiden och den miljön.”Ek i Minneberg 2015-09-20 I jämförelse, så har man ju en väldigt slät, och av tiden opåverkad, utsida.Ekdetalj i Minneberg 2015-09-20

 

Runt Lillsjön

Söndagspromenad runt Lillsjön. Sensommaren hänger sig envist kvar, även om ett och annat träd skvallrar om att hösten trots allt är i antågande. Skäggdopping, vigg, sothöna, knipa och gräsand finns kvar.

Hägern doldes bra i den spretiga omgivningen. Kraftig delförstoring av originalet tyder på riktigt bra optik.

Lillsjön 2015-09-13

Välja kamera

Efter många års bortvaro från fotograferandets värld, förutom lite dokumentation av sommarstugerenovering och en och annan mobil-bild från familjeaktiviteter, bestämde jag mig för att köpa min första riktiga digitalkamera. En ny värld skulle öppna sig jämfört med gamla tiders snålande på antalet bilder, Ectachrome HighSpeed/Kodachrome var ju inte så billigt per ruta, dessutom tillkom kostnad för ramar + magasin.

En av anledningarna att det dröjt med detta beslut har helt enkelt varit att jag bedömt digitalkameror, i för mig acceptabel prisklass, som alldeles för dåliga. Om jag istället fotograferade en rulle med min gamla analoga Canon och beställde bilderna även på CD, blev det en helt annan nivå på kvaliteten. Detta var dock lite kostsamt och utnyttjades sparsamt. Nu verkar dock digitalkamerorna hyfsat ha kommit ikapp dom gamla analoga även i rimliga prisklasser.

Men var börja när man skall välja kamera? Vad vill jag fotografera/dokumentera? När och var kommer jag att använda den? Frågorna var många.

Efter att analyserat hur jag tror jag kommer att använda kameran bestämde jag mig för en liten smidig kompaktkamera med hög bildkvalitet. Skall gå att stoppa i fickan och inte kännas som en extra tyngd vid fjällvandring/fågelskådning t ex. Dessutom enkel att ta med vid resor. Samtidigt något med kvalitet, som gör att man kan satsa på lite mer halvseriös bildtagning i alla fall.

SonyFodral

En kamera bör man förvara säkert – i ett fodral.

SonyRen

I fodralet så gömmer sig en Sony CyberShot DSC-RX100 III. Ingen märkvärdig zoom, motsvarande brännvidd på 24-70 mm i fullformat. Men en hel del godis finns där, såsom:

  • 20,1 megapixel CMOS-sensor
  • Möjlighet att fotografera i RAW
  • Ljuskänsligt, 1.8-2.8, objektiv från Zeiss som kanske är det bästa med kameran

Dessutom har den inbyggd blixt, inbyggd elektronisk sökare och vikbar 3″ skärm. Slutartid 4-1/2000 sek och ljuskänslighet (ISO) 125-12800.

Än så länge håller jag mest på att förstå mig på kameran, men i takt med att hösten kommer hoppas jag att fotograferandet skall komma igång.

Svartåmynningen Sädesfält 2