Sommaren 1975. Det här året var våren/sommaren sen i lapplandsfjällen. När vi började vår vandring i Kvikkjokk den 6 Juli var fortfarande nivån över 1000 meter snötäckt. Den tänkta turen fick omplaneras och efter en första dag till Pårte vek vi nordost mot Ivarlako istället för väst/nordväst in i Sareks kärna. Det var fortfarande tidigt och inga mygg störde vandringen. Efter en övernattning på Ivarlako gick vidare mot Rapadalen och Kåtokvagge.
Där vi slog upp tältet såg vi spår i sanden som visade sig vara järvspår. När jag senare var i kontakt med Anders Bjärvall på Naturvårdsverket förstod jag att järven ynglat ganska nära där vi satte upp tältet. På morgonen blev det tidig uppstigning för kikarspan över Rapadalen. Vi såg älgar gå ut och beta på blötmyrarna, men de önskade björnarna uteblev. Så var det dags att gå tillbaka till tältet för att laga/äta frukost.
Såg något röra sig på andra sidan Kåtokvagge och fick snabbt upp kikaren. Flämtande pekade jag till min vandrarkompis, Ronny, “Varg!”. “Varg? Det finns ingen varg i Sverige” blev svaret. När Ronny fick upp kikaren blev kommentaren dock: “Varg!” Jag fick iväg ett skott med kameran, observera ett skott, man körde ju med diafilm och det var ju dyrt. Mitt Tokina 400-mm fick äntligen bekänna färg. Ronny’s kamera krånglade dessvärre så han fick inte möjlighet att utnyttja sitt Tokina 300-mm. Vi kunde nu se i våra kikare hur vargen tog lega på en snöfläck.
Väl framme vid tältet tog frukostbestyren överhand. Vi satte oss på sluttningen ner mot Kåtokvagge, där järvspåren fortfarande var synbara i sanden, och blickade ut över andra sidan. Ena stunden var det att röra i gröten i Trangia-köket i andra stunden tog man upp kikaren och konstaterade att vargen låg kvar.
Gröten klar, upp i tallrikarna och lite äpelmos (tror jag det var) på. Därefter väntade morgonens höjdpunkt, kaffe med kex. Fortfarande med span på vargen tvärs över ravinen.
Nu blev de båda ynglingarna dock successivt mindre och mindre försiktiga och rätt som det var for ljudet från det båda fjällvandrarna över ravinen. Vargen reste sig genast upp på snöfläcken, stirrade stint rakt mot oss och lufsade sedan bort för att så småningom försvinna från vårt synfält.
22 år och har precis upplevt den mest fantastiska naturupplevelse jag någonsin kommer att få uppleva. Detta var några år innan de så kallade Värmlandsvargarna dök upp. Dessförinnan var det 10 år sedan Edvin Nilsson fotograferat vild levande varg i Sverige. Nu var det så äntligen dags igen, och det var jag som fick förmånen.
