Efter 19 års frånvaro från fjällvandring så var det äntligen dags igen. Hade successivt börjat känna ett sug efter att komma upp och vandra igen och, inte minst, börjat känna att kroppen kanske skulle klara av lite vandring. Diskbråck, spräckt menisk m.m. hade ju onekligen påverkat min fysiska kapacitet under en följd av år.
Målet blev Svaipa fågelskyddsområde. Möjlighet att kombinera fjällvandring med förhoppningsvis en del fågelskådande kändes väldigt lockande. Det blev dessutom comeback i Svaipa efter 37 år, gick ju där sommaren -78 med Ronny.
Trots de 37 åren kändes det välbekant när jag parkerade bilen vid vägens slut, eller som Adolfsströmsborna säger: Här börjar vägen. Men vattennivån var betydligt högre den här gången. I fonden syns Svaipa, 1430 möh. Där gick vi över näst sista vandringsdagen -78.
Båten från Bäverholmen var lite modernare men vi konstaterade båtföraren och jag att det förmodligen var han som skjutsade oss sommaren -78 också! Men han kände inte igen mig 🙁
Uppe på fjället kändes allt genast välbekant, tryggt och rogivande. Men med väldigt mycket snö kvar.
Så följde en härlig veckas vandring/skådande. Snabbt kom man in i rutinerna och kände samtidigt att utvecklingen inneburit en hel del positivt. Dagens liggunderlag jämfört med forna tiders är som natt och dag.
En modern ryggsäck sitter verkligen som gjuten. Tänkte först att min gamla Haglöfs Grönland från mitten av 70-talet borde fungera fortfarande. Men så insåg jag att när den inhandlades var det knappast aktuellt att som alternativ vandra med en ryggsäck från mitten av 30-talet, och utvecklingen har väl knappast stått stilla, tvärt om.
Gasol istället för T-röd i Trangia-köket verkligen ett lyft. Möjlighet att reglera lågan, kokar upp betydligt snabbare, sotar inte och snusen efter maten smakar inte T-sprit. Idel fördelar!
Kostade också på mig lite lyx, till kostnaden av lite för tung packning. Men raggmunk, stekt bacon och lingonsylt satt fint! Men det går åt mycket bränsle när man steker på stormköket, inget att rekommendera för gramjägare.
Fågelmässigt blev det fina dagar. Efter mycket sökande nere i gölarna mot Tjålmejaure fick jag till slut syn på den smalnäbbade simsnäppan. Nere vid Tjålmejaure blev det också storlom, sjöorre och alfågel bl a.
Uppe i videregionen var det blåhake, lappsparv, fjällabb, ljungpipare, fjäll- och dalripa, järnsparv bl a. Upp mot Girjastjåkkå visade sig mosnäppan, den hade jag inte sett sedan jag var i Svaipa -78.
Höjdpunkten, och det som mer än väl betalade hela vandringen, återstår dock. Men det var något som är värt en helt egen sida.
Under vandringen blev jag mer och mer övertygad om två saker:
- Fjällvandring hoppas jag verkligen kan bli ett återkommande inslag i min års-cykel
- Det skulle vara väldigt roligt att börja fotografera igen, bör nog inhandla mitt livs första digitalkamera
Som ytterligare konsekvens så uppstod så även denna blogg (hur det nu gick till).
/Lennart Öhmark, Minneberg 9 Augusti 2015
