Författararkiv: lennartohmark

Det handskrivna ordets kraft

Publicerat av
Svara

Efter decennier med arbete framför datorskärmen har man blivit ganska flink vid tangentbordet. Med en modifierad pekfingervals får man snabbt ihop ett A4 fullskrivet. Med vad då? Man är snabb att trycka på Send-knappen, men lika snabbt kommer ruelsen. Vad var det jag skrev? Det där var väl inte så genomtänkt?

Så sätter man sig med penna och skriv-/anteckningsbok. Nu skall jag skriva något (klokt)!

Plötsligt befinner man sig i en annan värld. Den långsamma världen, som våra föräldrar och vi själva växte upp i. När jag skriver detta, har jag först skrivet ner mina tankar, med skrivstil, i min skrivbok. Därefter överfört det till den digitala världen. En kanske lite långsam process, men ack så värdefull.

Bestämde mig för många, 12-15, år sedan att när jag skriver skall jag skriva skrivstil, som det hette då när man gick i lågstadiet. Det blev en plåga för oss alla, så svårt. För att inte tala om de vänsterhänta som drog handen i det ännu ej torkade bläcket. De vänsterhänta som inte en nitisk fröken tvingat att skriva med höger hand. Stiftpennan doppades i bleckhornet där framme till vänster i bänken. Första bokstaven därefter blev en stor plump, sista bokstaven knappt läsbar. Det var det enkla, för oss högerhänta.

Nu skulle jag börja om, många år efter att jag skrivit skrivstil senast. Första orden, första meningarna var en plåga. Fel på fel. Hur ser bokstäverna ut? Ett stort E? Ett stort K? Vissa bokstäver, såsom m, n, r och s, blev som regel fel.

Men det man tränar på blir man bra på. Så småningom satt bokstäverna där liksom bokstavskombinationerna. Plötsligt började pennan flyta naturligt över skrivboken. Tanken och handen/pennan blev ett, med eftertanke. På ett helt annat sätt än när man anammade det allenarådande textande. Grovt, fult och helt utan känsla. Med skrivstilen fick varje ord en annan, djupare, mening.

När man försöker sätta ord på sin tankar och känslor tycker jag detta är ett överlägset sätt att uttrycka sig på. Varje ord och varje mening tänks igenom och värderas. Dert går inte så fort, men eftertanken vid varje ord är nog så viktig. Det som kommer ner i skrivboken känns äkta. Vid tangentbordet? Rassell rassel så var den sida klar. Men med vilket innehåll? vilken eftertanke?

Det handskrivna ordet ger tid för eftertanke. Det man skriver om spelas upp som på revy för ens inre. Man ser bilder. Bilder blir ord, och får en annan tyngd än ordet snabbt nedskrivet på tangentbordet.

Naturligt infinner sig tanken, lever vi för fort? Hinner vi tänka efter om det vi gör, ser och hör är rätt?

Eftertanke känns som  något som saknas i dag. Vad är det som sker i världen? Finns det någon eftertanke?

Det mörka 30-talet med dess katastrofala följder spelas upp framför mig, 80-90 år senare. Det som sker i stora delar av världen är en exakt kopia av det som hände då. Även här i Sverige. Med förskräckande resultat och ingen som reagerar.

Dert handskrivna ordet och dess kraft. Ser vi nu åter igen hur man försöker styra och manipulera genom att stoppa det fria, skrivna ordet? Bokbålen var länge sedan, men känns skrämmande nära.

Fatta pennan, ta fram skrivboken och njut av att få formulera och uttrycka det sanna, äkta och fria ordet. För våra barn, och barnbarn.

Lång dags färd mot natt

Publicerat av
Svara

Lång dags färd mot natt. Eugene O’Neills odödliga drama. Avnjöt detta stycke för många, många år sedan tillsammans med RK på Göteborgs Stadsteater. Måste ha varit sent 70-tal.

Kommer kanske inte ihåg så mycket av pjäsen, men det var den kvällen som Ingvar Hirdvall blev min stora skådespelaridol. Lars Green, suverän som en av sönerna.

Det var då det, länge sedan. Då hade man fortfarande framtiden för sig. Drömmar och oändliga möjligheter, bara att ta för sig.

Så tog man för sig. Provade vildmarkslivet några år i Dalarna. Sadlade drastiskt om och blev student vid Uppsala Universitet. Studerade ADB, det kändes som att det låg i tiden. Fungerade bra för mig, passade tydligen min profil det där med logiskt tänkande. Efter en avstickare, mycket trevlig sådan, som lärare vid Luleå Tekniska Högskola, hette så då, var det dags att pröva vingarna igen. Nästa destination blev Stockholm och Ericsson. Orten som varit en skräck för mig, tack för det mor och, inte minst, far! Det var ju därför jag aldrig ens sökte det där jobbet som ”fjällvan tekniker” till Tarfalastationen vid Kebnekajse. Halva året i Tarfalastationen såg jag inte som något problem. Men halva året stationerad i Stockholm fanns inte i min sinnebild. Några år senare blev jag Stockholmare, och trivdes direkt.

Två år som Stockholmare, så träffade jag Maria. Sedan dess har vi levt tillsammans. Delat livets glädjeämnen och sorger. Fått tre fantastiska barn och på de senaste, knappa sju åren, sju helt underbara barnbarn. Livet har varit rikt och gett i överflöd.

Men nu är vi tillbaka vid lång dags färd mot natt. Maria allt sämre. Näringsdroppet avslutades för knappt två veckor sedan, efter sex års livsuppehållande funktion. Tre gånger i veckan. Hon äter knappt något, stomin tom 12 timmar efter föregående tömning. Helt passiv i sängen och vill inte längre ha den kontinuerliga smärt-/ångestdämpningen via pumpen. Bara vid behov, med minst 15 minuters mellanrum. Så är den inställd.

Hur långt är det kvar? Timmar, dagar, veckor? Ingen vet. Det enda vi vet är att slutet närmar sig, snart.

Man hamnar i ett ickeläge. Kan inte planera. Vet inte vad som händer i morgon och kan inte planera en dag fullt ut. Men natten kommer, oundvikligt.

”Lång dags färd mot natt” innebar en plåga och ett trauma för de inblandade. Nu är vi en familj som genomgår vårt trauma. När kommer slutet? Hur skall vi hjälpa, hur skall vi förhålla oss? Hur kan vi se på framtiden?

Lång dags färd mot natt, om en timma är det solförmörkelse. Ett omen?

När du mister en . . .

Publicerat av
Svara

Dagarna är räknade när jag mister min livskamrat sedan 43 år. Så mycket tillsammans. Glädje, sorg, svårigheter och, inte minst, lycka. Nu är den epoken i mitt liv snart till ända. Lever man i ett parförhållande vet man ju bara en sak med säkerhet. Förr eller senare kommer den dagen för endera parten. Förberedelsen har varit lång, så nu är det väl mer ett mått av vemod som sänker sig över en.

T och jag har ingen relation. T och jag är inte bästa kompisar som kramas och gosar med varandra. T fyllde ett år för två månader sedan. När morfar tar T i famnen är det armarna utåt och en förtvivlan blick efter var mamma är. När skall vi bli kompisar? När skall du sträcka dig efter morfar för en kram som storebror och storasyster gjort?

I dag var T’s mamma och pappa väldigt upptagna. Skulle det vara möjligt att göra ett första försök att morfar tar hand om T någon timma? Jo men vi gör ett försök. Nödplan utarbetades. Blir det för jobbigt får T komma i vagnen för en promenad.

Första 15 minuterna går bra. T är ju väldigt hemtam hos mormor och morfar och alla kuliga saker. Men efter en stund blir saknaden efter mamma allt för stor och T håller sig mer och mer i hallen, gråtandes. Att morfar lyfter upp honom hjälper föga. Alternativplanen sätts i gång. T i vagnen, skrikande in i hissen. Icke skrikande ut ur hissen och efter några hundra meters vagnpromenad, vid kanotförrådet, sover T lugnt.

Det blir inte så lång promenad, men sömnen får fortsätta en stund i skuggan på framsidan. Till slut, efter en halvtimmas sömn, vaknar T. Tittar upp, ler och är nöjd. Då blir det hissen up för en något försenad lunch (skivad mozzarella).

Så händer det. Ögonblicket morfar väntat på, längtat efter och behöver. Tar upp en fortfarande nöjd T ur vagnen och lyfter upp honom i famnen. T lutar sig lugnt mot morfar och ger positiv respons på kramen. Vi har hittat varandra! Morfar och T! Bland de lyckligaste stunderna i morfars liv. Mister en, står kanske inte tusende åter. Men T bär mig nu vidare i livet.

 

Att sitta vid sängen, och hålla handen

Publicerat av
Svara

Jag har haft flera års förberedelse. Förr eller senare så kommer den, dagen där jag sitter där med min älskade M’s hand i min och våra timmar, dagar tillsammans är räknade. Förberedd. Tänkt igenom. Så kommer det att bli. Så kommer jag att reagera.

Så kommer den. Om än väntad så slår den omkull en. Nu sitter jag här, håller min älskade M’s hand i min. Men hon drar bort den, verkar inte tycka om det. Vi pratar inte längre, den tiden är förbi.

På morgonen var blicken, när den väl väcktes upp, tom. Såg någonstans långt långt bort. Såg inte mig, ingen kontakt. Häftig andhämtning som började när febern satte in i går kväll. Mycket svart klägg i munnen, försöker ta bort med munborste. Inte populärt. Då blir hennes hand bestämd och fast, bort med det! Tvingar mig till det, måste försöka få bort lite av allt det hon hostar upp. Ingen trevlig övning på något sätt, men känns som nödvändigt.

Nu har de inre organen gett upp. Näringsdroppet, som varit livgivande i över sex år, gör nu mer skada än nytta. Droppet kan inte tas upp naturligt utan riskerar att spridas till buk och lungor. Kanske redan skett? Sista droppet precis bortkopplat. Blir inget mer. Det som varit ett givet inslag tre gånger i veckan så länge. Nu stängs det av, den sista, nödvändiga livsnerven. Det känns tomt, väldigt tomt. Och ödesmättat. Droppet, det var ju det vi levde på.

När jag håller handen drar hon tillbaka den. Ger förmodligen någon form av olustkänsla. För också ofta handen till ögonen, någon form av irritation där. Ser gulnader i ögonvitan längt in mot ögonvrån. En ögonvrå som blir allt mer täckt av sekret. Torkar bort. Normalt skulle jag fått ett tack. ”Så skönt att du torkade rent”. Nu ingen reaktion, möjligen ett försök att försöka få bort min hand. Ryggmärgsreflexer.

Tömmer stomin. Gjort så många gånger. Oftast fem gånger per dygn med start 03.00. Blir väl några gånger till, men hur många? Den svarta färgen förstärker det tunga beskedet att organen nu kollapsat.

Nu är våra älskade döttrar L och U på väg hem. L från semestern på ditt älskade Eriksskär, U hemifrån Kyrkdal. I morgon blir vi samlade alla fem. Du Maria, jag, L, U och J. Jag hoppas att vi kan få en liten stund tillsammans igen alla fem. Även om det inte alls blir som förr.

Älskade M. Jag har gjort vad jag kunnat för att du skulle få ett bra avslut på livet. Det är/var du så innerligt väl värd. Jag lovar också att jag skall göra vad jag kan för att hålla ditt älskade Eriksskär vid liv, och som nu känns säkrat för kommande generationer. Våra älskade barn och barnbar.

Sol och värme

Publicerat av
Svara

Sommaren har varit bra tycker många, varmt och sol. Sommaren har varit katastrof tycker andra, främst i Spanien och Frankrike där skogsbränder tenderar att förgöra enorma landområden och med 100-tusentals människor evakuerade från sina hem. Från sina rötter och sin trygghet.

Vart är vi på väg frågar man sig i ”På spåret”? Och vart är vi egentligen på väg? En värld allt mer styr av despoter med sikte på envåldshärskning. En värld allt mer i brand ur flera perspektiv. Explicita bränder i form av brinnande skogar och jordbruksområden. Bränder framkallade av vapenmakt, missiler, robotar mm. Bränder inte fullt lika synliga, men minst lika farliga. Bränder som tenderar att undergräva och förgöra den demokrati som gett oss såväl trygghet som stabilitet.

Man blir trött, ledsen och uppgiven. Men med barn och barnbarn får man inte ge upp. Val om en dryg månad. Mycket tår på spel. Pressfrihet, miljö, rättsväsende, den lilla, hårt strävande människan. Känns som att vi rusar i högsta fart mot ett stup men utan att någon vågar dra i nödbromsen. Vi såg/vet vad som hände på 1930-talet. Finns så många likheter i dag men tyvärr förskräcker inte historien människan längre.

I en mindre värld, mitt hem, mitt liv och min familj känns hopar sig också orosmolnen. Har vi, förmodligen, firat sista julen tillsammans hela familjen? Förmodligen. M’s försämrade hälsa bara senaste två veckorna gör att närmsta tiden känns väldigt tung. Kraftigt försämrad aptit med ökad trötthet och sovtid ger ett entydigt svar i kombinationen med den lista av diagnoser som föreligger. Detta är den oundvikliga utvecklingen under patientens sista veckor. Hur långt är ”sist”? Två veckor? Fem veckor? Tolv veckor? Den närmsta tiden får utvisa vad ”sista veckor” innebär för vår familj. Känner dock trygghet i att vi är alla förberedda. Det som kommer att ske kommer inte att komma som en blixt från en klar himmel. Men hur det verkligen kommer att bli, kännas och upplevas vet vi ingenting om förrän det är dags. Efteråt kommer vi att kunna säga ”jaha, det var så det blev”.

40+ fina år tillsammans, tre underbara barn och sju härliga barnbarn. Livet har varit generöst mot oss. Nu är det bar att kostar, även om man vill förskjuta tanken, vi tillhör den generation som står näst i tur att ta det sista, eller det nästa, steget. Hur det blir är för evigt höjt i ett dovt dunkel.

Vår

Publicerat av
Svara

Vårdag. Efter några fina vårveckor i mars bjöd påsken på ruskväder. Stormen Dave fick det att tjuta runt knutarna på 23:an. Regnet böts av med snöblandat som fick marken nere vid borden/bänkarna att färgas vit under nära timmar. Bakslag. Alltid lika frustrerande och alltid lika förutsägbart. Spelar ingen roll hur många år man blir, frustrationen och besvikelsen över bakslagen blir alltid lika stor. Inte ens 70+ hjälper upp.

Åttonde april! Minst en månad till där bakslagen kommer att avlösa varandra. Alltid med samma besvikelse som följd. Nordisk vår, en årstid som prövar ditt tålamod!

Snart tre månader med 24×7 skötsel av M. Blir emellanåt vansinnigt less på tillvaron. Vad är det här för liv? Men för att livet skall förändras vad krävs då? Förbjiudna tankar.

Min livlina nu är Valrborgsveckan, tre veckor kvar. Då blir det, om inget oförutsett inträffar, avlösning en vecka! L, och T, kommer hem en vecka från Bangkok för att ta emot lägenheten som de haft uthyrd. Hemflytt et par veckor därefter. U kommer ner från Kyrkdal så då räknar jag med att  får den bästa vård man kan tänka.

För min del blir det några dyrbara dagar på Skäret. Ställa i ordning inför sommaren och sommargästerna. Vet ju inte alls när jag kan komma upp igen. Sommarveckor på Skäret med barn och barnbarn är ju tyvärr bara att glömma.

Viktigt för mig senaste månaderna har varit min träning. Kommit igång igen bra efter dvalan runt årsskiftet. Ett par pass Kungsholmen-Ulvsundasjön runt har det blivit nu mot slutet. Har känts bra. Men backintervallerna på Margretelundvägen i onsdags, en vecka sedan, knäckte vänster knä. Besök hos naprapaten i fredags, långfredag!, med snabb förbättring som resultat. Dessvärre har inget mer hänt efter de första dagarnas tillfrisknade. Fortfarande öm baksida knä och senorna vid sidan av knävecket. Tänker ta en kort joggingtur i morgon så jag kan ge ordentlig feedback vid återbesöket hos naprapaten på fredag.

Häxberget

Bild

Svara

Vi är, tyvärr, ganska snabba att förfasa oss över hur mänskligheten beter sig på andra delar av jordklotet. Brutala bestar som inte förstår en människas värde. Det stenas, avrättas och stympas. Allt utifrån vad de gjort kontra det landets/den folkgruppens referenser.

Juni 1675. 71 personer, mestadels kvinnor, men där ibland 4-5 män och lika många barn. De vandrar fastkedjade från Torsåkers kyrka, en marsch på tre-fyra kilometer. Upp mot berget, upp mot sin avrättning och upp mot den totala förnedringen. Dömda som häxor, blir inte begravda i kristen jord. Uppbrända på ett bål, för att aldrig komma tillbaka, aldrig förgifta guds vigda jord.
Häxberget

Häxberget i höstskrud

Nu är det försommar Ångermanland och Ådalen. Våren håller så smått på att gå över till sommar. Insektsätarna i form av flugsnappare, lövsångare, gransångare och kanske någon rödvingetrast, fyller luften med sin ivriga, revirmarkerande sång. Men i dag sjunger de för döva öron. Patrasket på väg upp mot berget hör ingen fågelsång, det är bara ett kaos och ett surrande intet. På väg mot berget, på väg mot sin avrättning.

I dag råder frid på den en gång så blodbestänkta platsen

Det hela leder till det allra mörkaste minnet av den svenska häxjakten som blomstrade (?) någon gång 1668-1676. 71 personer, kvinnor, mestadels, barn och några män. Angivna i huvudsak av några pojkar. Angivna och dömda för häxeri. Som stenen där uppe på berget så tydligt talar med sin inskription: ””Män dömde, kvinnor offrades”. Snart skall den allra största, och värsta, massavrättningen i Svensk historia ske när det gäller häxprocessen. Man vill ju vara noggrann och försäkra sig om att häxorna inte återuppstår. Så man börjar med att halshugga 71 människor, angivna av ett par pojkar. Liken, skallarna samlas ihop och läggs på ett stort bål. 71 människor, barn, kvinnor och män, offras, bränns och förnedras.

En plats att vördsamt besöka. Som det står på informationstavlan, ”Detta är INTE en grillplats”!

När man idag vandrar uppför stigen mot Häxberget där avrättningen och bålbränningen skedde, känner man successivt en olust. Naturen är tyst, nu är det höst – oktober. Trädens blad färgas i gult, rött och orange. Likbålets färger. På vägen upp finns tre vita kors uppförda, med namnbrickor för de som offrades. För de stackars församlingsmedlemmar som utpekades som, och dömdes som  häxor.

Minnesmärken som berör, 350 år senare

Vilka är väl vi att döma andra?

Den första snön och ostkaka

Publicerat av
2


Finns det något som ger så mycket ilningar, känslor, förväntningar och förhoppningar i kroppen som den första snön? Snö! En outsinlig källa till kreativitet och aktivitet. Åka spark! Åka bob/kälke! Åka skidor, nerför, uppför och på platten. Bygga snökoja! Snöbollskrig! Bygga snölykta eller  snögubbe! Eller, i kallsnön, bara lägga sig ner och njuta och skapa världens finaste snöängel. Snö! Jag älskade dig när du föll för 65 år sedan och jag älskar dig lika mycket idag. Ilningarna i kroppen nu när jag närmar mig 70 är de samma som jag kände när jag var 6-7-8 år. Så blir det ljust, vitt. Novembermörkret trängs undan och ljuset, livet, återkommer. Kompletterat med advents- julljusen kommer en revolution. Det blir ljust! Vi ser framåt med glittrande ögon och det ultimata, julen, står för dörren.

Första snön, vid Lillsjön. Underbart!

Den där rödklädda, skäggige gubben. Alla paketen. Kalle Anka 15:00! Får ej missas. Köket osar av glögg, köttbullar, sill med mera. När vi intaget alla dess läckerheter kommer det ultimata, ostkaka med vispgrädde och sylt!

Som den smålänning jag är så är det givetvis Vrigstad ostkaka som gäller (Frödinge släng er i väggen). Vrigstad har vunnit i pris i hur väl de bevarat den gamla traditionen och tillverkningen av ostkaka. Bröstorp ostkaka är också mycket, mycket, bra, kan varmt rekommenderas.

Jag minns när min mor lämnade bort en form i god tid inför någon släktmiddag och lite senare fick tillbaka en hembakad ostkaka. Den var oslagbar, men Vrigstad och Bröstorp ligger nära den nivån.

Det var snö det handlade om, förlåt ostkakeutvikningen, men man är ju Smålänning. Snö ger givetvis en kritisk grund till en stor del av vårt näringsliv och vår industri. Alltid lika roligt att läsa tidningarna efter första stora snöfallet på flera år. Snöskyfflar är slut i handeln! Det finns inga pulkor att köpa! etc. Människors framförhållning/planering är väl som regel noll. Hade en gång en kollega som brukade säga att ”Mannaminnet, det sträcker sig som regel ett till två år tillbaka i tiden”. Nog så sant.

Men nu har snön fallit, rikligt. kaoset här i vår huvudstad har infunnit sig, och stabiliserats. I går, när det var som värst, behövde jag och min älskade Maria göra ett besök på Huddinge sjukhus. Inget kul när hela området var belagt med vädervarning orange. Behovet var akut så det var bara att skotta ut bilen från 30 cm blötsnö och bege sig söderöver.

Hitta, och skotta fram, bilen. Dagens utmaning.

Tack vare pandemin (?) har nu många lärt sig jobba hemifrån. Gles trafik. alla höll avstånd och körde helt enligt instruktionsboken. Som noll-åtta med viss förankring i Västerbotten har man ju ofta, varje år, hört dessa gliringar om noll-åttor, snöfall och trafik. Jag bjuder gärna ner er alla norrlänningar till Stockholm när ett snöfall med 30-40 cm snö på ett dygn kommer. Om ni har en en bilkö från norra infarten av Skellefte till utfarten mot två-ett-vägen mot Bureå så har ni inte ens en tiondel av den trafik vi har här bara på Essingeleden. Vi har dessutom ganska tät trafik från västerort, österort m.m. Vad har ni från Burträsk, Bureå och Kåge? Trafiken i Stockholm går ofta i flera plan, man kan inte bara ploga bort snön från vägen. Då faller hundratals ton snö ner på vägen nedanför. När vi plogar på gatorna finns ingen stans att göra av snön. Snöröjningen kräver hjullastare och lastbilar för att fraktas bort. Så som sagt, välkomna till Stockholm när det fallit snö. (Jag vet, mycket väl, att det finns puckon här i stan som inte har vinterdäck och inte har kompetens att köra på vinterväg. Men de är i minoritet). Det som skapade klart mest problem i Stockholmstrafiken under detta snökaos var långtradare söderifrån, oftast med icke-svenska chaufförer. Efter ett tag blev de stoppade söder om Stockholm, de kom inte upp för backarna nere vid Kungens Kurva och Sätra. Jag kan garantera, dessa chaufförer var INTE noll-åttor.

Men den första snön har fallit, rikligt. Jag tar en promenad i kvällningen och njuter. Snön i form av lovikavantar faller ner på mig och jag älskar varje flinga. Vid snart 70 blir jag åter igen åtta-tio. Ser bilder från folk som tycker det är jättehäftigt att flyga till andra sidan jordklotet och löga sig i solen och värmen. Varför fly det finaste vi har, det första snöfallet?

Mörkret faller

Publicerat av
Svara

Det är oktober, det är höst. Mörkret faller, även om det såväl i september som oktober varit många fina dagar. Många fina höstdagar. Älskar hösten. Inga krav, inga förväntningar, inga brustna illusioner. Hösten är mörk, blåsig, regnig och allmänt dyster. En fin höstdag blir som en gåva! Men vi vet, vi vet att det kommer en tid när mörkret byts mot ljus, när livet återkommer.

Så kommer hösten, den verkliga hösten. Den ultimata? Ljuset går mot grått och svart. Livet släcks ut, successivt. Löv färgas röda, gröna och bruna. Ett efter ett faller de av. Men vi vet, det kommer en tid när livskraften åter strålar upp i stammarna, löven börjar återigen växa ut och färgas gröna. Den eviga livscykeln, livet byts mot död och mörker för att åter komma igen. Med ålderns rätt har vi lärt oss den cykeln och lärt oss att leva med den och lärt oss att älska den.Men denna höst. Livet börjar släckas ut och det som alldeles nyss spirade och glödde börjar falna. Livets kraft börjar förtvina där ute i grenarna och saven stiger inte längre upp längs stammen. Och skall kanske aldrig mera så göra. Livskraften tar slut, kraften tvinar och kvar finns bara mörker. Men i mörkret finns ett minne, ett minne av det ljus som en gång så starkt lyste över oss, som så starkt gav oss energi och livslust och glädje. Det ljuset bär vi med oss och det kommer vi aldrig att glömma. Det ljuset ger oss hopp. Och vi är så oändligt tacksamma för det ljus vi fått uppleva och glädjas åt!

En gråtrist januaridag

Publicerat av
Svara

Torsdag 27 januari 2022. +4C, duggregn. Inte mycket till vinter i dag. Varannandagsvädret fortsätter. Fina vinterdagar med några minusgrader varvas med gråtrista plusgradersdagar, ofta med kraftig vind. Men idag är det i alla fall ingen vind att tala om. Men någon snö ser vi varken jämna datum, vinterväder, eller udda datum, gråväder. Men Ulvsundasjön är isbelagd sedan innan jul. Ovanligt tidigt denna vinter. Till och med Riddarfjärden var täckt med av båtar sönderkrossad is. Några kalldygn med svag vind så fryser det ihop bra även där. Lär nog inte bli någon kajaktur förrän tidigast slutet av mars i år.

Trots vädret, eller kanske snarare på grund av, klädde jag mig ändamålsenligt och tog en promenad in till City. Målet för dagen var att inhandla en liten grön Kånken till Alfred som 1-års present.

Kungsgatan en gråtrist januaridag

Det uppdraget är nu avslutat och jag sitter nu på ”min” Kinakrog, Mandarin City, på Sveavägen. Den traditionella wokade kycklingen med ananas är aväten och jag har även hunnit till Mariestads Export nummer två, som nu står framför mig.

Mellan Kånkenryggsäcken och den wokade kycklingen uppstod emellertid ett problem. Jag lyckades förstås ge mig av hemifrån utan vare sig min Moleskine anteckningsbok eller min Cross-penna, mottagen från Bengt Bolin 1994 när jag hade uppnått 10 år på Ericsson på mitt CV. Vad göra? Efter inhandlandet av Kångenryggsäcken så var ju nästa mål en wokad kyckling med ananas och en eller annan pilsner. En guldstund kort sagt. Att ostört sitta med en pilsner på krogen och låta pennan forma det ena ordet, den ena meningen och det ena stycket efter varandra, det vet jag ju är bästa medicinen för mitt själsliga rofinnande, tillsammans med en del annat förstås. Så ger jag mig iväg utan dessa båda attiraljer. Skam Lennart, att du aldrig lär dig! Moleskine och Cross skall ALLTID vara med.

Nåväl, befinner man sig mitt i City måste man väl kunna råda bot på denna tillfälliga renons vad gäller författarattiraljer. Men då infinner sig givetvis frågorna; Var inhandla? Vilken kvalitetsnivå, lika med kostnadsnivå? Ny? Ytterligare en Moleskine var ju ett alternativ. Separera rena obsnoteringar från det mer seriösa(?) skrivandet? Men blir lätt lite rörigt. Resultatet blir garanterat att jag alltid har med mig fel Moleskine och vips så är fågel- och naturobservationer blandade med seriöst författarskap (ja, ja, skratta du) i flera olika källskrifter. Inte bra. Enkel, billig anteckningsbok som får täcka dagens behov, det blir strategin. Vad gäller penna så kändes ju knappast en ny Cross som ett alternativ, för att inte tala om en Mont Blanc som jag precis har börjat snegla på. Kraftigt, helt och hållet, inspirerad av Jan Guillou genom mitt återupptagna intresse för romanläsning. ”Den som dödade helvetets änglar” var triggern. Efter 15 år med naturalia-litteratur låg jag där åter med en roman i min hand. Efter en och en halv sida av Guillous bok hade han redan exemplariskt förklarat varför jag slutade med roman-/deckarläsning för 15 år sedan. Mitt i prick.

Summa  sumarum, billigast tänkbara anteckningsbok i A6-format och billig penna skulle rädda dagens guldstund på Mandarin City. Vad gäller penna gjorde jag dock ett litet avsteg. Gick inte på den billigaste Bic-pennan, det fick bli en vit klassisk Ballograf á 55:-.Klar kvalitetshöjning jämfört med Bic-en, inte alls oäven. Undrar om en Mont Blanc formar 5000:- bättre text? Tveksamt, men ändå väldigt lockande att testa. Det kan ju vara så. Den kan i och för sig klara flera timmars skrivande bättre om man frågade hand och arm. Kan ju vara värt en krona eller två . . .

Med ett enkelt, svart med grön blomma på omslagssidan, noteringshäfte á 19:- blev det totala utlägget för att rädda denna guldstund på Mandarin City 74:-. Kan nu konstatera att detta utlägg, trots att jag sedan snart fyra år är pensionär, var en förnuftig investering.

Men givetvis så har idag en läxa lärts. Moleskine och Cross skall ALLTID med. Det är långt ifrån varje gång jag befinner mig i en miljö där ett enkelt block och enkel penna, dock inte den enklaste, kan införskaffas för ett hanterbart belopp.

Då går vi vidare. Kånken-inköpet avklarat och guldstunden på Mandarin City, Sveavägen 33 för övrigt, räddad, efter diverse irrande och letande på Åhléns City. Varför inköp av Alfred-Kånken nu, fyllde ju i måndags? Jo, på onsdag till veckan, andra februari, åker Maria och jag upp till Ångermanland, bor på Hallstaberget och umgås med Ulrika och Alfred på dagarna. Dessutom har vi bokat ett ytterligare rum på Hallsta fredag-lördag som vi bjuder Ulrika, Marcus och Alfred på. Förhoppningsvis kan vi både äta middag tillsammans fredag kväll och frukost lördag morgon. Sedan bär det av hemåt för mig och Maria.

Ser så mycket fram emot de här dagarna. Julen blev ju en katastrof med den exploderande Coronan och med väldigt kort Stockholmsvistelse för Ulrika som en följd. Det vill jag aldrig mer uppleva.

Nu hoppas jag att vi alla får lite kompensation för julhelgen den kommande vecka. Så återstår bara att se om jag vågar mig på skidspåren uppe på Hallstaberget. Lär vara tuffa. Finns väl en anledning till att Ebba och Frida är så duktiga.

Målet för dagens utflykt