För 40 år sedan besökte jag Svaipa för första gången tillsammans med min dåvarande fjällvandrarkompis RK. Då var det båtskjuts i träbåt som gällde och nere vid båtlänningen vid Adolfsström låg sjöflygplanet redo att flyga ut/hämta vandrare och fiskare. Nu 40 år senare är sjöflygplanen sedan länge ersatta av helikoptrar och träbåtarna lyser med sin frånvaro. Men en sak är sig lik nu 40 år senare. Vid aktersnurran sitter Arnold och styr med trygg hand över sjön och in i Yrafts delta, kantat av gamla slåtterängar och lador. Samme Arnold som skjutsade oss över en julidag sommaren -78. En färd han gjort tusentals gånger sedan han och hans Lisa byggde upp Bäverholmens värdshus. Nu har Lisas son tagit över tillsammans med Therese, men Arnold rycker in vid behov.

När diskussionen gick som hetast angående eventuell utbyggnad av Vindelälven var det här ett kraftigt hotat område, liksom Tjålmiejavrrie området högre upp på fjället. Ansvarig politiker Nancy Eriksson kom upp med en delegation för att inspektera området och då fick Arnold möjlighet att läsa upp sin dikt om Laisälven. Lite senare togs beslutet att bevara Vindelälven och därmed Laisälven. Stort tack Arnold och stort tack Nancy, er insats kan inte nog betonas. Här kan ni läsa mera.

Vi får oss en trevlig pratstund när vi kommit fram till Bäverholmen. På 40 år har det mesta förändrats väldigt mycket i vårt samhälle och i världen, men här vid strandbrinken vid Yraftdeltat, långt upp i Arjeplogs fjällvärd, är den enda synbara förändringen att träbåten bytts ut mot en plast dito. Hur hade det väl varit om utbyggnaden blivit ett faktum? Okej, kanske såväl jag som Arnold har åldrats lite med åren, men högst marginellt.

Redan vid bron över Laisälven slås av jag av det låga vattenflödet jämfört med de senaste åren och intrycket förstärks vid den fortsatta vandringen upp längs Badasjuhka. Det är tidigt för en vandring, väldigt tidigt, bara den sjunde juni. Här, liksom vid kusten, hade man för första gången på många år en riktig kallvinter. Det var mycket snö men bara lätt, luftig kallsnö. När så värmen kom redan i april blev det också en rekordsnabb snösmältning. Men det var några veckor sedan, nu med kyligare väder har snösmältningen längre västerut avstannat med låga vattenflöden som följd eftersom inget regn har fyllt på.

Badasjuhka forsar ner mot Laisälven, med vid för årstiden ganska lågt vattenflöde

Snart hörs de välbekanta sångstroferna från björkskogen. Rödvingetrasten, taltrasten, lövsångaren, svartvita flugsnapparen och, inte minst, bergfinken. Med sin sträva, entoniga strof är den omisskännlig. Reviren ligger tätt och den ena bergfinken avlöser den andra så man konstant har dess sällskap längs stigen.

Bergfinkshannen kompenserar den entoniga strofen med sin färgprakt. Badasjuhka skymtar i bakgrunden

Här och var bildar björkskogen närmast parkliknande områden, som vore den av någon anlagd och väl planerad.

Parkliknande partier av fjällbjörkskogen

Björkskogen tunnas ut och kalfjället breder ut sig framför mig. Dröjer inte länge förrän den första blåhaken hälsar mig välkommen tillbaka. Skulle bli många sångframträdanden av mästersångaren, även kallad fjällets näktergal, den kommande veckan. I videsnåren sitter också lappsparvarna tätt och framför sin, betydligt blygsammare, aria.

Kalfjäll och senvår/tidig sommar innebär också fjällets kringstrykande vagabond så här års, fjällabben.

Fjällets vagabond, fjällabben

Enda gången den befinner sig till lands är när den på sommaren kommer in över fjällkedjan och undersöker häckningsförutsättningarna, d v s tillgången på fjällämmel och andra gnagare. Är det inte tillräckligt med föda beger den sig ut till norska kusten och tillbringar ytterligare ett knappt år helt till havs innan den gör nytt försök nästa år.

En annan, mer pålitlig fjällfågel/häckare är ljungpiparen. Dess vemodiga strof är ständigt närvarande när man rör sig på lågfjället. I år är här också ovanligt mycket småspov. Oftast stöter man på någon enstaka småspov, men här spelflyger småspovar mest överallt. Samtidigt kan jag räkna in åtta småspovar och sex fjällabbar uppe i luften runt omkring mig.

Fjällvandrarens bästa vän – ljungpiparen

Den mjuka fjällheden bryts här av med ett stort blockskifferområde. Säregna, enorma skifferblock staplade på varandra. Här visar också den första fjällripan upp sig.

Fjällripan smälter väl samman med skifferblocken

Kvällning på junifjället innebär mest ett mer indirekt ljus, solen nu dold bakom nordligare fjäll, men fortfarande fullt dagsljus. Men det förändrade ljuset ger en mer blåskimrande ton över landskapet. Temperaturen börjar gå ner allt närmare nollan och sovsäcken känns mer och mer lockande. Detta skulle hålla i sig hela vandringen, någon eller några minusgrader på natten och dagtid mellan fem – tio plus. En jorduggla stryker förbi ner mot den översta fjällbjörksridån. Dags för ugglan att ta över och dags för mig för sovsäcken.

Höstfärgerna dominerar fortfarande innan grönskan kommit igång

Vandrar vidare västerut längs fjälldalen och försöker följa de upptrampade renstigarna så gott det går. Inser att renen är suverän på att hålla sin höjdkurva, inte lätt för oss människor att vara så säkra.

Fjällgröna, en av få fjällblommor som förgyller fjällheden så här tidigt på sommaren

På 900-1000 meters nivån kompletteras fågellistan med fjällpipare och ringtrastar, den senare i full färd med sitt bobyggande. Stöter på en lövsångare på 960 möh. Inte konstigt att den är, på sommaren, Sveriges talrikaste fågel. Flitigt förekommande i stadens parker och trädgårdar och sedan hela vägen upp till det delvis snöklädda fjället.

Nere i myrlandskapet är det beckasinerna som är mitt mål, den dubble och dess spel. Dubbelbeckasinen är ju en av våra fyra arenaspelande fåglar. Mest kända för gemene man är orren och tjädern med sina spel som under april kan ses och höras i stora delar av landet. Så har vi brushanen, där hannarna i sina kragprydda, olikfärgade praktdräkter utför ett ljudlöst tornespel vid våt- och myrmarker när den anländer söderifrån i maj. Så då den fjärde, dubbelbeckasinen.

Solen bryter igenom och speglar sig såväl i videt som i Tjålmeijavrrie nere vid beckasinlandet

Trots ett flertal sena, kylslagna kvällar inskränker sig kontakten med dubbelbeckasinen till att jag en kväll stöter en inte så långt ifrån tältet.

Enkelbeckasin är, som alltid, flitigt representerad. Dess spel där hannen flyger upp högt och sedan faller snabbt och får de yttre stjärtpennorna att vibrera och ge ifrån sig ett märkligt surrande läte. Ett fenomen som gav den namn som horsgök eller himmelsget förr i tiden. Här i myrmarkerna kan den nu höras mest hela dygnet.

En dag när jag ligger och studerar den smalnäbbade simsnäppan tillsammans med några sjöorrar så hörs till min lika stora förvåning som glädje helt plötsligt ett klockrent spel från den halvenkla beckasinen i luften strax ovanför mig. Ett spel är dock allt den ger ifrån sig och den återkommer inte senare heller. Halvenkelbeckasin är det gamla namnet på den numera benämnda dvärgbeckasinen. Men smaka på det. Den halvenkla beckasinen. Visst är det underbart namn?

Det blev inget spel från den dubble, men att under några dagar få uppleva alla tre beckasinerna som vi har i landet visar lite vilket fantastiskt fågelområde Svaipa utgör.

Den smalnäbbade agerar linslus och ser till att lägga sig mellan sjöorreparet

Även om området framförallt är ett fantastiskt fågelområde så finns det även en och annan fyrfota invånare. I videriset lyser det plötsligt rödbrunt framför mig i det i övrigt gråbruna landskapet. Det visar sig vara en rävrumpa där räven intensivt bökar med något framför sig.

Bökande rödräv i videsnåret

Efter en stund förstår räven att den inte är ensam och slinker snabbt iväg i snåret. Går fram för att se vad som var så intressant och ser att här är det ett par ripor som får starta om från början med årets häckning.

Rödräven fick sig en måltid och riporna får börja om från början

Rödräven kommer numera allt längre upp på fjället och utgör ett hot mot såväl andra fyrbenta som fåglar. Här i Svaipa är det främst fjällgåsen som är utsatt men den tränger även tillbaka fjällräven. Den större rödräven tar över lyorna och fjällräven får svårare att klara sig. Man försöker hantera detta dels genom en viss skyddsjakt på rödräven dels genom att foderautomaterna för fjällräv är så trånga att rödräven inte kommer åt maten.

Ger mig av lite högre upp, till “platån mellan Svaipa och det namnlösa fjället” som P O Swanberg beskrev det. Här råder först en fuktig dimma, moln, lite regn kombinerat med hård nordlig vind. Temperaturen ligger mellan två-tre plusgrader. Ett till synes öde och dött landskap. En av vatten genomsilad platå med en del kvarvarande snöfläckar. Det är kargt och ogästvänligt i ordens rätta bemärkelse.

“Platån mellan Svaipa och det namnlösa fjället” – Fjällfåglars paradis, P O Swanberg 1936

Men går man runt i detta karga landskap blir man häpen över det fågelliv som uppvisas. Mosnäppan framför sin fjärilsliknande flykt mest överallt, fjäll- och ljungpipare finns här och när molnen/dimman skingrats och solen börjar komma fram visar kärrsnäpporna upp en fantastisk spelflykt. Hänger som i en osynlig tråd alldeles stilla. Överallt, spelande kärrsnäppor.

En av många spelflygande kärrsnäppor uppe på platån

När det är dags för lunchpaus födosöker några snösparvar längs de kvarvarande snöfälten. Här gör de verkligen skäl för sitt namn. I vintras så jag den stora flocken, 3-400, som övervintrade på slättlandet norr om Enköping. Vid påsktid kunde jag se snösparvarna på flytt norrut vid Västerbottenskusten och nu till sist här uppe, i deras häckningsområde.

Snösparven gör onekligen skäl för namnet där den flitigt födosöker längs snöfältet

Både här uppe och längre ner i myrlandet är det påfallande hur mycket tidigare snön smält i år. Här uppe på 1100-meters nivån var det helt snötäckt en vecka senare för ett par år sedan. Nere i myrlandet är de flesta områdena möjliga att gå igenom utan att det blir speciellt blött. Tidig snösmältning och avsaknad av regn ger ett torrt fjäll precis som i övriga landet. Kan bli knepigt med vattenförsörjning för fjällvandrare senare i sommar.

Små jokkar ringlar ner överallt från fjällsidan, ner mot myrlandet. Tidig snösmältning och avsaknad av regn ger små vattenflöden och aldrig några problem med vad

Kvällning nere i myrlandskapet ger ännu en jorduggla som med sin lite slängiga flykt födosöker längs strandlinjen. En välkommen profil utgör den blå kärrhökshannen som med sin karakteristiska flykt med svängar och kast blandade med ett och annat vingslag söker av markerna efter gnagare.

Efter tre år utan en enda fjällvråk får jag nu glädjen att se ett flertal vråkar under min vecka här uppe. Tillsammans med kärrhökarna, jordugglorna och den stora förekomsten av fjällabb indikerar det kanske att det äntligen kan bli ett gnagarår här uppe. Men varken någon sork eller fjällämmel visar sig för mig, men rovfåglarna har ju dessbättre lite skarpare syn.

Vid tältet har jag ett flertal mornar haft ett par blåhakar som gett den mest fantastiska morgonkonsert man kan tänka sig. Aldrig tidigare har jag haft förmånen att så ingående kunna lyssna till blåhakens revirsång som i år.

Fjällens näktergal – blåhaken

På väg ner mot Bäverholmen sista dagen syns en välbekant profil norrut, högt över Laisdalen. Kungsörnen seglar på stadiga vingar västerut längs Laisälvens dalgång. Det var så min kontakt med, och intresse för, Svaipa startade. En naturfilm på TV vintern 77/78, “Örnarnas dal”, som handlade just om Laisdalen förde mig och RK hit sommaren därefter. Då liksom nu visade också kungsörnen upp sig vid vår sista vandringsdag ner mot Bäverholmen, som ville den säga farväl, men samtidigt på återseende. Historien upprepar sig. En bättre bild att minnas tillbaka till än en kungsörn, vår kanske allra ståtligaste rovfågel, seglande över ett fjällandskap är svårt att tänka sig.