Den produktiva mesen, som inte var en mes

Tidig morgon vid viken (=Hjälstaviken). Väl uppe på Kvarnberget strax efter sju fick jag se något av det mäktigaste jag sett i fågelväg. 20-30 000 gäss som samtidigt lyfter och lämnar viken för dagens betesjakt. Att se denna enorma mängd gäss som samtidigt lyfter upp från sjön och drar söder/väster ut var något helt enormt. Kom mig inte för att försöka föreviga på bild, bara stod och njöt.

Något senare när jag var i nivå med viken igen var det en härlig hösthimmel. Mestadels molntäcke men med sprickor där den turkosfärgade himmelen sken igenom. Fick så tillfälle att testa mitt digitala filter, ”omvänt graduerat ND-filter”. Det ni, det går inte av för hackor. Innebär att att man kan fotografera med olika exponeringars på olika delar av bilden. Kräver stativ då flera exponeringar tas och kräver tålamod (viss fix med alla inställningar). Resultatet utföll helt klart till belåtenhet. Att annars få en korrekt exponerad himmel i kombination med en rätt exponerad förgrund är tämligen knepigt, för att inte säga omöjligt.

Ett rofyllt höstlandskap, så oändligt vackert

Lite senare kom jag till de norra delarna, nedanför norra kullen och fjärilsbacken. Där var det rejält uppbökat i marken, färskt. Förmodligen från sistlidna natt. Vildsvinen som dagtid håller till ute i vassen hade gjort sitt nattliga sök efter ätbart.

”Skyll inte på mig, jag har inget gjort. Det var de där svinen.”

Avslutar dagens rundvandring av viken med att gå längs ”Långa WWF-spången” som det heter på rapportsidan på Artportalen. Inte mycket folk idag, men skäggmesarna visade upp sig fint. Dessa så produktiva fåglar. Kan klara av tre-fyra kullar på ett år och är det ett gynnsamt år så kan till och med första kullen hinna med att reproducera sig också. Det gör att det på höstarna är ett stort antal skäggmesar i vassarna i södra viken, längs spången. Otaliga bilder publiceras i stort sett dagligen på gruppen ”Hjälstaviken” på FB. Nu blev det äntligen min tur. Det som krävdes var en ordentlig delförstorning, men där var dom. En vuxen och en yngre. Pickande efter något ätbart längs spången.

Skäggmesen är en relativt sen invandrare. Etablerade sig först som något av en karaktärsfågel vid Tåkern i Östernötland. Första gången skäggmesen rapporterade vid Hjälstaviken var 1984. Numera en väl etablerad häckare och dess ”pjingannde” läte i vassen har blivit är något som all skådare numera lyssnar efter. Efter ett gynnsamt häckningsår kan det uppträda i mångfald längs spången. För ett par år sedan så var de upp emot ett hundratal i flockarna som visade upp sig längs spången.

Låt oss se om här finns något ätbart

Men så var det där med mes. Efter diverse tvistande har man kommit fram till att skäggmesen förvånande nog troligen närmast är släkt med lärkorna. Ett tag var den placerad bland gruppen papegojnäbbar men det stämde inte det heller. Men hur som helst, det är en söt liten varelse, oavsett familjetillhörighet.

 

Follow Lennart
Facebook
Lennart Öhmark on Instagram
Follow by Email
Follow by RSS

Sommarens svanesång är nära

Enligt gammal folktro så var knölsvanen stum, till skillnad från sångsvanen. Men strax innan knölsvanen dör skulle den enligt denna gamla folktro äntligen kunna göra sin stämma hörd, i en oerhört vacker men samtidigt hjärtskärande sång. Därav uttrycket ”svanesång”.

Kanske inte så konstigt att det uppstod tankar kring svanen längre tillbaka i tiden och att den fick en plats i folktron. Vår i särklass största fågel, helt vit fjäderdräkt. Det är lätt att sväva iväg i fantasin om man ser en svan en lite dimmig morgon vid en sjökant. Knölsvanen så graciös och vacker med sin s-formade hals, inte konstigt att den är flitigt förekommande i sagoberättelser. Så dess kusin, vår andra svan, sångsvanen. Med sin sträckta hals och huvud-/näbbform ger den ett så stolt och värdigt intryck.

En flygande svan, även om man inte ser den, avslöjar snabbt om det är en knöl- eller sångsvan som är i luften. Knölsvanen är tyst, alltid helt tyst, men man hör ett tydligt och kraftfullt sjungande från vingslagen. Omisskännligt. Sångsvanen däremot kommunicerar hela tiden, med lite vemodigt och ödsligt sjungande stämma. Vingslagen, de är däremot ljudlösa.

Sommarens svanesång är nära, men knölsvanarna är kvar så länge det finns öppet vatten.

Nu så här första dagen i oktober, och tillika första dagen i årets sista kvartal, är det sommaren som på allvar närmar sig sin svanesång. Precis som den gamla folktron angav knölsvanens sista sång som så vacker men hjärtskärande, kan man känna om sommaren när den lider mot sitt slut. Aldrig är den väl lika vacker som i brytningstiden mellan sommar och höst. Solstrålarna spelar i lövverken som till största delen fortfarande sitter kvar men som samtidigt börjar få en svag anstrykning av höst. Visst är det lite av ett vackert, men också hjärtskärande, sista rop från sommaren?

Laduviken Norra Djurgården, inbäddad i grönska med en svag anstrykning av den annalkande höstens färger

 

Follow Lennart
Facebook
Lennart Öhmark on Instagram
Follow by Email
Follow by RSS