Sex veckor går fort, och fort går det i naturen den här tiden på åren. Nyss var det Kung Bore som styrde här i fjärden och nu är det försommaren som knackar på dörren.

Fjärden 10 april, snö is och kyla

När värmen, vindarna och solen gjort sitt blir landskapet helt förändrat. Är det samma värld?

Sommarkänsla 17 maj när snö och is är borta och solen spelar över klipporna, sommar i antågande

Den ivriga flugsnapparhannen har nu hittat åtminstonde en hona, som både besökt och förefaller ha godkänt holken. Idag såg jag hur hon flög fram och åter med bomaterial i näbben. Tre minuter tog det att lämna holken och komma tillbaka med mera material. Jag önskar de lyckliga tu all lycka med familjebildningen. Nu får ni vara i fred några veckor och lika bra är väl det.

Flugsnapparhannen bevakar den utsedda holken

Bofinken, tillsammans med lövsångaren, vår vanligaste fågel under sommarhalvåret fortsätter, mer än en månad efter premiärspelningen, med sin kraftfulla sång. Men konkurrensen från lövsångaren börjar nu bli hård. Tack vare sin kraftfulla sång har bofinken gjort en hel del avtryck i folktron, liksom tidigare beskrivna taltrasten. Det var något som man uppfattade och gjorde kopplingar till. Om tjänstefolket arbetade tillsammans i skörden så tydde man i Sörmland bofinkens sång som:

Pigan å drängen!

På ängen!

Fy skäms!

Pigan å drängen!

På ängen!

Fy skäms!

I Tyskland höll man förr ofta bofinken som burfågel och tränade den att sjunga (hur det nu gick till), och dubbeldrillen ansågs som den mest utsökta. Det pratades till och med om att en riktigt kompetent bofink kunde betinga priset av en ko! Ganska bra vinstmarginal viktmässigt. Än en gång hämtat från C-H Tillhagens utmärkta bok “Fåglar i folktron”.

Återigen är det intressant att se vilka fåglar som rönte uppmärksamhet i det gamla bondesamhället och vilka som gick mer spårlöst förbi, som t ex vår nationalfågel koltrasten. Sällan nämnd i folktron. Det visar också en skillnad i hur vi upplever vår natur. Idag är det ofta det vackra och det sköna som får uppmärksamhet, som inte minst koltrastens melodiska stämma. Förr var det, hos allmogen, mer det som gjorde tydligt avtryck i form av styrka, kunde ge upphov till tolkningar eller hade en mytisk vinkling, såsom ugglor och enkelbecksinens spelflykt med dess vibrerande stjärtpennor. Det skulle vara speciellt, avvikande, då noterades det.

Bofinkshannen ger ett kraftfullt intryck, och det kan behövas för att klara av dess starka sångstrof som nu genljuder naturen sedan mer än månad tillbaka.

Och äntligen börjar träd och buskar även här ute vid havet visa upp en begynnande grönska, fortfarande en bit ifrån den man finner någon mil inåt landet, men ändå, sommaren är i antågande. När jag var i Skellefteå igår, med temperaturer på 19-20 grader och utslagna björkar, andades luften annalkande skolavslutning. Efter skolavslutningen vet vi ju alla vad som kommer, sommarlov. Så nu går vi in i fasen “vår som övergår i sommar”.

Nu har den första, skira, grönskan även nått ut till kustbandet. Vårresan har nått sitt mål.

Därmed, med en begynnande grönska även här ute i kustbandet, så tar min vårresa slut för den här gången. Målet är nått, Kung Bore har fått ge vika än en gång och sommaren är i antågande.

Sex veckor tog det för våren att bryta igenom vinterns järngrepp och förvandla naturen till en spirande, förväntansfull och fruktsam värld. Fåglarna sjunger och kvittrar, parningsaktiviteter och bobyggande i full fart, insekterna börjar så smått att kläckas och träd och buskar knoppas. Jag har fått uppleva det jag drömt om i många år och upplevelsen gjorde mig inte besviken, tvärt om. Det är naturligtvis en oerhörd förmån, “ynnest” enligt vissa, att få möjligheten att uppleva detta, och jag känner också stor tacksamhet. Tacksamheten att jag kan göra det och tacksamheten att jag tillåts göra det, tack min älskade Maria! Att isolera sig på ett skär vecka efter vecka är ju inte helt självklart det omgivningen önskar, och om det vore så har man väl en del att jobba på.

I morgon bär det av söderöver igen, tillbaka till stadslivet, tämligen annorlunda gentemot de senaste sex veckorna. Men förhoppningsvis skall omställningen gå bra.

Tack till er som följt mig på denna vårresa i den Västerbottniska skärgården. Vem vet, det kanske kommer en ny serie dagböcker från Skäret någon gång i framtiden.

På återseende!

Nu är vi redan framme i mitten av maj. Vädret har stabiliserats till normalt för årstiden och de sista dagarna har bjudit på riktigt fina morgnar och kvällar. Oftast är det som minst vind då och på en så här utsatt plats så är svaga vindar alltid positivt.

Snön är ett minne blott förutom någon enstaka snöfläck i skuggpartierna. Nu är även strandlinjerna fria från snö och is. Fågellivet har gått in i en ny fas och nu kommer “senvårfåglarna” en efter en.

Den svartvita flugsnapparen, som dök upp precis när hårdvädret satte in, har av förklarliga skäl hållit en mycket låg profil, d v s knappt synts till alls. Men nu när solen har börjat titta fram då och då och kvicksilvret rent av krupit upp och nuddat vid tvåsiffrigt, då vaknar han upp! Av vad jag kan se har han nu mutat in en holk, plus en i reserv. Flugsnapparen håller sig ju inte sällan med ett par honor och kullar. Nu sjunger han mest hela dagen och försöker ivrigt få några honor att falla för lockelsen. Får se om det blir något napp.

Gransångaren dök äntligen upp med sin karakteristiska sång en morgon för några dagar sedan när jag skulle hämta tidningen. Hans engelska namn, chiffchaff, matchar bra den lite speciella sången. Vid det gamla hygget sitter troget spillkråketrasten och sjunger. Det är en taltrast som har fångat upp ett av spillkråkans läten som den lägger in bland sina olika strofer och tydligen gillar den just det partiet, för det återkommer varje morgon när jag går förbi.

En fågel som ökat en hel del i fjärden de senaste tio åren är dvärgmåsen. Från att ha hållit tre-fyra par längre norrut för 20-30 år sedan, så har den nu spritt sig hit längst in också. Senaste åren har jag kunnat se ett 20 tal under några juniveckor. Nu har jag väntat på  den någon vecka och så för några dagar sedan så dök den upp, och som den dök upp! Jag uppskattar det till att det är gott och väl 100 dvärgmåsar här i fjärden just nu. De är ganska sociala och drar omkring och födosöker i grupper på 10-20 stycken. Så just nu är de ett dominerande inslag i fjärden, både visuellt och ljudmässigt.

Dvärgmåsen är som en mindre skrattmås, men kan ändå ganska lätt skiljas ut i skrattmåskoloni. Vingarna med dess rundade form och gråsvarta undersida med en vit bård i bakkanten avslöjar den direkt. Huvudet på dvärgmåsen är dessutom helt svart, skrattmåsen mer mörkbrun, plus att dvärgmåsen har doppat hela huvudet, även nacken, i kolkällaren. Skrattmåsen har mest doppat ansiktet i den smälta chokladen.

En grupp dvärgmås som födosöker i fjärden. Notera det helsvarta huvudet och vingarnas undersida, tydliga kännetecken på dvärgmås.

Sista kvällarna har varit väldigt vackra med fina solnedgångar och ett stilla hav. Men havet har varit täckt av dvärg-, skratt- och fiskmåsar på ett sätt som man aldrig annars ser på sommaren. Då är de i sina kolonier, fullt upptagna med häckningsbestyr. Men nu ligger de utspridda över i stort sett hela fjärden. En del, särskilt dvärgmåsen, visar upp sig för varandra med sträckta halsar och näbben rakt upp, andra ser till att stilla hungern. Tillsammans med den fina aftonen ger det en magisk bild som man aldrig kan se sig mätt på, ett riktigt guldkorn i dubbel bemärkelse.

Aftonfjärd fylld av födosökande mås.

Vad är det då som lockar runt om på vattnet och som skall räcka till alla dessa fåglar? I morse när jag gick ner till strandkanten fick jag svaret. Mot stenar och hällar samlas det nu upp oändligt antal små, nykläckta flugor och blickar jag ut lite längre på vattnet så ser jag att där finns de precis överallt. De driver in med vinden och bildar som långa trådar av ihopklumpade flugor. Så nog finns det mat till all mås just nu.

Nykläckta småflyg i miljarder. Visst ser det läckert ut?

Första lövsångaren för i år, för mig, sjöng ute vid Grundskatan och utanför Svarthällorna räknade jag in 22 storlommar som verkade ta en paus i färden norröver. Vid Gärde var det under några dagar stora mängder ljungpipare och brushanar, men med det fina vädret verkar nu de flesta ha dragit vidare mot sina häckningsplatser.

Det är inte många veckor kvar till midsommar, fem, och det märks på ljuset. Nu är det mest lite skymning kvar mitt i natten. Men det innebär också att det bara är fem veckor kvar innan det vänder och går mot mörkare tider. “Underbart är kort”!