Vårdagbok från Skäret – 19 Maj 2019

Sex veckor går fort, och fort går det i naturen den här tiden på åren. Nyss var det Kung Bore som styrde här i fjärden och nu är det försommaren som knackar på dörren.

Fjärden 10 april, snö is och kyla

När värmen, vindarna och solen gjort sitt blir landskapet helt förändrat. Är det samma värld?

Sommarkänsla 17 maj när snö och is är borta och solen spelar över klipporna, sommar i antågande

Den ivriga flugsnapparhannen har nu hittat åtminstonde en hona, som både besökt och förefaller ha godkänt holken. Idag såg jag hur hon flög fram och åter med bomaterial i näbben. Tre minuter tog det att lämna holken och komma tillbaka med mera material. Jag önskar de lyckliga tu all lycka med familjebildningen. Nu får ni vara i fred några veckor och lika bra är väl det.

Flugsnapparhannen bevakar den utsedda holken

Bofinken, tillsammans med lövsångaren, vår vanligaste fågel under sommarhalvåret fortsätter, mer än en månad efter premiärspelningen, med sin kraftfulla sång. Men konkurrensen från lövsångaren börjar nu bli hård. Tack vare sin kraftfulla sång har bofinken gjort en hel del avtryck i folktron, liksom tidigare beskrivna taltrasten. Det var något som man uppfattade och gjorde kopplingar till. Om tjänstefolket arbetade tillsammans i skörden så tydde man i Sörmland bofinkens sång som:

Pigan å drängen!

På ängen!

Fy skäms!

Pigan å drängen!

På ängen!

Fy skäms!

I Tyskland höll man förr ofta bofinken som burfågel och tränade den att sjunga (hur det nu gick till), och dubbeldrillen ansågs som den mest utsökta. Det pratades till och med om att en riktigt kompetent bofink kunde betinga priset av en ko! Ganska bra vinstmarginal viktmässigt. Än en gång hämtat från C-H Tillhagens utmärkta bok “Fåglar i folktron”.

Återigen är det intressant att se vilka fåglar som rönte uppmärksamhet i det gamla bondesamhället och vilka som gick mer spårlöst förbi, som t ex vår nationalfågel koltrasten. Sällan nämnd i folktron. Det visar också en skillnad i hur vi upplever vår natur. Idag är det ofta det vackra och det sköna som får uppmärksamhet, som inte minst koltrastens melodiska stämma. Förr var det, hos allmogen, mer det som gjorde tydligt avtryck i form av styrka, kunde ge upphov till tolkningar eller hade en mytisk vinkling, såsom ugglor och enkelbecksinens spelflykt med dess vibrerande stjärtpennor. Det skulle vara speciellt, avvikande, då noterades det.

Bofinkshannen ger ett kraftfullt intryck, och det kan behövas för att klara av dess starka sångstrof som nu genljuder naturen sedan mer än månad tillbaka.

Och äntligen börjar träd och buskar även här ute vid havet visa upp en begynnande grönska, fortfarande en bit ifrån den man finner någon mil inåt landet, men ändå, sommaren är i antågande. När jag var i Skellefteå igår, med temperaturer på 19-20 grader och utslagna björkar, andades luften annalkande skolavslutning. Efter skolavslutningen vet vi ju alla vad som kommer, sommarlov. Så nu går vi in i fasen “vår som övergår i sommar”.

Nu har den första, skira, grönskan även nått ut till kustbandet. Vårresan har nått sitt mål.

Därmed, med en begynnande grönska även här ute i kustbandet, så tar min vårresa slut för den här gången. Målet är nått, Kung Bore har fått ge vika än en gång och sommaren är i antågande.

Sex veckor tog det för våren att bryta igenom vinterns järngrepp och förvandla naturen till en spirande, förväntansfull och fruktsam värld. Fåglarna sjunger och kvittrar, parningsaktiviteter och bobyggande i full fart, insekterna börjar så smått att kläckas och träd och buskar knoppas. Jag har fått uppleva det jag drömt om i många år och upplevelsen gjorde mig inte besviken, tvärt om. Det är naturligtvis en oerhörd förmån, “ynnest” enligt vissa, att få möjligheten att uppleva detta, och jag känner också stor tacksamhet. Tacksamheten att jag kan göra det och tacksamheten att jag tillåts göra det, tack min älskade Maria! Att isolera sig på ett skär vecka efter vecka är ju inte helt självklart det omgivningen önskar, och om det vore så har man väl en del att jobba på.

I morgon bär det av söderöver igen, tillbaka till stadslivet, tämligen annorlunda gentemot de senaste sex veckorna. Men förhoppningsvis skall omställningen gå bra.

Tack till er som följt mig på denna vårresa i den Västerbottniska skärgården. Vem vet, det kanske kommer en ny serie dagböcker från Skäret någon gång i framtiden.

På återseende!

Vårdagbok från Skäret – 15 Maj 2019

Nu är vi redan framme i mitten av maj. Vädret har stabiliserats till normalt för årstiden och de sista dagarna har bjudit på riktigt fina morgnar och kvällar. Oftast är det som minst vind då och på en så här utsatt plats så är svaga vindar alltid positivt.

Snön är ett minne blott förutom någon enstaka snöfläck i skuggpartierna. Nu är även strandlinjerna fria från snö och is. Fågellivet har gått in i en ny fas och nu kommer “senvårfåglarna” en efter en.

Den svartvita flugsnapparen, som dök upp precis när hårdvädret satte in, har av förklarliga skäl hållit en mycket låg profil, d v s knappt synts till alls. Men nu när solen har börjat titta fram då och då och kvicksilvret rent av krupit upp och nuddat vid tvåsiffrigt, då vaknar han upp! Av vad jag kan se har han nu mutat in en holk, plus en i reserv. Flugsnapparen håller sig ju inte sällan med ett par honor och kullar. Nu sjunger han mest hela dagen och försöker ivrigt få några honor att falla för lockelsen. Får se om det blir något napp.

Gransångaren dök äntligen upp med sin karakteristiska sång en morgon för några dagar sedan när jag skulle hämta tidningen. Hans engelska namn, chiffchaff, matchar bra den lite speciella sången. Vid det gamla hygget sitter troget spillkråketrasten och sjunger. Det är en taltrast som har fångat upp ett av spillkråkans läten som den lägger in bland sina olika strofer och tydligen gillar den just det partiet, för det återkommer varje morgon när jag går förbi.

En fågel som ökat en hel del i fjärden de senaste tio åren är dvärgmåsen. Från att ha hållit tre-fyra par längre norrut för 20-30 år sedan, så har den nu spritt sig hit längst in också. Senaste åren har jag kunnat se ett 20 tal under några juniveckor. Nu har jag väntat på  den någon vecka och så för några dagar sedan så dök den upp, och som den dök upp! Jag uppskattar det till att det är gott och väl 100 dvärgmåsar här i fjärden just nu. De är ganska sociala och drar omkring och födosöker i grupper på 10-20 stycken. Så just nu är de ett dominerande inslag i fjärden, både visuellt och ljudmässigt.

Dvärgmåsen är som en mindre skrattmås, men kan ändå ganska lätt skiljas ut i skrattmåskoloni. Vingarna med dess rundade form och gråsvarta undersida med en vit bård i bakkanten avslöjar den direkt. Huvudet på dvärgmåsen är dessutom helt svart, skrattmåsen mer mörkbrun, plus att dvärgmåsen har doppat hela huvudet, även nacken, i kolkällaren. Skrattmåsen har mest doppat ansiktet i den smälta chokladen.

En grupp dvärgmås som födosöker i fjärden. Notera det helsvarta huvudet och vingarnas undersida, tydliga kännetecken på dvärgmås.

Sista kvällarna har varit väldigt vackra med fina solnedgångar och ett stilla hav. Men havet har varit täckt av dvärg-, skratt- och fiskmåsar på ett sätt som man aldrig annars ser på sommaren. Då är de i sina kolonier, fullt upptagna med häckningsbestyr. Men nu ligger de utspridda över i stort sett hela fjärden. En del, särskilt dvärgmåsen, visar upp sig för varandra med sträckta halsar och näbben rakt upp, andra ser till att stilla hungern. Tillsammans med den fina aftonen ger det en magisk bild som man aldrig kan se sig mätt på, ett riktigt guldkorn i dubbel bemärkelse.

Aftonfjärd fylld av födosökande mås.

Vad är det då som lockar runt om på vattnet och som skall räcka till alla dessa fåglar? I morse när jag gick ner till strandkanten fick jag svaret. Mot stenar och hällar samlas det nu upp oändligt antal små, nykläckta flugor och blickar jag ut lite längre på vattnet så ser jag att där finns de precis överallt. De driver in med vinden och bildar som långa trådar av ihopklumpade flugor. Så nog finns det mat till all mås just nu.

Nykläckta småflyg i miljarder. Visst ser det läckert ut?

Första lövsångaren för i år, för mig, sjöng ute vid Grundskatan och utanför Svarthällorna räknade jag in 22 storlommar som verkade ta en paus i färden norröver. Vid Gärde var det under några dagar stora mängder ljungpipare och brushanar, men med det fina vädret verkar nu de flesta ha dragit vidare mot sina häckningsplatser.

Det är inte många veckor kvar till midsommar, fem, och det märks på ljuset. Nu är det mest lite skymning kvar mitt i natten. Men det innebär också att det bara är fem veckor kvar innan det vänder och går mot mörkare tider. “Underbart är kort”!

Vårdagbok från Skäret – 17 April 2019

Så är vi inne i stilla veckan, eller dymmelveckan som den också kallas. Veckan innan påsk. Dymmel kommer, enligt Alf Henriksson, från “dumber” som betyder stum. Historiskt lade man sordin på den här veckan, kulminerande med långfredagen, den vi alla minns som årets läääängsta och trååååkigaste dag. Inget fick man göra. Inte ut och spela fotboll. Ingen kiosk öppen för inhandlade av vårglass. Radion spelade mestadels tämligen sorgesam musik. Vi skulle lida! Likt Jesus gjorde denna fredag på Golgata. Det idag tämligen sekulariserade Sverige ser något annorlunda ut. Men vi överlevde, och kanske fanns det en mening i att någon dag ha det riktigt tråkigt. Ingen människa har farit illa av att ha det tråkigt, inget barn har tagit skada av att ha det tråkigt och varit “undersysselsatt” en stund, eller en dag. (Verkar dock fullständigt främmande för dagens föräldrar)

Men nu, i dagens digitaliserade samhälle är 10 minuter av avsaknad av Internet en katastrof. Nu måste vi få alla nyheter och stora händelser på minuten. Tänk vad vi skulle farit illa om vi fått reda på att Notre Dame brann först 12 timmar senare! Katastrof! Hur överlevde vi 70-talets veckolånga fjällvandringar utan kontakt med yttervärlden? Ack vad vi försmäktade i denna avsaknad av minutaktuell nyhetsuppdatering. Men på något sätt så överlevde vi.

Hur ser då livet ut här i fjärden i denna stillhetens dymmelvecka, idag kulminerande med dymmelonsdagen? Jo här skrider våren framåt steg för steg, dag för dag.

Ute vid “Klubben”, Bjuröklubbs fyr, vittnar isen om att det är en bit kvar av vintern.

En tunn, skir ishinna täcker det till synes spegelblanka vattnet, En följd av nattens 5-6 minusgrader.

För en vecka sedan anlände sångsvanen som första fågel till den öppna råken här ute i sundet. Sedan har det fyllts på, dag för dag. Det började med kanadagås och grågås. Gråtrut, gräsand och tofsvipa följde efter och sista dagarna har faunan utökats med knipa, havstrut, fiskmås, skrattmås och storskrake. Råken vidgas successivt dag för dag och med ökad yta ökar antalet fåglar. Nu har även en liten del öppet vatten kommit i dagern längst in i fjärden där ett sångsvanspar tillsammans med ett par kanadagäss huserar.

Råken vidgas och med den tillkommer dagligen nya fåglar till fjärden. Våren återkommer successivt.

Men striden om utrymmet är hård. Tidigt i morse kom ett nytt sångsvanspar ner i råken där redan ett par etablerat sig och en våldsam strid uppstod. Kändes rent av obehagligt att se hur våldsamt de gav sig på varandra. Det här var ingen stillsams tuppfäktning likt den orrrtuparna visar upp varje morgon längre upp i fjärden, nej här var det en strid på liv eller död. När detta skrivs har lugnet återfunnits i fjärden och vad jag kunnat se finns här ingen, tack och lov, död svan. Alla verkar ha överlevt bataljen.

Den första veckan här i stugan har därmed erbjudit precis det jag har sökt. Att dag för dag sitta på första parkett och se vårens återkomst, och mycket finns kvar att uppleva. Nästa steg blir att se Västerbottens landskapsdjur, storspoven, återkomma. Nej, storspoven är inte Västerbottens landskapsfågel, det är den blå kärrhöken! Landskapsdjuret är storspoven!

Vårdagbok från Skäret – 11 april 2019

När klockan passerade halv sex i morse steg solen upp bakom skogsridån på Brattåslandet. Den is- och snöpansrade fjärden fick med en gång liv när det blev ett skuggspel över landskapet, till skillnad från det blåvita, jämna ljus som råder strax före soluppgång.

Utifrån Uttingarna hördes några orrars bubblande spelläte, välbekant. En vårmorgon i fjärden skall man höra orrarna spela. Med tanke på fjolårets rekordmånga skogshöns här i norrland, såväl orre, tjäder, järpe och, längre inåt landet, ripan, föryngrades i sällan skådat antal, så borde det vara bra fart på spelplatserna för orre och tjäder i år.

Vintern ser dock ut att inneburit en rejäl krasch vad gäller gnagare. Inga spår under köksbänken tyder, dessvärre, nog mer på avsaknad av gnagare än min eminenta gnagartätning sistlidna höst. De sparsamma rapporterna om ugglor från Västerbotten under vintern och vårvintern på Artportalen styrker min teori. Tror det varit mer rapporter om lappuggla från södra Sverige i år än det varit från Sundsvall och norrut.

En tjippande korsnäbb ger sig tillkänna när den passerar över skäret och talgoxen och blåmesen har redan hittat fågelmatningen som jag satte upp i går kväll. Men till skillnad från höstarna, när de ivrigt far fram och åter dagarna i ända på jakt efter föda, så har de nu mer trängande behov att tillfredsställa. Nu skall det hittas en partner för vårens parning, lämpligt bo/holk skall ses ut och, inte minst, andra hannar skall livligt förpassas ut från det egna reviret. Maten kommer i andra hand.

Några bofinkar stannar till i björken över matningen men far strax värdshus förbi. Nu är tiden när inte minst bo- och bergfink sträcker upp längs Norrlandskusten i mängd. Med rätt vindar om någon vecka kommer tusentalet, för att inte säga tiotusentalet, bo-/bergfink att sträcka ut från Bjuröklubbs fyr norröver. Först till Vånören, men sedan snabbt vidare längre norrut. Tättingsträcket ute vid Klubben följs sedan av ett, vissa år, intensivt lomsträck vid Grundskatan. Förhoppningsvis skall jag få uppleva båda den här våren.

Än så länge är fjärden fri från sjöfågel. Sångsvan, grå- och kanadagäss, tranor m.m. ligger och bidar sin tid vid Gärde.

Sångsvan vid Gärde. Kanada- och grågäss bidar sin tid  i vila.

Vid Glejhällorna, sundet ut mot den öppna Bottenviken, ligger ett litet stråk av öppet vatten. Havsnivån här uppe i Bottenviken varierar ju mycket, upp emot ett par meter under året, och det gör att öppna råkar kan komma fram tidigt, även om fjärden i övrigt är helt isbelagd. Ger mig ut till Lillön för att se om jag kan föreviga det hela. De kanske 2-300 metrarna över till Lillön blir en vådlig vandring. Fjärden är helt enkelt helt täckt av blankis.

Råken ger öppning för tidig sjöfågel. Knipa? Vid horisonten den öppna Bottenviken och, långt där borta, Finland.

Råken är inte stor, kanske 25 meter bred på bredaste stället och 75-100 meter lång. Vem blir först att upptäcka och ta råken i besittning? Mitt tips är knipan, med sångsvanen som dark horse. Får se framöver om det stämmer.

På min väg tillbaka till skäret vittnar den ena “is-vulkanen” efter den andra om det rådande lågvattnet. Men nu förändras det snabbt, 50 cm under normalt vattenstånd igår, nu 30 och stigande. Får stor påverkan på isen i fjärden och något man måste hålla koll på.

En typisk is-vulkan. Nordan har dränerat Bottenviken på vatten och därmed sjunker också isen.

Precis när jag skriver det här så passerar en rödräv över fjärden. En i vinterpäls skrudad vacker räv, tack och lov ingen skabbräv den här gången.

Solen sänker sig så sakteliga och skuggspelet över fjärden kommer tillbaka. En fin dag på Skäret går mot sitt slut.

Påskskulpturer

Påsken är den mest betydelsefulla helgen i det kristna kyrkoåret och med sin längd, från Skärtorsdag till Annandag Påsk, blir den även den största/längsta för den sekulariserade svensken. Det som också gör Påskhelgen så speciell är dess flytande kalender. Påskdagen, enligt vår Gregorianska kalender, infaller den “första söndagen efter första fullmånen efter vårdagjämningen”. Det innebär att Påskdagen kan infalla allt från 22 mars till 25 april. Som en följd av detta kan Påsken infalla under full vinter, särskilt i norra Sverige,  och i nära nog sommartemperaturer. Är man då naturintresserad, följer vårfåglarnas ankomst och även andra vårtecken kan påsken innebära det mest skiftande förutsättningar.

Påsken – en inblick i andra sidan. Eller kanske bara en vy över en isig Bottenvik

I år var det en tidig Påsk med Påskdagen den 1 April. Kombinerat med en rekordvinter avseende snö och kyla här i norr så var det påtagligt en vinter-Påsk. Inget töväder på den här sidan årsskiftet innebar att snödjupet på dryga 75-100 cm enbart bestod av kallsnö. Ingen skare som bar och även med snöskor kunde man sjunka ner långt upp på låren.

Likt symboliska gravstenar reser sig isen som tecken på det låga vattenståndet. Ett tecken på att graven är öppnad och han är återuppstånden? Påsken ger anledning till många tankekedjor.

Med långvarig kyla följer också en frusen Bottenvik, frusen i stort sett över till Finland. En och annan råk. Vissa naturliga, vissa skapade av Ymer, Oden och de andra asagudarna som möjliggör sjöfart här uppe även en sådan här vinter.

Överallt ser man tecken på det låga vattenståndet som ofta råder så här års. När isen tidigare frös till var det högre och detta manifesteras nu med ideliga uppstickande isblock som likt gravstenar resar sig runt stenar och skär.

Innan hela viken fryser till blir det stora rörelser i is- och snömassorna när de som här vid Västerbottenskusten trycks upp mot land vid östliga vindar.

Snö och is, upptryckta till bergsmassiv vid landkänning

Mönstren, formerna och möjligheter till olika former av associationer blir oändliga. Överallt reser sig ett berg likt en ouppnåelig Himalaya-topp, men något lägre.

Fram till kanske 30-talet bedrevs det fortfarande aktiv säljakt här uppe. Då låg säljägarna i veckor, kanske en månad, ute på vårisen för att kunna skjuta sälarna när de kom upp på isen. Man ville ju ta hand om bytet som gav skinn till klädesplagg, kött, tran till oljelampor m.m. Nu hörs bara sälarnas stönande och suckande läte utifrån råken, aldrig något skott som tecken på nedlagt byte. Säljägarna nu sedan länge en svunnen epok.

Men isen är den samma, formationerna och skulpturerna längst kusten är precis det som säljägarna upplevde för ett-, två hundra år sedan, för att inte säga tusen år sedan. Här ute vid Bjuröklubb finns det tecken på jägarkulturer tusentalet år tillbaka.

Kanske är detta en anledning att det är så fascinerande att röra sig här ute i kustbandet. Oaktat all teknisk landvinning, oberoende av alla nya livsmönster så finns här något genuint, något som det alltid varit. Lever man här så lever man på naturens villkor. Den våldsamma kraften från en isbelagd Bottenvik som trycks mot kusten i hård ostvind rår vi inte på. Vi får anpassa oss. Vi människor måste visa ödmjukhet.

Vackert, kargt och nära nog monokront landskap, blått och vitt skapat av naturen. Med ljudet från sälarna, vikare, ute längs råken förstärks känslan. Man förstår att det inte är så många som idkar säljakt nu för tiden.

1000 Öars kryssning – Natur och Kultur

Stockholm har en fantastisk skärgård, inte bara sett ur Svensk perspektiv men även internationellt. 30 000 öar, från tätbebyggda sommarparadis via urskogbeklädda klippöar, som fristad för uv och örn, till kala, rundslipade skär längst ut i havsbandet. 1000 Öars kryssning bjuder på allt det här, på mindre än 12 timmar. När man för en gångs skull tillbringar Juli hemma i Stockholm, vad passade väl bättre då än att vi vid vårt 33-års jubileum jag och Maria gjorde denna kryssning.

1000 Öar - Waxholm IIIa

Waxholm III, vår värd för dagen

Avgång från Nybrokajen och via Skurusundet ut i södra skärgården. Första anhalten var Kymmendö. August Strindbergs förlaga till Hemsöborna. Här hyrde han en sommar en skrivarstuga för en krona per dygn. När boken sedermera publicerats var varken han eller hans släktingar välkomna till ön. Så på 50-talet insåg man att det var en turistattraktion man hade där, lika med inkomstkälla. Då var allt förlåtet och hans släktingar återigen välkomna.

1000 Öar - Kymmendö2b

Strindbergs skrivarstuga, den med två skorstenar. Bakom skymtar huvudbyggnaden där Madam Flod och Carlsson poserade efter bröllopet.

Naturen runt om växlade mellan åkerbruk och naturskog.

1000 Öar - Kymmendö3

1000 Öar - Kymmendö2

1000-Öar-Kymmendö-1b

Sommar, Kymmendö och en och annan segelbåt

En heldagstur kräver mat. Riktigt god sådan, med dryck, intogs i båtens matsal.

1000 Öar - Matsal

Den relativt enkla, men goda, lunchbuffén blev ett intressant fotomotiv för alla utländska deltagare. Nöjde mig med en mer diskret bild

Så vidare ut mot det yttersta kustbandet, mot Bullerö. Mest känt för Bruno Liljefors och hans verksamhet där ute i början av 1900-talet. Därefter köpt av Torsten Kreuger. Många celebriteter har passerat revy. På Liljefors tid var det Carl Larsson, Albert Engström och Anders Zorn. Under Kreuger eran var det Charlie Chaplin, Mary Pickford och Douglas Fairbanks bl a.

1000-Öar-BulleröBrunoLiljefors1c

Bruno Liljefors jaktstuga. Numera museum.

Naturen på Bullerö och skären och kobbarna runt om andas Bruno Liljefors. Det var här han studerade, och målade, örnens jakt på ejdern, rävjakten en vinterdag m.m.

1000-Öar-Bullerö1b

Lite vind ger liv åt havet och kärvheten längst ut i kustbandet förstärks

1000-Öar-Bullerö2b

En natur som andas Liljefors

1000 Öar - Bullerö4

Enbären börjar så smått knoppas

Det var den kulturella och naturorienterare av turen. Stockholms skärgård vid förra sekelskotet. Strindberg och Liljefors. Men nu har vi passerat ett sekelskifte till och dessutom ett millenieskiftet. Stockholm, Europas snabbast växande huvudstad, innebär att det finns idag en annan dimension av skärgården också. Nöjesliv, båtliv och flärd. Kontrasten när man kommer till Sandhamn efter Kymmendö och Bullerö är dramatisk. Samma skärgård?

1000 Öar - Sandhamn1

Sandhamn, ett segelparadis för Stockholmare (med lite tjockare plånbok)

1000 Öar - Sandhamn2

Kontrasten mot Kymmendö och Bullerö är slående. Samma skärgård, men skilda världar.

Så går kryssningen vidare in mot den inre skärgården, via Waxholm, tillbaka till Nybrokajen. En underbar kryssning är över, med mycket historia, med mycket kontraster. Kan starkt rekommenderas. Läs mera här.