Vi är, tyvärr, ganska snabba att förfasa oss över hur mänskligheten beter sig på andra delar av jordklotet. Brutala bestar som inte förstår en människas värde. Det stenas, avrättas och stympas. Allt utifrån vad de gjort kontra det landets/den folkgruppens referenser.

Juni 1675. 71 personer, mestadels kvinnor, men där ibland 4-5 män och lika många barn. De vandrar fastkedjade från Torsåkers kyrka, en marsch på tre-fyra kilometer. Upp mot berget, upp mot sin avrättning och upp mot den totala förnedringen. Dömda som häxor, blir inte begravda i kristen jord. Uppbrända på ett bål, för att aldrig komma tillbaka, aldrig förgifta guds vigda jord.

Häxberget i höstskrud

Nu är det försommar Ångermanland och Ådalen. Våren håller så smått på att gå över till sommar. Insektsätarna i form av flugsnappare, lövsångare, gransångare och kanske någon rödvingetrast, fyller luften med sin ivriga, revirmarkerande sång. Men i dag sjunger de för döva öron. Patrasket på väg upp mot berget hör ingen fågelsång, det är bara ett kaos och ett surrande intet. På väg mot berget, på väg mot sin avrättning.

I dag råder frid på den en gång så blodbestänkta platsen

Det hela leder till det allra mörkaste minnet av den svenska häxjakten som blomstrade (?) någon gång 1668-1676. 71 personer, kvinnor, mestadels, barn och några män. Angivna i huvudsak av några pojkar. Angivna och dömda för häxeri. Som stenen där uppe på berget så tydligt talar med sin inskription: “”Män dömde, kvinnor offrades”. Snart skall den allra största, och värsta, massavrättningen i Svensk historia ske när det gäller häxprocessen. Man vill ju vara noggrann och försäkra sig om att häxorna inte återuppstår. Så man börjar med att halshugga 71 människor, angivna av ett par pojkar. Liken, skallarna samlas ihop och läggs på ett stort bål. 71 människor, barn, kvinnor och män, offras, bränns och förnedras.

En plats att vördsamt besöka. Som det står på informationstavlan, “Detta är INTE en grillplats”!

När man idag vandrar uppför stigen mot Häxberget där avrättningen och bålbränningen skedde, känner man successivt en olust. Naturen är tyst, nu är det höst – oktober. Trädens blad färgas i gult, rött och orange. Likbålets färger. På vägen upp finns tre vita kors uppförda, med namnbrickor för de som offrades. För de stackars församlingsmedlemmar som utpekades som, och dömdes som  häxor.

Minnesmärken som berör, 350 år senare

Vilka är väl vi att döma andra?