Ända sedan jag vandrade i, och läste en del om, Svaipa sommaren -78 så har jag sökt P O Swanbergs bok “Fjällfåglars Paradis” från 1936. Det visade sig dock att jag hade lite fel på titeln. När jag äntligen rättade till detta fick jag träff våren 2015. På ett antikvariat hittade jag så ett osprättat exemplar av denna bok! En bok som alltså gavs ut -36 och som fortfarande inte var sprättad/läst. Med ett leende betalade jag de 180:- som antikvariatet begärde. Hade dom lagt till en nolla hade jag varit beredd att betala detta också, utan tvekan.
Tvekade länge, hur skulle jag göra? Sprätta denna dyrgrip eller bevara detta unika exemplar? Efter att funderat ett par månader så var det dags att bestämma, första veckan på semestern uppe i stugan. Vecka två skulle det bli fjällvandring. Jag sprättar! I avsaknad av brevsprättare, vem har sådan idag?, tog jag så fram filékniven och sprättade andäktigt de första sidorna. Några sidor per dag, för att vid veckans slut ha sprättat och läst hela boken.
Ett stycke växte sig särskilt fast i mitt minne: “Uppgives häcka på Ertektjåkko, varifrån den synes komma varje dag och dit den också flyger med sitt rov.”.
Det är kväll den 7 Juli 2015 och middagen avslutad utanför tältet, sitter med panoramat över Tjålmejaure framför mig. Hör ett gäng fjällabb som bråkar med något upp på fjällsluttningen ovanför tältet. Upp med kikaren och ser att det är en stor rovfågel som strax lyfter från marken, med ett rov i klorna och flyger förbi längs med fjällsluttningen. Ingen tvekan, det är en ung jaktfalk, relativt mörkt undersida, rovet är kanske en ljungpipare. Följer hur den sträcker bort längs fjällsidan, ivrigt förföljd av de skriande fjällabbarna. Så sveper den upp mot det ännu helt snötäckta Tjiega och flyger vidare upp i dalen mot Girjastjåkkå och, kanske, Ertetjåkkå.
80 år efter P-O Swanberg nedtecknade dessa observationer så får jag förmånen att uppleva exakt detsamma. Tiden står stilla, ödmjukheten och tacksamheten vet inga gränsar. Jag blickar ner mot dalen och Tjålmejaure. Det var så här det såg ut även i början av 30-talet. Kanske har samernas stugor där nere ersatt den tidens kåtor. Men i övrigt, det var exakt det här P-O Swanberg fick uppleva, och jag får förmånen att uppleva samma scen 80 år senare.
Att det dessutom var i stort sett på 40-års dagen av min och Ronnys observation av varg i Sarek, den då enda kända svenska vargen, gjorde inte saken sämre.
Tjålmejaure, hjärtat i fjällfåglarnas paradis, 80 år senare
