Ombyte förnöjer säger man ju, så i år tog jag ett djärvt grepp och gick norrut från Ammarnäs in i Svaipa, i stället för söderut från Adolfsström. För några veckor sedan såg det ut som om det skulle vara alldeles för tidigt för vandring vid mitten av juni. Mycket snö och sen vår/sommar. Med med några veckors lite varmare väder vågade jag ändå ta chansen. Bara att anpassa vandringen efter förhållandena.

Mitten av juni innebär högvatten i Vindelälven, en av våra få kvarvarande oreglerade älvar.

Vattnet väljer minsta motståndets lag när det forsar fram och ned för fjällsluttningarna och det var mer än en gång som vattnet tyckte att den upptrampade leden var en utmärkt kanal.

Nere i videsnåren blir det lite trångt när man skall dela plats med vårfloden

För tredje året i rad blev det en första dagsetapp med strålande väder. Sol och 18-20 grader. Liksom de två föregående åren var det också i stort sett myggfritt. Men halvvägs upp mot fjället, i ett stort översvämmat område i björkregionen, skvallrade en stor samling rödvingetrtastar om det fanns gott om trastmat i alla fall. Har nog aldrig stött på en så tät och talrik trastkolloni som här. När jag en vecka senare passerade igen på min väg ner, tillbaka till bilen, hade deras häckning framskridet så det förmodligen fanns ungar i de flesta bona. Ideliga, mycket närgångna, attacker från ljudligt varnande rödvingetrastar gav tydligt besked om hur långt familjebildningen hade framskridet.

På en vecka sker också mycket vad gäller grönskans utveckling. Här är två bilder som visar hur kompakt björkarnas lövverk blivit under en vecka.

Ännu inte helt utvecklad grönska i den fuktiga fjällsluttningen, nära den stora kolonin med rödvingetrastar 

 

En vecka senare är grönskan “ögonbedövande”

Förutom rödvingetrasten så domineras fågelkören av lövsångare och med några hundra meters mellanrum hörs bergfinkens skorrande, entoniga sång. Svartvita flugsnapparen förefaller också tämligen talrik och fjällets näktergal, blåhaken, kommer fram när jag närmar mig den övre skogsregionen.

Det finns ett ögonblick under varje fjällvandring som är lite speciellt. Ögonblicket när det vidsträckta kalfjället äntligen öppnar sig framför en. Man har som regel strävat en god stund i ganska kraftig stigning, omgiven av först tall och gran, successiv övergång mot björk och sedan med mer och mer inslag av vide samtidigt som björken avtar. Så kommer det, äntligen. Den fria vidden öppnar sig och man känner med alla sina sinnen nu, nu är jag uppe på fjället.

Fjället öppnar sig

Hit upp har ingen grönska nått ännu. Det ligger fortfarande kvar mycket snö och de områden som tidigt blivit snöfria har kvar sin brungrå höstfärg. En ringtrasthanne visar fint upp sig och en gluttsnäppa flyger lockande omkring. Lite senare drar en havsörn, gammal, förbi. Även här uppe syns havsörnens positiva utveckling senaste decennierna tydligt. För 30-40 år sedan var det mest uppe vid de riktigt stora sjöarna runt Stora Sjöfallet man fortfarande kunde få se havsörnen med lite tur. Nu är den mer allmän över stora områden av fjälltrakterna.

Mitt mål i år var att försöka ta mig till Vuorekslätten, en gammal klassisk lokal för skärsnäppan. Med tanke på den sena våren/sommaren kände jag viss tveksamhet om det skulle gå men bestämde mig ändå för att göra ett försök.

Efter en första natt med god sömn gick jag vidare upp på Björkfjället. Här passerar man också gränsen från Västerbotten över till Norbottens län. En gräns som delas av Lycksele respektive Pite Lappmark dessutom. Men som vanligt finns de här gränserna bara på kartan. Efter någon timmas vandring stod jag så inför beslutet fortsätta eller vända. Nog var sommaren lite sen alltid. Ett fjäll i stort sett täckt av snö. Jokkarna börjar dock så smått bryta upp snö- och istäcket och solen och värmen gör snart snön till en våt sörja. Har pulsat i det här tidigare. Sjunker ner långt upp på låren i sörjan och med en tung packning på ryggen omöjliggörs nästan vandringen. Här är det lite extra lurigt eftersom det under isen/snön döljer sig ett flertal sjöar med strömmande vatten där emellan.

Ett landskap täckt av snö och med lite öppna vakar vid jokkar och sjöar mötte uppe på Björfjället

Även om det känns lite tungt, bestämmer jag mig efter en kort tids överläggning med mig själv att det är lika bra att vända om. Särskilt vid en ensamvandring som den här bör man se till att ha lite extra säkerhetsmarginaler.

Trots det vintriga landskapet sjuder fjället av liv

Men landskapet här uppe är enormt fascinerande. Till synes ett kargt vinterlandskap, men det sjuder av liv, fågelliv. I den öppna vakarna simmar någon storlom, lite alfågel och sjöorre. Runt barmarksfläckarna på fjällheden flyger ivriga fjäll- och ljungpipare. Rödbenan och större strandpiparen ses och hörs lite varstans. På de vattensjuka partierna spelflyger kärrsnäpporna och en och annan mosnäppa, likt en fjäril så träffsäkert beskrivet av Erik Rosenberg, fladdrar förbi. Det ligger en iver och en otålighet över hela sceneriet. Man får en känsla av att fåglarna riktigt trycker på med allt vad de har för att sommaren skall skynda på så de äntligen får komma fram till sina häckningsplatser.

Det här är verkligen den stora tjusningen med en tidig vandring. En vandring i ett landskap som på alla sätt vaknar upp efter vinterns dvala och börjar sprudla av liv. Grönskan skjuter fart, smältvatten rinner snart sagt överallt. Under snön, på snön och vid sidan av snön. Fåglarnas iver har jag redan nämnt. Nu skall allt ske under några intensiva sommarveckor. Spelflygande snäppor, revirhävdande sångfåglar. Parbildning går snabbt till ruvning och sedan gäller det att föda alla ungarna så de hinner växa till sig tills det blir dags att lämna fjället för den här gången.

Men många av fjällens besökare har då sedan länge redan lämnat områden och återfinns på rastlokaler långt söderut i landet. Det är ett flertal vadare där honorna snabbt lämnar över arbetet med uppfödning, och i vissa fall även ruvningen, till hannarna. Redan runt midsommar kan man höra de första sträcken gå söderut igen. Sommaren är kort här uppe och man förstår att det inte finns utrymme för något aktivitetshämmande nattmörker. Här gäller fullt dagsljus dygnet runt och ett minimum av vila.

Snön är förrädisk så härs. Lockande att använda för att korta gångavstånden, men här gäller säkerhet framför allt

Efter att att ha njutit av det sjudande fjället här uppe ett tag så drar jag mig så sakta tillbaka ner mot leden igen för att fortsätta upp mot Svaipa på Norrbottensidan. Känns lite konstigt att vandra på led, gör ju knappast aldrig det sedan många år tillbaka. Men den här sträckan av Kungsleden, Ammarnäs – Adolfsström, är väldigt lite vandrat jämfört med de populära stråken uppe vid Kebnekaise och de stora nationalparkerna. Här är leden mest en liten trivsam stig att vande längs med.

Vy upp mot Stijgguo och vidare in i hjärtat av Svaipa

Avslutar dagen med en fin vy upp mot Svaipa och sjöarna från Stijgguo och vidare norrut. När jag sedan på morgonen sitter och äter frukost kommer det upp en fågel kanske 50 meter framför mig. Den hoppar runt och liksom snokar och letar i vide- och blåbärssnåren. Tar några sekunder innan jag ser vad det är och förstår vad den gör. Det är av allt att döma en gökhona. En gökhona som nu skall till att lägga sitt enda ägg och som letar febrilt efter ett liknande bo som hon själv föddes upp i. Jag drar slutsatsen att det var ett hårt arbetande ängspiplärkepar som en gång i tiden födde upp henne, och därför är det nu ett ängspiplärkebo hon febrilt söker efter. För det märkliga med göken är just detta att den lägger sitt ägg i ett bo med samma art föräldrar som hon själv föddes upp av, och äggens färg anpassas därefter. Visst är vår natur både fascinerande och märklig?

Mycket snö kvar även i de allra östligaste delarna av fjällkedjan. 

Ännu ett parti av leden som får tjäna som fåra åt smältvattnet, upplyst av lite kabbeleka, i stark kontrast mot den ännu helt grå viden.

Nu kommer jag in mot fjällgåsens land. Kanske vår mest hotade fågel, som även globalt är starkt hotad, har här sitt sista fäste i landet. Beståndet utgörs nu av 10-15 häckande par och arbete bedrivs sedan flera decennier med att stärka stammen genom utsättning av unga fjällgäss och skyddsjakt på rödräven. Rödräven tränger allt längre upp på fjället och förutom att den beskattar fjällgåspopulationen tränger den också undan fjällräven.

Området utgörs av ett myller av större och mindre fjällsjöar omgivna av myrmark och karg fjällhed.

Fjällgåsens land

Den här dagen får tältet stå kvar och jag gör en dagstur norrut längs leden. Här är beträdnandsförbud och man får inte avvika från leden och tältning får bara ske på ett par särskilt reserverade platser. Redan vid frukost fick jag förmånen att se de första gässen. Tre fjällgäss kom flygande söderifrån och passerade rakt över mig vidare norrut. Även om jag hyste en liten, liten förhoppning om att se mer fjällgäss under dagen var mitt huvudsakliga mål övriga fåglar som finns i området.

När jag gått ett par kilometer blir jag därför minst sagt överraskad när sex fjällgäss lyfter bara 75-100 meter framför mig. Jag stannar direkt för att inte störa mer än redan gjort och gässen går ner ett par hundra meter österut vid en lite större sjö. Efter att studerat gässen en stund går jag försiktigt vidare norrut och jag lyckas komma utom synhåll för gässen utan att de blivit störda mera.

Kommer upp till Snjulltje som är en reservad plats för övernattning och rast. Där finns också ett vindskydd. Där stöter jag på Peter som precis blivit nedsatt med helikopter. Peter, som är naturfotograf, skall nu tillsammans med några andra som släppts ner någon mil söderut vara här några dagar för inventering av fjällgässen. Han har stor erfarenhet av Svaiap after att ha vandrat här flitigt sedan 80-talet så det blev lite själarnas gemenskap och mycket givande samtal nere vid sjön under några timmar.

När jag lite senare började gå tillbaka söderut igen förstod jag att det fanns en liten chans att stöta på gäss igen, så nu var kameran förberedd. Och ungefär där jag sett gässen på vägen upp gick nu sex fjällgäss och betade. Efter en stund lyfte gässen och flyttade sig till andra sidan leden och lite närmare mig och här fick jag nu möjligheten att fotografera fjällgäss, i hjärtat av Svaipa och deras enda kvarvarande häckningsområde i landet.

En syn jag aldrig trodde jag skulle få uppleva, fjällgäss i hjärtat av Svaipa

När PO Swanberg skrev sin bok Fjällfåglars Paradis i mitten på 30-talet fick fjällgåsen bli symbol för området. Den beskrevs som tämligen allmän och prydde även omslaget på boken. Att nu 80 år senare få se sista spillrorna av våra fjällgäss flyga över fjället här uppe är en upplevelse som väcker väldigt starka känslor. Tacksamhet att få bilden för alltid inpräntad på näthinnan, sorg över utvecklingen och att kommande generationer kanske aldrig får denna möjlighet.

Den vita bläsen lyser i videsnåret

När jag sammanfattar dagen kan jag nu lägga en tredje naturupplevelse i fjällen till kategorin “unik”. Vargen vid Rapadalen i Sarek 1975, jakfalken här uppe i Svaipa 2015 och nu fjällgäss juni 2017. Tre oförglömliga ögonblick som jag bär med mig med stor tacksamhet.

Men en fjällvandring bjuder förstås på mycket annat, inte minst i fågelväg. Både Björkfjället på Västerbottensidan och här i Svaipa är både art- och individrikedomen stor.

Efter en stunds vila efter maten vaknar jag upp nogsamt bevakad av en fjällabb

Storspovens mindre kusin, småspoven, väl kamouflerad. Känns igen på det mörka bandet från näbben över ögat

Större strandpipare är det gott om. Bara det finns lite barmarksfläckar, om än vattendränkta, mellan snöpartierna så finns den där

Som tyvärr ofta är fallet nu för tiden så var det även i år ont om, tomt, på lämmel och andra smågnagare. Det innebar tredje året i rad utan att en enda fjällvråk visat upp sig. Dess vemodiga skri brukade förr vara ett stadigt återkommande ljud på fjället.

Ofta när jag går i fjällen så brukar det vara någon älg som visar upp sig. Då som regel nere i områden där det fortfarande finns en och annan fjällbjörk och högväxande vide. Men den här gången blev jag milt sagt överraskad, älg högt upp på snöklätt fjäll kändes lite annorlunda.

Med bestämda kliv passerade älgen snabbt över dryga snöpartier, en mäktig syn

Som jag tidigare nämnt, hade jag i år tänkt mig till Vuorekslätten. Men den myckna snön med luriga vattenpassager fick mig att ändra vandringsväg. Tack och lov, jag fick ju uppleva fjällgässen tack vare det. Men det pinsamma var att den här älgen helt obehindrat passerade all snö och gick precis bort mot Vuorekslätten!

Vandringen går mot sitt slut. Sista dagarna blir det omslag i vädret. Sol och värme som farit illa fram med mina händer och öron får ge vika för dimma och råkall fuktighet. Ett par grader, blåsigt och drypande, kall fuktighet gör matrasterna till en utmaning.

Sikten klart begränsad, ibland ner mot 25 meter. Gäller att ha koll på karta och kompass

Men sommaren är på gång, för trots det nu mycket bistra vädret hörs kärrsnäpporna spelflyga, strandpipare, ljungpipare och fjällpipare visar att fjället fortfarande är fullt av liv. En fin liten flock med några brushanar kompletterade med kärrsnäppor och strandpipare förgyller min lite kylslagna tillvaro.

Sista dagen och vid frukosten ges några små förhoppningsfulla glimtar om lite bättre väder. Den kompakta dimman, låga moln, spricker upp lite då och då och de mörka molnen blandas upp med lite ljusare toner och till och med någon enstaka blå skymt där uppe.

Lite dramatik och kontraster

Successivt blir det bättre och som avslutning får jag vandra ner sista milen i sol och värme, precis som den här vandringen började. Cirkeln är sluten i dubbel bemärkelse.

Sista kilometrarna på kalfjället, några sista minuter för eftertanke och fyllda av tacksamhet över vad årets vandring gav. Som vanligt börjar nu planerna på nästa års vandring så smått ta form