Klockan är strax efter fyra på morgonen. På det gamla hygget står trädskeletten på parad för den annalkande gryningen. Än så länge ses den bara som en ljusnande rand österut. Gårdagens tämligen kraftiga vind har bytts till total stiltje, det är alldeles ljudlöst. Men även med lite vind hade det varit tyst. Här finns inga löv. Här finns inga barr. Dom slukades alla av elden den torra och varma sommaren 2014. Jag befinner mig mitt i Hälleskogsbrännan, det Naturreservat som inrättades som en följd av den enorma skogsbranden. Det som började med en gnista från en skogsmaskin 31 Juli och var under kontroll först den 11 Augusti. Då var 13 800 hektar skog helt eller delvis bränd.
En parad av skelett hälsar gryningen välkommen. Månen i nedan utgör nu enda dekorationen.
Någon timma senare. Solen börjar precis krypa över horisonten. Runt om hör jag den tretåiga hackspettens trummande. Men som den gjort ute på Bjurön under flertalet år så gäckar den mig fortfarande visuellt. Det pågår kanske femton minuter, därefter är det slut på trummandet. En spillkråka hörs längre bort. Men mer och mer jag slås av det extrema i naturbilden. Den genomskinliga skogen! Jag går i ganska tät skog, av stammarna att döma. Men hela tiden ser man genom skogen. Inga barr, inga löv som skymmer.
De första solstrålarna bryter igenom den glesa trädridån och månen byts ut mot modernare företeelser..
Vägen jag går på är säkrad. Det vill säga träden närmast vägen har fällts för att inte falla ut över vägen. För falla kommer dom alla att göra, förr eller senare. Rötterna är förbrända. Så är också den stabiliserande markvegetationen. Berg i dagen och kala stenar/klippor lyser överallt. Det är bara en tidsfråga innan träden kommer att falla. Klarar dom höstens stormar? Nästa års oväder? Dom kan se till synes stabila ut, men tittar man längst ner mot marken förstår man att det är en tidsfråga innan dom faller.
Berg i dagen, kala stenar och vindfällor. Träd som till slut tappat allt markfäste.
Förutom att naturen blir extremt svårvandrar utanför vägarna så skapas det mängder av stilleben. Kala stenar/hällar, rotvältor och bränd bark/näver.
Vindfällor och kala stenpartier skapar ett extremt, och svårgånget, landskap.
Den genomskinliga skogen blir alltmer uppenbar. Hela tiden, tät skog men full sikt rakt igenom.
En naken skog – en naken natur
Med en garvad struktur. Ibland påminner trädens bark/näver mest om den gamla vindpappen man hittar när man renoverar panelen på en stuga från 40-talet
Men mitt i hopplösheten så lyser marken helt plötsligt alldeles grön och fräsch. Mossan har återhämtat sig i vattenhålet, men den sotiga trädroten klarar inte längre av att tillgodogöra sig något av detta.
Naturen återhämtar sig. Nytt liv spirar på många ställen och tidiga växter har redan etablerat sig och når redan ansenlig höjd.
Så länge det finns liv – finns det hopp
Branden drabbade inte bara skogspartier med skogsbestånd. Även områden som redan var avverkade föll givetvis offer de också.
Likt en totempåle reser sig den gamla högstubben ute på hygget. Skulpterad av det brinnande infernot. Värmen var på vissa ställen så hög att den smälte glas, såsom rutorna till den skogsmaskin som orsakade infernot.
Här ute på det gamla hygget ser man också väldigt tydligt hur branden drabbat träden. Några meter upp ser stammen ganska opåverkad ut, men längst ner, bränd in på kärnan.
Vad händer nästa storm?
Hit men inte längre. Men skadan är så klart redan skedd. Klarar förmodligen inte nästa storm.
Ute på hygget blir bilderna än mer extrema. Markvegetationen är bortbränd och de kvarlämnade stubbarna numera helt förkolnande. Likt bläckfiskar breder de ut sig över de kalbrända stenpartierna.
En skogsbrandens bläckfisk breder ut sig på de kalbrända stenpartierna.
Tillbaka in i skogen blir det åter en påminnelse om den genomskinliga skogen. Men i vindfällorna och riset börjar livet spira. Typiska fåglar som återkommit är rödhaken, gärdsmygen och järnsparven. Runt om ser jag bivråkar, en ormvråk och en tornfalk som fångar och kalasar på en kopparorm. En varfågel förstärker det ödesmättade landskapet.
Men livet börjar återkomma. Runt om börjar sly och gräs frodas. Tidiga örter blommar i lila, gult och rött.
Ny, frodig grönska i skarp kontrast mot de brända, dödad trädstammarna
I utkanten av brandområdet blandas de kvarstående bevisen på brandes härjningar med opåverkad natur. Ibland med nya försåt på tillväxt.
Stubben vittnar om naturens förgörande kraft. Flugsvampen lockar med ytterligare av den varan.
Några meter därifrån är naturen opåverkad av skogsbranden. Den lilla bäcken kilar nerför sin fåra precis som tidigare.
Så smått går det mot kväll och mörkret faller. Men temat för dagen, den genomskinliga skogen gör sig påmind även i skymningen. Så skall alla dessa träd sakta men säkert falla ner, överväxas av gräs och mossa, förmultna och bli till näring för kommande generationer skog. Hur kommer det att se ut här om 5 år? Om 10, 15 eller 20 år? Längre än så sträcker sig inte mina förhoppningar om återbesök av naturlig skäl. Men jag ser fram emot de kommande mötena med den genomskinliga skogen.
Fortfarande så ståndaktigt raka, men med förbrända rötter och avbränd markvegetation. Vilka av er står fortfarande upprätta nästa gång vi ses?
