Den torra sommaren, och den efterföljande regnfattiga hösten, gör sig påmind när jag skall lägga i kajaken vid Minnebergs Båtklubb. Iläggningsbryggan som i maj till hälften låg under vattenytan är nu höjd några decimeter över den samma. Även det lägsta hörnet på denna med tiden tämligen skeva skapelse är med marginal på det torra. Är nog uppemot 50 cm lägre vattenstånd nu i andra halvan av november jämfört med april-maj. Vart tog höstens normala regnande väder?
Korsar Ulvsundasjön för att paddla varvet medsols som omväxling. Stillheten är total. Ingen vind, borta är alla fritidsbåtar och, inte minst, de förhatliga vattenskotrarna som likt bålgetingar surrar runt här, framförallt på sensommaren. Minns med tillfredsställelse de sista två jag stötte på i somras. När de med långt över de tillåtna 5 knopen drog in under Tranebergsbron tändes blåljusen på Kustbevaknings radarförsedda båt. Alltid lika trevligt att se dessa blåljus i aktion!
Efter ett öde Hornsbergs Strand kommer den lummigaste, och smalaste, delen av Karlbergskanalen, med växtlighet på båda sidor innan kanalen öppnar upp sig i Karlbergs sjö med slottets vitputsade fasad som fond. Här finns världens äldsta militärakademi vad gäller obruten verksamhet och utbildning på samma plats. Huvudbyggnaden restes 1634 och här växte till stor del Karl XII upp, och begravde även sin första hund Pompe här. Men det var Gustav III som 1792 bildade Militärakademin och förlade den till slottet. Fortfarande utbildas här runt 300 yrkesofficerare per år. Så nog är det en byggnad med anor och historia.
Världens äldsta militärakademi, Karlbergs Slott. Både vacker och ståtlig byggnad.
Efter Karlbergs sjö förvandlas norra sidan av kanalen drastiskt och övergår till en ganska sorglig syn, åtminstone för den naturintresserade. Här tar Klarastrandsleden över och parallellt löper de norrgående spåren ut från Centralstationen. Nu är det morgonrusning i trafiken vilket innebär att inga bilar alls rusar, de står mest stilla i de oändliga köerna. Kontrasten gentemot paddlingen längs den stilla kanalen blir slående. Men Kungsholmssidan fortsätter, hela tiden fram till Riddarfjärden, att visa upp en betydligt mer trivsam sida med gång – och cykelbanor, parker med mycket växtlighet och byggnader av olika tidsåldrar som väl smälter in i miljön. Här, i början, ligger till och med ett litet koloniområde. Sett från kajaken har man full förståelse för Kungsholmens popularitet.
Totalt kommer paddlingen att passera under tretton broar, varav två redan är passerade. Aldrig förstår man så tydligt att Stockholm är en stad byggd på öar och aldrig förstår man så väl trafikplanerarnas dilemma och stockholmsbilisternas sårbara vägnät som när man befinner sig på Stockholms vatten. Sårbarheten är uppenbar.
Nästa bro att passera är St Eriksbron som på Kungsholmssidan är omgiven av två magnifika, 58 meter höga, byggnader. Det rödbruna St Erikspalatset, byggt 1907-1910, på den västra sidan, och det gröngrå Sportpalatset, Sportis, på den östra. Sportpalatset byggdes 1929-1930 och innehöll bland annat en 50 meters simbassäng med hopptorn, tennisbanor och gymnastiksalar. Det var verkligen ett sportpalats och som ytterligare uttryck för det så är det fortfarande Svenska Simförbundets symbol som tronar högst upp på kupolen, den så välbekanta fisken som alla som tagit någon form av simmärke säkert känner igen, men som kanske inte så många där nere i gatuvimlet noterar.
Där fanns också en teater med plats för 600 personer som senare byggdes om till biografen Rivoli. 1978 köpte Stikkan Andersson byggnaden och Rivoli byggdes om till Polarstudion där sedan ABBA spelade in sina sista tre album.
Som ytterligare kuriosa så fanns, möjligt att den finns kvar än idag, i början av 30-talet en trevånings etagelägenhet högst upp där ingen mindre än Bruno Liljefors huserade. Han ville förstås få möjlighet att måla fåglar på nära håll så här utfodrade han fåglarna med säckvis med mat och lät fönstren stå öppna så fåglarna fritt kunde flyga in och ut. Det påstås till och med att en fiskgjuse en gång övervintrade där inne. När han så småningom flyttade till Uppsala vidtog ett betydande saneringsarbete för att få lägenheten beboelig igen. Men även efter detta så levde Liljefors anda kvar en längre tid i form av alla fåglar som fortfarande hoppades på att få komma in och få sig en bit mat, till de nya hyresgästernas stora förtret.
Paddlingen fortsätter med idel tomma marinor längs stränderna. Nu ligger alla fritidsbåtar och vilar vinter någonstans. Kommer in i Barnhusviken och i dess förlängning Klara sjö, den senare nu betydligt mindre till ytan än vad den var en gång i Stockholms barndom. Vid början av 1700-talet nådde den ända upp till Klarabergsgatan och Vattugatan. Barnhusviken har fått sitt namn från det barnhus för föräldralösa barn som låg längre upp mot Drottninggatan och det var också mycket riktigt här som Barnängens fabrik låg en gång i tiden.
Över Barnhusviken spänner den överdimensionerade Barnhusbron sitt väldiga spann. När den planerades och byggdes på 1960-talet benämndes den också som Tegnerbron då den norrut i sin förlängning övergår i Tegnergatan. Då var den här bron en del i ett stort trafikprojekt som omfattade tre broar, stora trafikplatser och som norrut skulle ansluta till den nya Lidingöbron. Men, som väl var kanske, började pengarna sina och det enda som blev kvar av detta jätteprojekt var Barnhusbron. Dess överdimensionerade kapacitet används nu flitigt som uppställningsplats för turistbussar som säkert många Stockholmare noterat.
Den helt spegelblanka vattenytan bryts av en liten plog som strävsamt tar sig fram. Misstänker direkt vad det är och mycket riktigt, här kommer en av Stockholms bävrar simmande. Idag passerar vi varandra på behörigt avstånd, kanske 15-20 meter, och vi fortsätter båda ostörda våra respektive färder. Annat var det här om dagen. Paddlade förbi Sportpalatsen djupt försjunken i funderingar kring dess historia när plötsligt ett kraftfullt plask väckte upp mig och fick mig tillbaka till verkligheten. När bävern smaskar på med sin kraftiga, platta svans så uppstår ett mycket starkt och speciellt plask, något som är mig väl bekant sedan 70-talet när jag smög omkring i skogarna uppe i Dalarna och sökte den då fortfarande ganska sällsynta bävern. Att den 40 år senare skulle finnas i ganska stor mängd i Stockholms vatten var inte ens en utopi.
Bävern, som är Europas största gnagare, utrotades genom hård jakt helt från Sverige på 1870-talet. Liksom med vargen närmare 100 år senare beslöt man att fridlysa den först sedan sista exemplaret var skjutet! 1922 började man återinplantera bävrar från Norge och 1939 beräknade man det svenska beståndet till 400 djur för att 1980 ha växt till 40 000 djur med en årlig avskjutning på 4 000 djur (ref. “Däggdjur”, Anders Bjärvall/Staffan Ullström). Att nu få stöta på bävern längs Stockholms vatten, till och med sett en från vardagsrumsfönstret hemma, förstärker kontrasten storstad kontra natur som en paddeltur längs Stockholms vatten innebär. Ena stunden passera man en brusande, bullrande trafikled, nästa stund ser man gråhägern som en stenstod längs stranden där den står och fiskar på sitt karakteristiska sätt. Hägern häckar i stort antal, minst 50 bon, ute vid Isbladskärret på Djurgården för att sedan tillbringa vintrarna på Råstasjöns is där den utfodras med strömming och annan småfisk. Däremellan ses den inte sällan fiskande längs någon av stadens trädbevuxna stränder. Storstad på landet.
Vid Klara sjö uppträder den mest erbarmliga bebyggelse man kan tänka sig på den norra sidan av kanalen. Ett gytter av betong, plåt, stål och glas tornar upp sig, signalerande att här har det under några decennier helt saknats allt vad stadsarkitekter och skönhetsråd heter. Något mer människofientligt än denna syn har jag svårt att föreställa mig. Det är väl den här bilden av Stockholm som landsortsborna har när de raljerar kring “de där noll-åttorna”. De ser inte bilden på andra sidan kanalen. Pilarna som fortfarande håller kvar ett glest grön-gult bladverk trots det sena datumet där de hänger djupt över vattnet, bävern som nyss passerade eller hägern där borta innan Karlbergs slott. Inte heller ser de alla människor på picknick en ljummen försommardag längs Fredhälls klippor, alla joggare, barnvagnar, cyklister eller flanörer som rör sig runt om längs vattnet och som med välbehag och tillfredsställelse njuter av miljön.
Nu är Kungsholmen en del av Stockholms inre kärna och ett mycket attraktivt område för boende. Men går vi 150 år tillbaka i tiden var det annorlunda. När vi rundar stadshuset och kommer ut i Riddarfjärden breder Norr Mälarstrand ut sig med sina vackra fasader i såväl funkis som äldre byggnadsstilar. Då, från 1700-talets senare del och närmare 150 år framåt var det här en del som dominerades av stadens garverier. Garverier är väl inte direkt någon väldoftande verksamhet och detta var inte längre något som passade inne i den så smått växande staden. Detta skall ses med perspektiv på hur stadsbilden såg ut för två hundra år sedan. Peter Englund anger två saker som det som dagens människa främst skulle reagera för om hon förflyttades några hundra år tillbaka i tiden. Dels är det mörkret, tänk er Stockholm innan gasljusens intåg, dels är det lukten. På den tiden var det latrintömmning direkt ut i fjärdarna, alla transporter skedde med häst som avgav om inte avgaser så ändå något. Här fanns en och annan ko, höns, grisar med mera. Man eldade med kol och ved och röken och oset låg förmodligen tämligen kompakt över staden. Betänk då att garverierna uppfattade som sanitära olägenheter och tvingades ut på “landet”, Kungsholmen.
Idag är det bara namnet Garvargatan, en parallellgata till Norr Mälarstrand ett kvarter in, som minner om denna tid.
Stadshuset utgör det kanska främsta landmärket vid en paddling inne i Stockholm där det tronar, ut mot Riddarfjärden och med sitt torn riktat mot Gamla Stan. Det är en vacker byggnad, särskilt om man studerar tegelväggarna lite närmare. När denna koloss restes kom den inte i färdiga byggblock som likt legoklossar snabbt ställdes upp till färdig byggnad. Nej här var det traditionell murning sten för sten och det är oregelbundna stenar som man använt och som ger liv åt dess fasader. Den gamle Vänsterledaren Lars Werner som själv var gammal murare brukade stanna upp när han passerade stadshuset för att beundra det fina murningsarbetet, och det är verkligen värt att stanna upp för och betrakta lite närmare oavsett ens tidigare yrkesmässiga utövning eller politiska hemvist. Det var också här det berömda Eldkvarn låg fram till den förödande branden 1878. “När Eldkvarn brann” är ju ett både känt och slitet uttryck, men kanske inte alla vet var kvarnen egentligen låg. När man ser stadshuset idag förstår man att Eldkvarns förgörelse i eldslågorna blev till ett mäktigt skådespel över den tidens Stockholm, väl synligt från Gamla Stan, Riddarholmen, Södermalm och Normalm.
Oavsett årstid, veckodag eller klockslag, när man rundar Stadshuset ser man turister där uppe på Stadshusplazan. Är det någonstans man ser användandet av selfie-pinnar så är det här. Det är fascinerande att se hur populärt Stadshuset är bland turister. Förmodligen är väl Nobelmiddagen en inte helt oväsentlig anledning till detta. När man passerar är det också allt som oftast en eller annan kamera som raskt styrs om till att i stället för turistgruppen fotografera Riddarfjärden med den förbipasserande kajaken. Skulle vara intressant att veta i hur många länders turistfotoalbum man är representerad.
Men nu styr vi ut över Riddarfjärdens vatten, Riddarn kort och gott för de initierade, med sikte på sundet in mellan Söder Mälarstrand och Långholmen. Riddarfjärden bjuder oftast på tämligen krabb sjö som man får vara lite försiktig med. Eftersom vi oftast har någon form av västlig vind blåser det rakt in i fjärden från Mälaren, men här möts den av tre stängda sidor, Söder respektive Norr Mälarstrand och däremellan Riddarholmen, krönt av Riddarholmskyrkans torn. Där för övrigt tornfalken numera ses årligen med möjlig häckning uppe i tornspiran. Den gör verkligen skäl för sitt namn här. Det innebär att vågorna studsar omkring här mellan de tre blockerade väderstrecken, förstärkt med Mälaröbåtarna, som nu tagit vinterpaus, och en hel del fritidsbåtar. Grundregeln här är att aldrig gå närmare kaj än 25 meter. När vågorna studsar tillbaka från kajen och möter nya vågor på väg in blir kajakturen lätt lite vinglig.
Men idag är det bleke över Riddarn. Bort mot Söder Mälarstrand vittnar måsarnas idoga cirkulerande om var maten, löjan, just nu befinner sig. Som fond har de en av stadens pampigaste byggnader, Munchenbryggerierna. Högre upp tornar Högalidskyrkans dubbeltorn, synliga mest var man är på vattnet här inne i staden.
Sundet mellan Söder Mälarstrand och Långholmen är bland Stockholms finaste, och mest pittoreska, passager. Pålsundet. Här huserar Helenborgs Båtklubb sedan 1919 och här premierar man träbåtar. Nu står kajplatserna tomma men under sommarhalvåret kan man se en samling fantastiskt fina, och väl underhållna, träbåtar av olika modeller. Vid en tur genom sundet i maj, när båtarna nyligen är sjösatta, vilar tjärdoften tungt över sundet och det är så man är lite groggy när man kommer ut på andra sidan. Men vackert är det, otroligt vackert och väl värt ett besök även från landsidan.
Nu vilar ett hot rörande förstärkningsarbete m.m. över sundet och den anrika båtklubben, må förnuftet råda och miljön räddas och bevaras. En Stockholmspärla av stora mått med 100-årig tradition.
Ett vintertomt Pålsund. Tradition och historia, må det få bevaras!
Reimersholme passeras och gamla fängelset på Långholmen skymtar mellan de lövtomma träden på höger sida. Svårt att nu föreställa sig att Reimersholms IK spelade allsvensk fotboll säsongen 1941/42. Även Reimers, som de kallas, representationslag i ishockey och bandy har ett antal säsonger i högsta division på sin meritlista. Med andra ord en minst sagt anrik Stockholmsklubb.
Långholmens historia är nog mer välkänd, tack vare dess fängelse. Här inrättades ett Spinnhus, kvinnofängelse, redan 1724 som var i drift 101 år, fram till 1825. Då byggdes fängelset om och till och fick 127 celler för manliga fångar och kvinnofängelset flyttade till Norrmalm. Som mest kunde Långholmen sedan härbärgera 500 fångar. Först 1975 stängdes Långholmen slutligen, något som började diskuteras redan 50 år tidigare men som inte startade förrän 1972. Bland de sista fångarna som frigavs från Långholmen var den beryktade spionen Stig Wennerström som blev villkorligt frigiven härifrån 1974. Numera är dessa robusta och historiefyllda lokaler ombyggda till hotell och festlokaler.
På Långholmen skedde också Sveriges sista avrättning då rånmördaren Alfred Ander den 23 november 1910 blev halshuggen med giljotin. Tiderna har förändrats på drygt 100 år!
Nu blir siktet inställt på Lilla Essingen och Riddarfjärden skall korsas än en gång. Nu är det bara att paddla över lugnt och stilla, annat är det på sommaren med all båttrafik. Framförallt skall man undvika att försöka korsa Riddarfjärden eller det efterföljande sundet bort mot Essingeöarna, Ålsten och Nockeby vid sådär strax efter tio-tiden på förmiddagen. Då kommer nämligen Mälaröbåtarna på parad ut från Stadshuskajen med några minuters mellanrum och som paddlare lär man sig snart att båtar i linjetrafik de har sina leder och tider som de strikt följer. De väjer inte gärna för något. Dessutom går de relativt snabbt och tyst och många är de gånger när man plötsligt har upptäckt en mälaröbåt som allt för nära kommer svepande bakifrån.
Hur staden och våra liv har förändrats på 100-125 år blir tydligt när man närmar sig Lilla Essingens nybyggda bostadshus, nu betraktade som centralt belägna Stockholmsbostäder. Då, i slutet av 1800- början av 1900-talet var det här Stockholmarna byggde sina sommarbostäder! Om man betänker den miljö som då rådde inne i centrala Stockholm med alla lukter och föroreningar så var förmodligen redan Lilla och Stora Essingen ett under av friskhet att komma ut till. Ved- och koleldning i kombination med intensiv ångbåtstrafik hade med all sannolikhet kraftigt begränsade inverkan på såväl solsken som friska vindar.
Mellan Essingöarna passeras den näst sista bron i form av Essingeleden, ständigt fylld av brusande trafik. Strax efter reser sig Fredhällsklipporna brant mot skyn, nu folktomma men i gengäld mycket väl frekventerade fina vår- och sommarkvällar.
Gråtruten som sitter uppe på den gröna farledsmarkören lämnar snällt över till storskarven som kommer flygande, likt ett urtidsdjur, lågt över vattnet. Finns det någon fågel eller något djur idag som så väl påminner om forna tiders dinosaurier, släktskapet är ovedersägligt. Så snart skarven viker upp mot markörstolpen lämnar truten den samma. En tyst överenskommelse de båda emellan. Det här tar vi ingen strid om, utgången är given.
Vid udden ut mot Ulvsundasjön passeras kallbadet som nu drivs av Fredhälls Badklubb. Badet byggdes ursprungligen 1922 och här har ingen mindre än Arne Borg varit och slagit världsrekord! Badet, då benämnt Tranebergsbadet, blev omsider ganska nedgånget och hotades med rivning när en ideell förening, sedermera Fredhälls Badklubb, tog över drift och ansvar 1947. Under en tid var dock vattenkvaliteten här inne i Stockholm så dålig att badet var till för “sol- och duschbad”. 2009 återinvigdes det som utomhusbad och utgör nu en av de riktigt fina pärlorna vid en paddling runt Kungsholmen. Historiens vingslag råder runt badet, minst lika mycket som sommarens silltrutarnas vingslag.
Så återstår sista bron att passera, Tranebergsbron. När den invigdes 1934 var det världens längsta brobåge gjuten i betong, med en spännvidd av 181 meter. Redan 1787 beslutade Gustav III att bygga en bro för att underlätta transport till och från Drottningholm, övriga broar, d v s Nockeby- och Drottningholmsbron, ingick också i beslutet. Så här han förmodligen även Bellman och hans sällskap med Fredman, Movitz och fröken Winblad i spetsen färdas på bro ett antal gånger.
Som alltid när man passerar i en kajak under valvet av någon av stans större broar imponeras man över dess storlek och förundras över det arbete, slit och risker det måste inneburit när den en gång uppfördes.
Lägger till vid iläggningsbryggan, som väl nu också får kallas upptagningsbryggan, och precis 10 km har tillryggalagts i kajaken. 13 broar av varierande storlek har passerats. Trafikstockningar och trafikbuller har blandats med naturupplevelser och paddlande i stilla vatten i historisk miljö. Staden har setts vakna till liv, en fantastisk storstad på landet.
