Kategoriarkiv: Erikskär

Vårdagbok från Skäret – 19 Maj 2019

Postat av
Svara

Sex veckor går fort, och fort går det i naturen den här tiden på åren. Nyss var det Kung Bore som styrde här i fjärden och nu är det försommaren som knackar på dörren.

Fjärden 10 april, snö is och kyla

När värmen, vindarna och solen gjort sitt blir landskapet helt förändrat. Är det samma värld?

Sommarkänsla 17 maj när snö och is är borta och solen spelar över klipporna, sommar i antågande

Den ivriga flugsnapparhannen har nu hittat åtminstonde en hona, som både besökt och förefaller ha godkänt holken. Idag såg jag hur hon flög fram och åter med bomaterial i näbben. Tre minuter tog det att lämna holken och komma tillbaka med mera material. Jag önskar de lyckliga tu all lycka med familjebildningen. Nu får ni vara i fred några veckor och lika bra är väl det.

Flugsnapparhannen bevakar den utsedda holken

Bofinken, tillsammans med lövsångaren, vår vanligaste fågel under sommarhalvåret fortsätter, mer än en månad efter premiärspelningen, med sin kraftfulla sång. Men konkurrensen från lövsångaren börjar nu bli hård. Tack vare sin kraftfulla sång har bofinken gjort en hel del avtryck i folktron, liksom tidigare beskrivna taltrasten. Det var något som man uppfattade och gjorde kopplingar till. Om tjänstefolket arbetade tillsammans i skörden så tydde man i Sörmland bofinkens sång som:

Pigan å drängen!

På ängen!

Fy skäms!

Pigan å drängen!

På ängen!

Fy skäms!

I Tyskland höll man förr ofta bofinken som burfågel och tränade den att sjunga (hur det nu gick till), och dubbeldrillen ansågs som den mest utsökta. Det pratades till och med om att en riktigt kompetent bofink kunde betinga priset av en ko! Ganska bra vinstmarginal viktmässigt. Än en gång hämtat från C-H Tillhagens utmärkta bok “Fåglar i folktron”.

Återigen är det intressant att se vilka fåglar som rönte uppmärksamhet i det gamla bondesamhället och vilka som gick mer spårlöst förbi, som t ex vår nationalfågel koltrasten. Sällan nämnd i folktron. Det visar också en skillnad i hur vi upplever vår natur. Idag är det ofta det vackra och det sköna som får uppmärksamhet, som inte minst koltrastens melodiska stämma. Förr var det, hos allmogen, mer det som gjorde tydligt avtryck i form av styrka, kunde ge upphov till tolkningar eller hade en mytisk vinkling, såsom ugglor och enkelbecksinens spelflykt med dess vibrerande stjärtpennor. Det skulle vara speciellt, avvikande, då noterades det.

Bofinkshannen ger ett kraftfullt intryck, och det kan behövas för att klara av dess starka sångstrof som nu genljuder naturen sedan mer än månad tillbaka.

Och äntligen börjar träd och buskar även här ute vid havet visa upp en begynnande grönska, fortfarande en bit ifrån den man finner någon mil inåt landet, men ändå, sommaren är i antågande. När jag var i Skellefteå igår, med temperaturer på 19-20 grader och utslagna björkar, andades luften annalkande skolavslutning. Efter skolavslutningen vet vi ju alla vad som kommer, sommarlov. Så nu går vi in i fasen “vår som övergår i sommar”.

Nu har den första, skira, grönskan även nått ut till kustbandet. Vårresan har nått sitt mål.

Därmed, med en begynnande grönska även här ute i kustbandet, så tar min vårresa slut för den här gången. Målet är nått, Kung Bore har fått ge vika än en gång och sommaren är i antågande.

Sex veckor tog det för våren att bryta igenom vinterns järngrepp och förvandla naturen till en spirande, förväntansfull och fruktsam värld. Fåglarna sjunger och kvittrar, parningsaktiviteter och bobyggande i full fart, insekterna börjar så smått att kläckas och träd och buskar knoppas. Jag har fått uppleva det jag drömt om i många år och upplevelsen gjorde mig inte besviken, tvärt om. Det är naturligtvis en oerhörd förmån, “ynnest” enligt vissa, att få möjligheten att uppleva detta, och jag känner också stor tacksamhet. Tacksamheten att jag kan göra det och tacksamheten att jag tillåts göra det, tack min älskade Maria! Att isolera sig på ett skär vecka efter vecka är ju inte helt självklart det omgivningen önskar, och om det vore så har man väl en del att jobba på.

I morgon bär det av söderöver igen, tillbaka till stadslivet, tämligen annorlunda gentemot de senaste sex veckorna. Men förhoppningsvis skall omställningen gå bra.

Tack till er som följt mig på denna vårresa i den Västerbottniska skärgården. Vem vet, det kanske kommer en ny serie dagböcker från Skäret någon gång i framtiden.

På återseende!

Vårdagbok från Skäret – 15 Maj 2019

Postat av
2

Nu är vi redan framme i mitten av maj. Vädret har stabiliserats till normalt för årstiden och de sista dagarna har bjudit på riktigt fina morgnar och kvällar. Oftast är det som minst vind då och på en så här utsatt plats så är svaga vindar alltid positivt.

Snön är ett minne blott förutom någon enstaka snöfläck i skuggpartierna. Nu är även strandlinjerna fria från snö och is. Fågellivet har gått in i en ny fas och nu kommer “senvårfåglarna” en efter en.

Den svartvita flugsnapparen, som dök upp precis när hårdvädret satte in, har av förklarliga skäl hållit en mycket låg profil, d v s knappt synts till alls. Men nu när solen har börjat titta fram då och då och kvicksilvret rent av krupit upp och nuddat vid tvåsiffrigt, då vaknar han upp! Av vad jag kan se har han nu mutat in en holk, plus en i reserv. Flugsnapparen håller sig ju inte sällan med ett par honor och kullar. Nu sjunger han mest hela dagen och försöker ivrigt få några honor att falla för lockelsen. Får se om det blir något napp.

Gransångaren dök äntligen upp med sin karakteristiska sång en morgon för några dagar sedan när jag skulle hämta tidningen. Hans engelska namn, chiffchaff, matchar bra den lite speciella sången. Vid det gamla hygget sitter troget spillkråketrasten och sjunger. Det är en taltrast som har fångat upp ett av spillkråkans läten som den lägger in bland sina olika strofer och tydligen gillar den just det partiet, för det återkommer varje morgon när jag går förbi.

En fågel som ökat en hel del i fjärden de senaste tio åren är dvärgmåsen. Från att ha hållit tre-fyra par längre norrut för 20-30 år sedan, så har den nu spritt sig hit längst in också. Senaste åren har jag kunnat se ett 20 tal under några juniveckor. Nu har jag väntat på  den någon vecka och så för några dagar sedan så dök den upp, och som den dök upp! Jag uppskattar det till att det är gott och väl 100 dvärgmåsar här i fjärden just nu. De är ganska sociala och drar omkring och födosöker i grupper på 10-20 stycken. Så just nu är de ett dominerande inslag i fjärden, både visuellt och ljudmässigt.

Dvärgmåsen är som en mindre skrattmås, men kan ändå ganska lätt skiljas ut i skrattmåskoloni. Vingarna med dess rundade form och gråsvarta undersida med en vit bård i bakkanten avslöjar den direkt. Huvudet på dvärgmåsen är dessutom helt svart, skrattmåsen mer mörkbrun, plus att dvärgmåsen har doppat hela huvudet, även nacken, i kolkällaren. Skrattmåsen har mest doppat ansiktet i den smälta chokladen.

En grupp dvärgmås som födosöker i fjärden. Notera det helsvarta huvudet och vingarnas undersida, tydliga kännetecken på dvärgmås.

Sista kvällarna har varit väldigt vackra med fina solnedgångar och ett stilla hav. Men havet har varit täckt av dvärg-, skratt- och fiskmåsar på ett sätt som man aldrig annars ser på sommaren. Då är de i sina kolonier, fullt upptagna med häckningsbestyr. Men nu ligger de utspridda över i stort sett hela fjärden. En del, särskilt dvärgmåsen, visar upp sig för varandra med sträckta halsar och näbben rakt upp, andra ser till att stilla hungern. Tillsammans med den fina aftonen ger det en magisk bild som man aldrig kan se sig mätt på, ett riktigt guldkorn i dubbel bemärkelse.

Aftonfjärd fylld av födosökande mås.

Vad är det då som lockar runt om på vattnet och som skall räcka till alla dessa fåglar? I morse när jag gick ner till strandkanten fick jag svaret. Mot stenar och hällar samlas det nu upp oändligt antal små, nykläckta flugor och blickar jag ut lite längre på vattnet så ser jag att där finns de precis överallt. De driver in med vinden och bildar som långa trådar av ihopklumpade flugor. Så nog finns det mat till all mås just nu.

Nykläckta småflyg i miljarder. Visst ser det läckert ut?

Första lövsångaren för i år, för mig, sjöng ute vid Grundskatan och utanför Svarthällorna räknade jag in 22 storlommar som verkade ta en paus i färden norröver. Vid Gärde var det under några dagar stora mängder ljungpipare och brushanar, men med det fina vädret verkar nu de flesta ha dragit vidare mot sina häckningsplatser.

Det är inte många veckor kvar till midsommar, fem, och det märks på ljuset. Nu är det mest lite skymning kvar mitt i natten. Men det innebär också att det bara är fem veckor kvar innan det vänder och går mot mörkare tider. “Underbart är kort”!

Vårdagbok från Skäret – 6 Maj 2019

Postat av
Svara

Våren som kom av sig. Tre veckor med sol, svaga vindar och temperaturer upp emot 12-14 grader här ute på ön, inne i stan (Skellefteå) 19-20 grader, förbyttes snabbt till isande nordostlig kuling, några minusgrader och stundtals tätt snöfall. April hade gått över i maj. Om nu inte april 2019 förmådde frambringa något aprilväder så behövde maj bara ett par dagar på sig för att, mer än väl, kompensera aprils tillkortakommande. Jag föredrar trots allt aprils tillkortakommande, sol och behaglig vårvärme.

Nordosten driver på över fjärden.

Fågelmatningen som började sjunga på sista versen upplevde snabbt en renässans när frömatarna plötsligt fick påfyllning. Mitt hjärta veknade snabbt för de små liven, som från att ena dagen befunnit sig uppe i trädtopparna sjungande vårens lov, plötsligt befann sig i kung Bores allra vidrigaste kammare. Kyla och låga temperaturer är väl en sak, men blåsten, den skär inte bara genom märg och ben, den får även köksgardinerna i en liten stuga från 40-talet att stå rätt ut i draget. Efter en akutinsats med maskeringstejpen fick jag i alla fall gardinerna att dämpa sig till ett lite mer stillsamt vajande i vinddraget.

Inneväder idag!

Vårfåglarna har ju fyllt på undan för undan och lagom till kung Bores återkomst var det dags för grönsiskorna att inta estraden (fågelmatningen) och sedan dess har jag mest hela tiden haft en 8-10 siskor klängande här utanför köksfönstret. Som nummer två kommer bofinkarna. Domherrarna, förmodligen två par, frekventerar också fortfarande restaurangen regelbundet och mesarna gör sina besök då och då. Intressant var att se att när kylan och vinden satte i så dök plötsligt rödhaken upp här för att förse sig. Den hade hörts sjunga här på ön i en eller två veckor med aldrig besökt fågelmatningen. Men när kylan satte in så var det dags även för denna lilla färgklick.

När nordosten låg på som hårdast var det så fåglarna, särskilt domherrarna, hade stora problem med att sikta in sig och landa på frömatarnas små pinnar. Strax invid stannade de upp med ett frenetiskt flaxande med vingarna, som för att riktigt säkra att de kunde nå målet. Inte sällan fick de dock ge upp landningsförsöket och tog mark nedanför bland spillfröna. Efter lite vila gjordes så ett nytt försök.

Grönsiskan envisas med att mestadels äta upp-och-ned. Liknar kanske mer när den klänger i lövverken och letar föda. Snön driver på och matbehovet synes omättligt. Jordnötterna klar favorit hos siskorna.

Det är intressant att se hur olika fågelarter uppträder och hur uppträdandet är nu jämfört med på hösten. Domherrarna sitter lugnt och värdigt, som sig bör för en fågel med den skruden, äter och lämnar bordet när de till synes ätit sig mätta. Mesarna kommer på kortare besök. Äter lite och beger sig sedan vidare. Siskorna och bofinkarna däremot har väldigt lätt för att tända till på en artfrände och små bataljer utspelar sig mest hela tiden, trots att det finns både plats och föda för dem alla. Oftast är det dueller inom arten, mer sällan mellan olika arter. På hösten däremot, när det övervägande är mesar framme, är det behovet av att få mat, och möjlighet att samla till förråden, som är det överskuggande. Inga dueller fåglarna emellan, fokus är helt inriktat på det mest basal, säkra föda. Man kan ju misstänka att en något förändrad hormonbalans hos fåglarna så här på våren, när revir skall mutas in, partner skall hittas och arternas fortlevnad säkras, är mer inriktade på försvar och dominans än när det enbart är födofrågan som är i fokus.

Blygast av dem alla är den lille rödhaken. Aldrig ses den bråka med någon annan, på eget initiativ, och när en fink eller siska börja mopsa upp sig så viker rödhaken snabbt undan. “Jag vill inte ha något bråk!”. Sympatisk liten filur.

Efter några tämligen tuffa dygn har emellertid vädret nu stabiliserat sig till ett mer normalt i-början-av-maj-väder här uppe. Lite grått, solen framme korta stunder och temperaturer som varierar mellan två och sex plusgrader. Inte precis något som inbjuder till årets första dopp, men tack vara den numera svaga vinden så är det fullt uthärdligt, såväl inomhus som utomhus.

Lugnet i fjärden tillbaka och kvällssolen ger ett värmande sken över landskapet. Sångsvanen ser ut att i ren glädje över förändringen vilja sträcka ut i sin fulla längd. Ett par kanadagäss föredrar en stilla simtur i kvällningen.

Fjärden är numera isfri, förutom en del kvarvarande snö och is i de inre vikarna, några vinddrivna snö-/isblock driver omkring lite vilset, men annars som sagt isfritt. Vårfåglarna i fjärden fortsätter också att ramla in, den ena efter den andra. Igår var det svärtan och gråhakedopping som premiärvisade sig, har väntat på de både senaste dagarna. Svarthakedoppingen hann lite före, en eller två dagars marginal och precis innan ovädret bröt ut fick jag se första paret skedänder inne i viken. Gluttsnäppan har ju varit här ett tag och nu har den fått sällskap av drillsnäppan. Drillsnäppan som hörs och ses mest hela tiden under sommaren med sin karakteristiska flykt tätt längs strandlinjen. Några snabba vingslag och sedan glida med stela vingar svagt nedåtböjda för att snabbt följas av några snabba vingslag o s v. Taktfast ackompanjerat av ett ihärdigt tittiti-tittiti-tittiti.

Salskrakarna håller sig kvar här i fjärden med 3-4 par och det verkar vara tre par sångsvanar som aspirerar på några sommarmånader i den samma.

Uppe på land så fortsätter trastarna att dominera och av vad jag kunnat förstå när jag följer vad andra skriver på nätet så är det osedvanligt gott om trast i år. Rödvinge-, tal- och björktrast dominerar med en del inslag av dubbeltrast.

När jag befinner mig på land så är det nu gransångaren jag går och väntar på, och lyssnar efter. Borde vara här nu men fortfarande inte hört dess lite speciella “stänkande” sång, omöjlig att förväxla med någon annan. Vi får se vad morgondagen har att erbjuda.

Vårdagbok från Skäret – 1 Maj 2019

Postat av
2

Trasttider, och förstås Valborg. Nu är det trastarnas tid här i Västerbotten. Vid hyggen och öppna fält lyfter flockar av taltrastar, rödvingetrastar och dubbeltrastar. Tillsammans med den i april obligatoriska rödhake- och bofinkssången, så är det tal- och rödvingetrastar som dominerar. Vår svenska nationalfågel, koltrasten, finns givetvis representerad den också. Ganska snabbt hittade de tillbaka till fjolårets sång, även om det var en aning raspigt och mindre njutbart till att börja med.

Koltrasten, vår nationalfågel förgyller Valborgskvällen med sin sång.

Efter en period med för årstiden kraftig värme, upp emot 14-15 grader här på skäret, så försvann en stor del av vintern och tillsammans med den koncentrationen av sångsvan, tranor och gäss vid Gärde. Den perioden är nu ett minne blott och vi får se fram emot dess återkomst några intensiva vårveckor nästa år. Men mycket av vintern försvann först när det blev kyligare med återkommande frostnätter. Här i fjärden återstår nu mest issörja.

Värmen, och framförallt vinden, kräver sin tribut. Nu är det mest issörja som återstår. Och med minskande istäcke ökar vårfåglarna.

Förklaringen är vinden. Inget har sådan inverkan på en våris som vindarna. Med temperaturer ned mot nollan, men en frisk nord, får snabbt råkarna att bli till en öppen fjärd. Kvar ligger mest en svartnande issörja. Orrarna som för ett par veckor sedan spelade på den vida isvidden norrut mot Gästerviken har nu trängts ihop på ett av de kvarvarande stabila isområden. Kan liknas vid att de tidigare utnyttjade hela spelplanen men nu är koncentrerade till mittcirkeln. Spelets intensitet har därmed också dramatiskt ökat. När jag nu mot kvällningen ser ut i fjärden så är det tydligt att orrarnas spelplats i morse nu är ett minne blott, kvar är bara öppet vatten.

Tranor och sångsvan har dragit vidare till sina häckningsområde och därmed återfinns de nu i dess mer normala biotoper. Tranor ser man mest överallt vid öppna fält, sångsvanen söker sig till lite mer avlägsna häckningsområde, såsom Sundstjärnen några kilometer här ifrån.

Går upp på fastlandet för min kvällspromenad. Överallt hörs tal- och rödvingetrasten. Taltrasten kallades ju förr också sångtrasten, intressant. Är ju viss skillnad på tal och sång. Men tycker nog att Taltrast är mer passande. Har ju ingen specifik strof eller melodi som t ex koltrasten, men en mästare i att hela tiden hitta nya strofer, nya teman, att upprepas två-tre gånger och sedan växla om till något helt annat. En av morgonens taltrastar hade  hört spillkråkan som rör sig här i området, det var uppenbart. Det är spännande och utmanande att lyssna på taltrasten och försöka utröna vilka fåglar den försöker härma.

Carl-Herman Tillhagen kallar mycket träffande taltrasten för fågelvärdens Bellman, full av sång, dikt och bohemeri. Det finns också en rik flora av tradition, lokala/regionala namn och en aldrig sinande, mer eller mindre träffande, tolkning av dess sång, knuten till taltrasten. Vår nationalfågel, koltrasten, nämns dock föga i folktron.

Ett par exempel från Tillhagens förträffliga bok “Fåglarna i folktron” om taltrasten:

Från Dalarna, till bonden som plöjer med bara en häst:

  • Kör med två, du! Kör med två, du!
  • Jag har bara en! skrek bonden.
  • Klyv-en då! Klyv-en-då!

I Skåne kunde det låta:

  • Se bonden, den token!
  • Se bonden, den token!
  • Har sålt oxen å plöjer me stutarna!
  • Går han där och vrickar!
  • Hid å did! Hid å did!

Jo nog ger taltrastens sång möjligheter till associationer alltid!

Nere vid Sundstjärnarna har skogsnäppan anlänt. Grågåsen, tranorna och kniporna börjar markera sina revir och ett par storskrakar har besatt stenen mitt i tjärnen. Sångsvanen nu i sitt rätta element.

Sångsvanen, vår kanske mest klassiska ödemarksfågel. Nu i kraftig ökning och kan ses mest överallt i landet. Men aldrig så fin som vid en enslig tjärn.

Så var det det här med Valborg. Visst firar vi Valborg även här ute i Bjurön. Vi tänder oss en brasa vid Blackevägen, kommer ju inte så många bilar. När elden så har börjat falna sticker vi dit våra tre-meter långa grillpinnar med en falukorvsskiva i ändan. Resultatet som förväntat. En kolsvart, sotig halva av falukorven och andra halvan rå. Men vad gör väl det? Falukorv duger ju alldeles utmärkt rå och det är ju ändå Valborg. Och än en gång kunde vi fira Valborg här i Bjurön utan polisingripande, lugnt och städat som alltid!

Valborg i Bjurön, utan Polisingripanden. Man kan ju flytta på stolen om det kommer någon bil, men det gör det ju sällan. Mannen i stolen förövrigt en av våra främsta Norrskensfotografer.