Vårdagbok från Skäret – 19 Maj 2019

Sex veckor går fort, och fort går det i naturen den här tiden på åren. Nyss var det Kung Bore som styrde här i fjärden och nu är det försommaren som knackar på dörren.

Fjärden 10 april, snö is och kyla

När värmen, vindarna och solen gjort sitt blir landskapet helt förändrat. Är det samma värld?

Sommarkänsla 17 maj när snö och is är borta och solen spelar över klipporna, sommar i antågande

Den ivriga flugsnapparhannen har nu hittat åtminstonde en hona, som både besökt och förefaller ha godkänt holken. Idag såg jag hur hon flög fram och åter med bomaterial i näbben. Tre minuter tog det att lämna holken och komma tillbaka med mera material. Jag önskar de lyckliga tu all lycka med familjebildningen. Nu får ni vara i fred några veckor och lika bra är väl det.

Flugsnapparhannen bevakar den utsedda holken

Bofinken, tillsammans med lövsångaren, vår vanligaste fågel under sommarhalvåret fortsätter, mer än en månad efter premiärspelningen, med sin kraftfulla sång. Men konkurrensen från lövsångaren börjar nu bli hård. Tack vare sin kraftfulla sång har bofinken gjort en hel del avtryck i folktron, liksom tidigare beskrivna taltrasten. Det var något som man uppfattade och gjorde kopplingar till. Om tjänstefolket arbetade tillsammans i skörden så tydde man i Sörmland bofinkens sång som:

Pigan å drängen!

På ängen!

Fy skäms!

Pigan å drängen!

På ängen!

Fy skäms!

I Tyskland höll man förr ofta bofinken som burfågel och tränade den att sjunga (hur det nu gick till), och dubbeldrillen ansågs som den mest utsökta. Det pratades till och med om att en riktigt kompetent bofink kunde betinga priset av en ko! Ganska bra vinstmarginal viktmässigt. Än en gång hämtat från C-H Tillhagens utmärkta bok “Fåglar i folktron”.

Återigen är det intressant att se vilka fåglar som rönte uppmärksamhet i det gamla bondesamhället och vilka som gick mer spårlöst förbi, som t ex vår nationalfågel koltrasten. Sällan nämnd i folktron. Det visar också en skillnad i hur vi upplever vår natur. Idag är det ofta det vackra och det sköna som får uppmärksamhet, som inte minst koltrastens melodiska stämma. Förr var det, hos allmogen, mer det som gjorde tydligt avtryck i form av styrka, kunde ge upphov till tolkningar eller hade en mytisk vinkling, såsom ugglor och enkelbecksinens spelflykt med dess vibrerande stjärtpennor. Det skulle vara speciellt, avvikande, då noterades det.

Bofinkshannen ger ett kraftfullt intryck, och det kan behövas för att klara av dess starka sångstrof som nu genljuder naturen sedan mer än månad tillbaka.

Och äntligen börjar träd och buskar även här ute vid havet visa upp en begynnande grönska, fortfarande en bit ifrån den man finner någon mil inåt landet, men ändå, sommaren är i antågande. När jag var i Skellefteå igår, med temperaturer på 19-20 grader och utslagna björkar, andades luften annalkande skolavslutning. Efter skolavslutningen vet vi ju alla vad som kommer, sommarlov. Så nu går vi in i fasen “vår som övergår i sommar”.

Nu har den första, skira, grönskan även nått ut till kustbandet. Vårresan har nått sitt mål.

Därmed, med en begynnande grönska även här ute i kustbandet, så tar min vårresa slut för den här gången. Målet är nått, Kung Bore har fått ge vika än en gång och sommaren är i antågande.

Sex veckor tog det för våren att bryta igenom vinterns järngrepp och förvandla naturen till en spirande, förväntansfull och fruktsam värld. Fåglarna sjunger och kvittrar, parningsaktiviteter och bobyggande i full fart, insekterna börjar så smått att kläckas och träd och buskar knoppas. Jag har fått uppleva det jag drömt om i många år och upplevelsen gjorde mig inte besviken, tvärt om. Det är naturligtvis en oerhörd förmån, “ynnest” enligt vissa, att få möjligheten att uppleva detta, och jag känner också stor tacksamhet. Tacksamheten att jag kan göra det och tacksamheten att jag tillåts göra det, tack min älskade Maria! Att isolera sig på ett skär vecka efter vecka är ju inte helt självklart det omgivningen önskar, och om det vore så har man väl en del att jobba på.

I morgon bär det av söderöver igen, tillbaka till stadslivet, tämligen annorlunda gentemot de senaste sex veckorna. Men förhoppningsvis skall omställningen gå bra.

Tack till er som följt mig på denna vårresa i den Västerbottniska skärgården. Vem vet, det kanske kommer en ny serie dagböcker från Skäret någon gång i framtiden.

På återseende!

Vårdagbok från Skäret – 15 Maj 2019

Nu är vi redan framme i mitten av maj. Vädret har stabiliserats till normalt för årstiden och de sista dagarna har bjudit på riktigt fina morgnar och kvällar. Oftast är det som minst vind då och på en så här utsatt plats så är svaga vindar alltid positivt.

Snön är ett minne blott förutom någon enstaka snöfläck i skuggpartierna. Nu är även strandlinjerna fria från snö och is. Fågellivet har gått in i en ny fas och nu kommer “senvårfåglarna” en efter en.

Den svartvita flugsnapparen, som dök upp precis när hårdvädret satte in, har av förklarliga skäl hållit en mycket låg profil, d v s knappt synts till alls. Men nu när solen har börjat titta fram då och då och kvicksilvret rent av krupit upp och nuddat vid tvåsiffrigt, då vaknar han upp! Av vad jag kan se har han nu mutat in en holk, plus en i reserv. Flugsnapparen håller sig ju inte sällan med ett par honor och kullar. Nu sjunger han mest hela dagen och försöker ivrigt få några honor att falla för lockelsen. Får se om det blir något napp.

Gransångaren dök äntligen upp med sin karakteristiska sång en morgon för några dagar sedan när jag skulle hämta tidningen. Hans engelska namn, chiffchaff, matchar bra den lite speciella sången. Vid det gamla hygget sitter troget spillkråketrasten och sjunger. Det är en taltrast som har fångat upp ett av spillkråkans läten som den lägger in bland sina olika strofer och tydligen gillar den just det partiet, för det återkommer varje morgon när jag går förbi.

En fågel som ökat en hel del i fjärden de senaste tio åren är dvärgmåsen. Från att ha hållit tre-fyra par längre norrut för 20-30 år sedan, så har den nu spritt sig hit längst in också. Senaste åren har jag kunnat se ett 20 tal under några juniveckor. Nu har jag väntat på  den någon vecka och så för några dagar sedan så dök den upp, och som den dök upp! Jag uppskattar det till att det är gott och väl 100 dvärgmåsar här i fjärden just nu. De är ganska sociala och drar omkring och födosöker i grupper på 10-20 stycken. Så just nu är de ett dominerande inslag i fjärden, både visuellt och ljudmässigt.

Dvärgmåsen är som en mindre skrattmås, men kan ändå ganska lätt skiljas ut i skrattmåskoloni. Vingarna med dess rundade form och gråsvarta undersida med en vit bård i bakkanten avslöjar den direkt. Huvudet på dvärgmåsen är dessutom helt svart, skrattmåsen mer mörkbrun, plus att dvärgmåsen har doppat hela huvudet, även nacken, i kolkällaren. Skrattmåsen har mest doppat ansiktet i den smälta chokladen.

En grupp dvärgmås som födosöker i fjärden. Notera det helsvarta huvudet och vingarnas undersida, tydliga kännetecken på dvärgmås.

Sista kvällarna har varit väldigt vackra med fina solnedgångar och ett stilla hav. Men havet har varit täckt av dvärg-, skratt- och fiskmåsar på ett sätt som man aldrig annars ser på sommaren. Då är de i sina kolonier, fullt upptagna med häckningsbestyr. Men nu ligger de utspridda över i stort sett hela fjärden. En del, särskilt dvärgmåsen, visar upp sig för varandra med sträckta halsar och näbben rakt upp, andra ser till att stilla hungern. Tillsammans med den fina aftonen ger det en magisk bild som man aldrig kan se sig mätt på, ett riktigt guldkorn i dubbel bemärkelse.

Aftonfjärd fylld av födosökande mås.

Vad är det då som lockar runt om på vattnet och som skall räcka till alla dessa fåglar? I morse när jag gick ner till strandkanten fick jag svaret. Mot stenar och hällar samlas det nu upp oändligt antal små, nykläckta flugor och blickar jag ut lite längre på vattnet så ser jag att där finns de precis överallt. De driver in med vinden och bildar som långa trådar av ihopklumpade flugor. Så nog finns det mat till all mås just nu.

Nykläckta småflyg i miljarder. Visst ser det läckert ut?

Första lövsångaren för i år, för mig, sjöng ute vid Grundskatan och utanför Svarthällorna räknade jag in 22 storlommar som verkade ta en paus i färden norröver. Vid Gärde var det under några dagar stora mängder ljungpipare och brushanar, men med det fina vädret verkar nu de flesta ha dragit vidare mot sina häckningsplatser.

Det är inte många veckor kvar till midsommar, fem, och det märks på ljuset. Nu är det mest lite skymning kvar mitt i natten. Men det innebär också att det bara är fem veckor kvar innan det vänder och går mot mörkare tider. “Underbart är kort”!

Vårdagbok från Skäret – 6 Maj 2019

Våren som kom av sig. Tre veckor med sol, svaga vindar och temperaturer upp emot 12-14 grader här ute på ön, inne i stan (Skellefteå) 19-20 grader, förbyttes snabbt till isande nordostlig kuling, några minusgrader och stundtals tätt snöfall. April hade gått över i maj. Om nu inte april 2019 förmådde frambringa något aprilväder så behövde maj bara ett par dagar på sig för att, mer än väl, kompensera aprils tillkortakommande. Jag föredrar trots allt aprils tillkortakommande, sol och behaglig vårvärme.

Nordosten driver på över fjärden.

Fågelmatningen som började sjunga på sista versen upplevde snabbt en renässans när frömatarna plötsligt fick påfyllning. Mitt hjärta veknade snabbt för de små liven, som från att ena dagen befunnit sig uppe i trädtopparna sjungande vårens lov, plötsligt befann sig i kung Bores allra vidrigaste kammare. Kyla och låga temperaturer är väl en sak, men blåsten, den skär inte bara genom märg och ben, den får även köksgardinerna i en liten stuga från 40-talet att stå rätt ut i draget. Efter en akutinsats med maskeringstejpen fick jag i alla fall gardinerna att dämpa sig till ett lite mer stillsamt vajande i vinddraget.

Inneväder idag!

Vårfåglarna har ju fyllt på undan för undan och lagom till kung Bores återkomst var det dags för grönsiskorna att inta estraden (fågelmatningen) och sedan dess har jag mest hela tiden haft en 8-10 siskor klängande här utanför köksfönstret. Som nummer två kommer bofinkarna. Domherrarna, förmodligen två par, frekventerar också fortfarande restaurangen regelbundet och mesarna gör sina besök då och då. Intressant var att se att när kylan och vinden satte i så dök plötsligt rödhaken upp här för att förse sig. Den hade hörts sjunga här på ön i en eller två veckor med aldrig besökt fågelmatningen. Men när kylan satte in så var det dags även för denna lilla färgklick.

När nordosten låg på som hårdast var det så fåglarna, särskilt domherrarna, hade stora problem med att sikta in sig och landa på frömatarnas små pinnar. Strax invid stannade de upp med ett frenetiskt flaxande med vingarna, som för att riktigt säkra att de kunde nå målet. Inte sällan fick de dock ge upp landningsförsöket och tog mark nedanför bland spillfröna. Efter lite vila gjordes så ett nytt försök.

Grönsiskan envisas med att mestadels äta upp-och-ned. Liknar kanske mer när den klänger i lövverken och letar föda. Snön driver på och matbehovet synes omättligt. Jordnötterna klar favorit hos siskorna.

Det är intressant att se hur olika fågelarter uppträder och hur uppträdandet är nu jämfört med på hösten. Domherrarna sitter lugnt och värdigt, som sig bör för en fågel med den skruden, äter och lämnar bordet när de till synes ätit sig mätta. Mesarna kommer på kortare besök. Äter lite och beger sig sedan vidare. Siskorna och bofinkarna däremot har väldigt lätt för att tända till på en artfrände och små bataljer utspelar sig mest hela tiden, trots att det finns både plats och föda för dem alla. Oftast är det dueller inom arten, mer sällan mellan olika arter. På hösten däremot, när det övervägande är mesar framme, är det behovet av att få mat, och möjlighet att samla till förråden, som är det överskuggande. Inga dueller fåglarna emellan, fokus är helt inriktat på det mest basal, säkra föda. Man kan ju misstänka att en något förändrad hormonbalans hos fåglarna så här på våren, när revir skall mutas in, partner skall hittas och arternas fortlevnad säkras, är mer inriktade på försvar och dominans än när det enbart är födofrågan som är i fokus.

Blygast av dem alla är den lille rödhaken. Aldrig ses den bråka med någon annan, på eget initiativ, och när en fink eller siska börja mopsa upp sig så viker rödhaken snabbt undan. “Jag vill inte ha något bråk!”. Sympatisk liten filur.

Efter några tämligen tuffa dygn har emellertid vädret nu stabiliserat sig till ett mer normalt i-början-av-maj-väder här uppe. Lite grått, solen framme korta stunder och temperaturer som varierar mellan två och sex plusgrader. Inte precis något som inbjuder till årets första dopp, men tack vara den numera svaga vinden så är det fullt uthärdligt, såväl inomhus som utomhus.

Lugnet i fjärden tillbaka och kvällssolen ger ett värmande sken över landskapet. Sångsvanen ser ut att i ren glädje över förändringen vilja sträcka ut i sin fulla längd. Ett par kanadagäss föredrar en stilla simtur i kvällningen.

Fjärden är numera isfri, förutom en del kvarvarande snö och is i de inre vikarna, några vinddrivna snö-/isblock driver omkring lite vilset, men annars som sagt isfritt. Vårfåglarna i fjärden fortsätter också att ramla in, den ena efter den andra. Igår var det svärtan och gråhakedopping som premiärvisade sig, har väntat på de både senaste dagarna. Svarthakedoppingen hann lite före, en eller två dagars marginal och precis innan ovädret bröt ut fick jag se första paret skedänder inne i viken. Gluttsnäppan har ju varit här ett tag och nu har den fått sällskap av drillsnäppan. Drillsnäppan som hörs och ses mest hela tiden under sommaren med sin karakteristiska flykt tätt längs strandlinjen. Några snabba vingslag och sedan glida med stela vingar svagt nedåtböjda för att snabbt följas av några snabba vingslag o s v. Taktfast ackompanjerat av ett ihärdigt tittiti-tittiti-tittiti.

Salskrakarna håller sig kvar här i fjärden med 3-4 par och det verkar vara tre par sångsvanar som aspirerar på några sommarmånader i den samma.

Uppe på land så fortsätter trastarna att dominera och av vad jag kunnat förstå när jag följer vad andra skriver på nätet så är det osedvanligt gott om trast i år. Rödvinge-, tal- och björktrast dominerar med en del inslag av dubbeltrast.

När jag befinner mig på land så är det nu gransångaren jag går och väntar på, och lyssnar efter. Borde vara här nu men fortfarande inte hört dess lite speciella “stänkande” sång, omöjlig att förväxla med någon annan. Vi får se vad morgondagen har att erbjuda.

Vårdagbok från Skäret – 1 Maj 2019

Trasttider, och förstås Valborg. Nu är det trastarnas tid här i Västerbotten. Vid hyggen och öppna fält lyfter flockar av taltrastar, rödvingetrastar och dubbeltrastar. Tillsammans med den i april obligatoriska rödhake- och bofinkssången, så är det tal- och rödvingetrastar som dominerar. Vår svenska nationalfågel, koltrasten, finns givetvis representerad den också. Ganska snabbt hittade de tillbaka till fjolårets sång, även om det var en aning raspigt och mindre njutbart till att börja med.

Koltrasten, vår nationalfågel förgyller Valborgskvällen med sin sång.

Efter en period med för årstiden kraftig värme, upp emot 14-15 grader här på skäret, så försvann en stor del av vintern och tillsammans med den koncentrationen av sångsvan, tranor och gäss vid Gärde. Den perioden är nu ett minne blott och vi får se fram emot dess återkomst några intensiva vårveckor nästa år. Men mycket av vintern försvann först när det blev kyligare med återkommande frostnätter. Här i fjärden återstår nu mest issörja.

Värmen, och framförallt vinden, kräver sin tribut. Nu är det mest issörja som återstår. Och med minskande istäcke ökar vårfåglarna.

Förklaringen är vinden. Inget har sådan inverkan på en våris som vindarna. Med temperaturer ned mot nollan, men en frisk nord, får snabbt råkarna att bli till en öppen fjärd. Kvar ligger mest en svartnande issörja. Orrarna som för ett par veckor sedan spelade på den vida isvidden norrut mot Gästerviken har nu trängts ihop på ett av de kvarvarande stabila isområden. Kan liknas vid att de tidigare utnyttjade hela spelplanen men nu är koncentrerade till mittcirkeln. Spelets intensitet har därmed också dramatiskt ökat. När jag nu mot kvällningen ser ut i fjärden så är det tydligt att orrarnas spelplats i morse nu är ett minne blott, kvar är bara öppet vatten.

Tranor och sångsvan har dragit vidare till sina häckningsområde och därmed återfinns de nu i dess mer normala biotoper. Tranor ser man mest överallt vid öppna fält, sångsvanen söker sig till lite mer avlägsna häckningsområde, såsom Sundstjärnen några kilometer här ifrån.

Går upp på fastlandet för min kvällspromenad. Överallt hörs tal- och rödvingetrasten. Taltrasten kallades ju förr också sångtrasten, intressant. Är ju viss skillnad på tal och sång. Men tycker nog att Taltrast är mer passande. Har ju ingen specifik strof eller melodi som t ex koltrasten, men en mästare i att hela tiden hitta nya strofer, nya teman, att upprepas två-tre gånger och sedan växla om till något helt annat. En av morgonens taltrastar hade  hört spillkråkan som rör sig här i området, det var uppenbart. Det är spännande och utmanande att lyssna på taltrasten och försöka utröna vilka fåglar den försöker härma.

Carl-Herman Tillhagen kallar mycket träffande taltrasten för fågelvärdens Bellman, full av sång, dikt och bohemeri. Det finns också en rik flora av tradition, lokala/regionala namn och en aldrig sinande, mer eller mindre träffande, tolkning av dess sång, knuten till taltrasten. Vår nationalfågel, koltrasten, nämns dock föga i folktron.

Ett par exempel från Tillhagens förträffliga bok “Fåglarna i folktron” om taltrasten:

Från Dalarna, till bonden som plöjer med bara en häst:

  • Kör med två, du! Kör med två, du!
  • Jag har bara en! skrek bonden.
  • Klyv-en då! Klyv-en-då!

I Skåne kunde det låta:

  • Se bonden, den token!
  • Se bonden, den token!
  • Har sålt oxen å plöjer me stutarna!
  • Går han där och vrickar!
  • Hid å did! Hid å did!

Jo nog ger taltrastens sång möjligheter till associationer alltid!

Nere vid Sundstjärnarna har skogsnäppan anlänt. Grågåsen, tranorna och kniporna börjar markera sina revir och ett par storskrakar har besatt stenen mitt i tjärnen. Sångsvanen nu i sitt rätta element.

Sångsvanen, vår kanske mest klassiska ödemarksfågel. Nu i kraftig ökning och kan ses mest överallt i landet. Men aldrig så fin som vid en enslig tjärn.

Så var det det här med Valborg. Visst firar vi Valborg även här ute i Bjurön. Vi tänder oss en brasa vid Blackevägen, kommer ju inte så många bilar. När elden så har börjat falna sticker vi dit våra tre-meter långa grillpinnar med en falukorvsskiva i ändan. Resultatet som förväntat. En kolsvart, sotig halva av falukorven och andra halvan rå. Men vad gör väl det? Falukorv duger ju alldeles utmärkt rå och det är ju ändå Valborg. Och än en gång kunde vi fira Valborg här i Bjurön utan polisingripande, lugnt och städat som alltid!

Valborg i Bjurön, utan Polisingripanden. Man kan ju flytta på stolen om det kommer någon bil, men det gör det ju sällan. Mannen i stolen förövrigt en av våra främsta Norrskensfotografer.

Vårdagbok från Skäret – 17 April 2019

Så är vi inne i stilla veckan, eller dymmelveckan som den också kallas. Veckan innan påsk. Dymmel kommer, enligt Alf Henriksson, från “dumber” som betyder stum. Historiskt lade man sordin på den här veckan, kulminerande med långfredagen, den vi alla minns som årets läääängsta och trååååkigaste dag. Inget fick man göra. Inte ut och spela fotboll. Ingen kiosk öppen för inhandlade av vårglass. Radion spelade mestadels tämligen sorgesam musik. Vi skulle lida! Likt Jesus gjorde denna fredag på Golgata. Det idag tämligen sekulariserade Sverige ser något annorlunda ut. Men vi överlevde, och kanske fanns det en mening i att någon dag ha det riktigt tråkigt. Ingen människa har farit illa av att ha det tråkigt, inget barn har tagit skada av att ha det tråkigt och varit “undersysselsatt” en stund, eller en dag. (Verkar dock fullständigt främmande för dagens föräldrar)

Men nu, i dagens digitaliserade samhälle är 10 minuter av avsaknad av Internet en katastrof. Nu måste vi få alla nyheter och stora händelser på minuten. Tänk vad vi skulle farit illa om vi fått reda på att Notre Dame brann först 12 timmar senare! Katastrof! Hur överlevde vi 70-talets veckolånga fjällvandringar utan kontakt med yttervärlden? Ack vad vi försmäktade i denna avsaknad av minutaktuell nyhetsuppdatering. Men på något sätt så överlevde vi.

Hur ser då livet ut här i fjärden i denna stillhetens dymmelvecka, idag kulminerande med dymmelonsdagen? Jo här skrider våren framåt steg för steg, dag för dag.

Ute vid “Klubben”, Bjuröklubbs fyr, vittnar isen om att det är en bit kvar av vintern.

En tunn, skir ishinna täcker det till synes spegelblanka vattnet, En följd av nattens 5-6 minusgrader.

För en vecka sedan anlände sångsvanen som första fågel till den öppna råken här ute i sundet. Sedan har det fyllts på, dag för dag. Det började med kanadagås och grågås. Gråtrut, gräsand och tofsvipa följde efter och sista dagarna har faunan utökats med knipa, havstrut, fiskmås, skrattmås och storskrake. Råken vidgas successivt dag för dag och med ökad yta ökar antalet fåglar. Nu har även en liten del öppet vatten kommit i dagern längst in i fjärden där ett sångsvanspar tillsammans med ett par kanadagäss huserar.

Råken vidgas och med den tillkommer dagligen nya fåglar till fjärden. Våren återkommer successivt.

Men striden om utrymmet är hård. Tidigt i morse kom ett nytt sångsvanspar ner i råken där redan ett par etablerat sig och en våldsam strid uppstod. Kändes rent av obehagligt att se hur våldsamt de gav sig på varandra. Det här var ingen stillsams tuppfäktning likt den orrrtuparna visar upp varje morgon längre upp i fjärden, nej här var det en strid på liv eller död. När detta skrivs har lugnet återfunnits i fjärden och vad jag kunnat se finns här ingen, tack och lov, död svan. Alla verkar ha överlevt bataljen.

Den första veckan här i stugan har därmed erbjudit precis det jag har sökt. Att dag för dag sitta på första parkett och se vårens återkomst, och mycket finns kvar att uppleva. Nästa steg blir att se Västerbottens landskapsdjur, storspoven, återkomma. Nej, storspoven är inte Västerbottens landskapsfågel, det är den blå kärrhöken! Landskapsdjuret är storspoven!

Vårdagbok från Skäret – 11 april 2019

När klockan passerade halv sex i morse steg solen upp bakom skogsridån på Brattåslandet. Den is- och snöpansrade fjärden fick med en gång liv när det blev ett skuggspel över landskapet, till skillnad från det blåvita, jämna ljus som råder strax före soluppgång.

Utifrån Uttingarna hördes några orrars bubblande spelläte, välbekant. En vårmorgon i fjärden skall man höra orrarna spela. Med tanke på fjolårets rekordmånga skogshöns här i norrland, såväl orre, tjäder, järpe och, längre inåt landet, ripan, föryngrades i sällan skådat antal, så borde det vara bra fart på spelplatserna för orre och tjäder i år.

Vintern ser dock ut att inneburit en rejäl krasch vad gäller gnagare. Inga spår under köksbänken tyder, dessvärre, nog mer på avsaknad av gnagare än min eminenta gnagartätning sistlidna höst. De sparsamma rapporterna om ugglor från Västerbotten under vintern och vårvintern på Artportalen styrker min teori. Tror det varit mer rapporter om lappuggla från södra Sverige i år än det varit från Sundsvall och norrut.

En tjippande korsnäbb ger sig tillkänna när den passerar över skäret och talgoxen och blåmesen har redan hittat fågelmatningen som jag satte upp i går kväll. Men till skillnad från höstarna, när de ivrigt far fram och åter dagarna i ända på jakt efter föda, så har de nu mer trängande behov att tillfredsställa. Nu skall det hittas en partner för vårens parning, lämpligt bo/holk skall ses ut och, inte minst, andra hannar skall livligt förpassas ut från det egna reviret. Maten kommer i andra hand.

Några bofinkar stannar till i björken över matningen men far strax värdshus förbi. Nu är tiden när inte minst bo- och bergfink sträcker upp längs Norrlandskusten i mängd. Med rätt vindar om någon vecka kommer tusentalet, för att inte säga tiotusentalet, bo-/bergfink att sträcka ut från Bjuröklubbs fyr norröver. Först till Vånören, men sedan snabbt vidare längre norrut. Tättingsträcket ute vid Klubben följs sedan av ett, vissa år, intensivt lomsträck vid Grundskatan. Förhoppningsvis skall jag få uppleva båda den här våren.

Än så länge är fjärden fri från sjöfågel. Sångsvan, grå- och kanadagäss, tranor m.m. ligger och bidar sin tid vid Gärde.

Sångsvan vid Gärde. Kanada- och grågäss bidar sin tid  i vila.

Vid Glejhällorna, sundet ut mot den öppna Bottenviken, ligger ett litet stråk av öppet vatten. Havsnivån här uppe i Bottenviken varierar ju mycket, upp emot ett par meter under året, och det gör att öppna råkar kan komma fram tidigt, även om fjärden i övrigt är helt isbelagd. Ger mig ut till Lillön för att se om jag kan föreviga det hela. De kanske 2-300 metrarna över till Lillön blir en vådlig vandring. Fjärden är helt enkelt helt täckt av blankis.

Råken ger öppning för tidig sjöfågel. Knipa? Vid horisonten den öppna Bottenviken och, långt där borta, Finland.

Råken är inte stor, kanske 25 meter bred på bredaste stället och 75-100 meter lång. Vem blir först att upptäcka och ta råken i besittning? Mitt tips är knipan, med sångsvanen som dark horse. Får se framöver om det stämmer.

På min väg tillbaka till skäret vittnar den ena “is-vulkanen” efter den andra om det rådande lågvattnet. Men nu förändras det snabbt, 50 cm under normalt vattenstånd igår, nu 30 och stigande. Får stor påverkan på isen i fjärden och något man måste hålla koll på.

En typisk is-vulkan. Nordan har dränerat Bottenviken på vatten och därmed sjunker också isen.

Precis när jag skriver det här så passerar en rödräv över fjärden. En i vinterpäls skrudad vacker räv, tack och lov ingen skabbräv den här gången.

Solen sänker sig så sakteliga och skuggspelet över fjärden kommer tillbaka. En fin dag på Skäret går mot sitt slut.

Fjällvår

När vi sörlänningar pratar vår och vårtecken så är det ofta första förekomsten av olika blommor vi relaterar till. Första tussilagon, första snödroppen, blåsippan osv. Vi har också en rad vårfåglar som är som små milstolpar varje vår. Sånglärkan oftast den första, kan komma i slutet av februari. Tofsvipan och sädesärlan följer därpå. För att inte tala om tranorna och den stora trandansen vid Hornborgasjön.

I år hade jag sedan länge planerat att äntligen göra en vintertur igen, många var åren sedan det hände senast. Med lite tur kanske det kunde bli en eller annan riktigt hyfsad vårvinterdag och möten med lite andra vårtecken än normalt.


Än så länge bär snön bra, framåt eftermiddagen sjunker skidorna ner djupt och det blir tyngre att ta sig fram

Det blev en klassisk fjälltursrunda i klassiska fjällturisttrakter, Jämtlandsfjällen, med start och slut vid Storulvån och däremellan övernattningar vid Sylarna och Helags och vidare till Vålåstugorna, Stensdalsstugan och Gåsen.

Min förhoppning om en eller annan dag med hyfsade förutsättningar blev mer än väl uppfyllda. Sex dagar av sju var det i stort sett helt molnfritt, blåsigt första två därefter fyra dagar med vindstilla och dagstemperaturer upp mot 12-14 plusgrader.

Värmen och solen börjar göra sitt och det blänker på fjället

Under sådana förutsättningar händer det mycket här uppe. Nattskaren går successivt över till någon form av snömos. Tidigare så stabila snöbryggor kan bli förrädiska passager med snabbt stigande vattenstånd under. Fjällhedens vita matta bryts allt mer av med kalblåsta och framtöade fläckar med sten, grus och kråkbärsris.


Vyerna är fantastiska och lunchrasterna blir lätt utdragna. Varför ha bråttom en sådan här dag?

Mellan Helags och Vålåstugorna har precis den stora renhjorden passerat, upp från vinterbeteslandet på väg mot sommarbetet. En 50 meter bred och väl upptrampad väg på snön vidare västerut vittnar om att det var en ordentligt stor hjord som passerat. Tyvärr missade jag den med några timmar. Det här är ju verkligen ett speciellt vårtecken i våra fjälltrakter.

Stensån börjar bli öppen och nu får man vara försiktig med snöbryggorna

Överallt spelar fjällripan. Vid varje stopp för att hämta nya krafter, och det blir många, både hördes och sågs ett flertal ripor. Tidigare på vintern är de ofta i större flockar, nu är de utspridda och börjar förbereda sig får årets häckning. Tupparna visar upp sig såväl för varandra som för tilltänkta partners. Varje dag bjöd på fler fjällripor än vad en normal veckovandring på sommaren brukar ge. Deras ihärdiga spelande bär ytterligare vittnesbörd om årstiden.

Ständigt närvarande under den här turen, fjällripan

På en kalblåst grusås visar sig några snösparvar, med en fjäderdräkt så väl i harmoni med fjället. Från de övervintrande flockarna i Uppland, via de flyttande sparvarna vid Västerbottenskusten för några veckor sedan, börjar de alltså nu så smått komma fram till sin häckningsplatser.

Aftonsolen når fortfarande de högre partierna i Sylmassivet. “Templet”, 1728 möh

Det klara vädret gör visserligen att temperaturen sjunker åtskilligt under kvällen – natten, men vädret är nu så varmt att det bara blir ned till enstaka minusgrader. Men dessa grader är välkomna, det innebär att snön bär fram över lunchen i morgon också.

När de sista solstrålarna klamrar sig kvar vid de högre fjälltopparna går naturen mer och mer över till blåtonat sken. Ser ut att bli en bra dag i morgon också.

Påskskulpturer

Påsken är den mest betydelsefulla helgen i det kristna kyrkoåret och med sin längd, från Skärtorsdag till Annandag Påsk, blir den även den största/längsta för den sekulariserade svensken. Det som också gör Påskhelgen så speciell är dess flytande kalender. Påskdagen, enligt vår Gregorianska kalender, infaller den “första söndagen efter första fullmånen efter vårdagjämningen”. Det innebär att Påskdagen kan infalla allt från 22 mars till 25 april. Som en följd av detta kan Påsken infalla under full vinter, särskilt i norra Sverige,  och i nära nog sommartemperaturer. Är man då naturintresserad, följer vårfåglarnas ankomst och även andra vårtecken kan påsken innebära det mest skiftande förutsättningar.

Påsken – en inblick i andra sidan. Eller kanske bara en vy över en isig Bottenvik

I år var det en tidig Påsk med Påskdagen den 1 April. Kombinerat med en rekordvinter avseende snö och kyla här i norr så var det påtagligt en vinter-Påsk. Inget töväder på den här sidan årsskiftet innebar att snödjupet på dryga 75-100 cm enbart bestod av kallsnö. Ingen skare som bar och även med snöskor kunde man sjunka ner långt upp på låren.

Likt symboliska gravstenar reser sig isen som tecken på det låga vattenståndet. Ett tecken på att graven är öppnad och han är återuppstånden? Påsken ger anledning till många tankekedjor.

Med långvarig kyla följer också en frusen Bottenvik, frusen i stort sett över till Finland. En och annan råk. Vissa naturliga, vissa skapade av Ymer, Oden och de andra asagudarna som möjliggör sjöfart här uppe även en sådan här vinter.

Överallt ser man tecken på det låga vattenståndet som ofta råder så här års. När isen tidigare frös till var det högre och detta manifesteras nu med ideliga uppstickande isblock som likt gravstenar resar sig runt stenar och skär.

Innan hela viken fryser till blir det stora rörelser i is- och snömassorna när de som här vid Västerbottenskusten trycks upp mot land vid östliga vindar.

Snö och is, upptryckta till bergsmassiv vid landkänning

Mönstren, formerna och möjligheter till olika former av associationer blir oändliga. Överallt reser sig ett berg likt en ouppnåelig Himalaya-topp, men något lägre.

Fram till kanske 30-talet bedrevs det fortfarande aktiv säljakt här uppe. Då låg säljägarna i veckor, kanske en månad, ute på vårisen för att kunna skjuta sälarna när de kom upp på isen. Man ville ju ta hand om bytet som gav skinn till klädesplagg, kött, tran till oljelampor m.m. Nu hörs bara sälarnas stönande och suckande läte utifrån råken, aldrig något skott som tecken på nedlagt byte. Säljägarna nu sedan länge en svunnen epok.

Men isen är den samma, formationerna och skulpturerna längst kusten är precis det som säljägarna upplevde för ett-, två hundra år sedan, för att inte säga tusen år sedan. Här ute vid Bjuröklubb finns det tecken på jägarkulturer tusentalet år tillbaka.

Kanske är detta en anledning att det är så fascinerande att röra sig här ute i kustbandet. Oaktat all teknisk landvinning, oberoende av alla nya livsmönster så finns här något genuint, något som det alltid varit. Lever man här så lever man på naturens villkor. Den våldsamma kraften från en isbelagd Bottenvik som trycks mot kusten i hård ostvind rår vi inte på. Vi får anpassa oss. Vi människor måste visa ödmjukhet.

Vackert, kargt och nära nog monokront landskap, blått och vitt skapat av naturen. Med ljudet från sälarna, vikare, ute längs råken förstärks känslan. Man förstår att det inte är så många som idkar säljakt nu för tiden.

Den färgfattiga årstiden

Hösten övergår i förvinter. Påfrusen nattfrost på morgonen skvallrar om att hösten snart har passerat. Stegen blir först lite trevande när man går ut på morgonen, för att avgöra om man kan sikta på snabb promenad till tunnelbanan eller en mer försiktig variant. När det ligger runt nollan är det förstås som mest lurigt. Långa partier med fuktig gångväg och bra fäste. Så kommer det ett parti med annan karaktär och annat underlag i form av berg och liknande. Den nyss så säkra gången blir plötsligt av en helt annan karaktär. Den här gången hade jag tur. Steget gled iväg, men jag lyckades parera. Det nyss så målmedvetna steget blir med ens lite försiktigare och jag söker mig ut mot kanten av gångvägen för att få bättre stabilitet i gräskanten.

Frosttäckta löv varnar om hala gångvägar

Som stadsbo är man ju till stor del hänvisad till asfalterade cykel- och gångbanor, där frosthalkan snabbt gör sig påmind. Kommer man ut på landet är det annorlunda. En hederlig grusväg/grusgång tål mycket frost innan den blir halkig.

Det frostbelagda staketet skvallrar om temperaturen, grusgången ger bra fäste. Vi är på landet

Tar en tidig promenad/vandring från Minneberg med siktet inställt på Nordiska Museet på Djurgården. En utställningen om Nordiskt ljus lockar. Längs min vandring blir jag hela tiden påmind om det ljus och de förhållanden som vi lever med här uppe i Norden. Ser man globalt är det ju väldigt få människor som lever under de förhållanden som vi har vad gäller ljus och årstidsskiftningar. Det jag ser under min vandring tydliggör också hur färgfattig senhösten och vintern är.

Frostbelagd trall, bara de röda bojarna som bryter av mot det gråblå färgskalan

Marinorna jag passerar längs stranden är tomma, övergivna. Så när som på någon enstaka jolle som fortfarande inte fått komma till vintervila. Färgtonen är gråblå, lite inslag av brunt och ockra från buskar, träd och fallna löv. Det är fortfarande tidig morgon och det direkta ljus man upplever är artificiellt.

Landskapet är inte bara färgfattigt, det är i det närmaste monokront. När jag passerar Tranebergsbron är det inte mycket som tyder på att det är färgfoto jag ägnar mig åt.

Stilla vatten som understryker den dämpade årstiden

Längs Norr Mälarstrand är det fortfarande samma förstenade landskap, i huvudsak tecknat i vitt/grått/blått. Men Kungsholmsborna visar upp sig, mestadels joggandes, en och annan som rastar sin hund. När jag kommer till Stadshuset går jag för en gångs skull ut på plattformen mot Riddarfjärden. Normalt brukar jag passera i kajak ute på vattnet och förundras över alla turister vid Stadshuset som fotograferar Riddarfjärden/mig när jag passerar. Nu är det jag som agerar turist. Men jag är själv på plattformen och det är inga kajaker som passerar utanför.

Magnifik vy mot Riddarfjärden och Riddarholmen

Lite grönt fortfarande i gräset, lite gult och brunt i byggnaderna på Riddarholmen, i övrigt färgfattigt, som årstiden bjuder. Klockan har fortfarande inte passerat 9 på morgonen och det är väl lite ovanligt att kunna gå ut här på plattformen i ensamhet. Men vädret, årstiderna och färgerna inbjuder till ensamhet, inte något färgsprakande folkliv.

Nybroviken en stilla novembermorgon

När jag efter att passerat Blaiseholmen och Grand Hotell, gått över till Nybroviken med Dramaten bakom mig råder fortfarande ett väldigt lugn över storstaden. Till och med vattnet sympatiserar med lugnet och visar knappt upp en krusning, bara några svaga antydningar till rörelse.

Nu är jag inne på rutten för mina joggingturer på 80-talet när vi bodde i Gamla Stan, på Stora Gråmunkegränd. Då var löppasset ut längs Strandvägen och runt Djurgården. Tretton kilometer fick man ihop på den rundan. Då var det många båtar längs kajen där det pågick febrilt arbete året runt och sent in på kvällarna. Nu känns det som att det är mer “färdiga” båtar/skepp som ligger här. Inte så mycket av renoveringsobjekt där entusiaster gjorde sitt livs satsning. Men då liksom nu är novembermorgon färgfattig. Det är lågt i tak och stillheten dominerar. Inte ens den stora nöjesparken förmår lysa upp särskilt mycket.

Inga köer till Fritt-fall eller andra attraktioner vad det verkar

En morgonvandring i lugnets och de få färgernas tecken, en vandring i stillhet och lugn och med gott om utrymme för eftertanke. Dagen är kort och dagsljuset orkar inte med så mycket en  molntyngd novemberdag. Väl framme vid målet för dagen, Nordiska museet, blir det först en välgörande fikastund på Sjöcafét, precis till höger när man passerat Djurgårdsbron, kan rekommenderas.

Klockan slår 10 och portarna till Nordiska museet öppnas, nu dags för Nordens ljus. Det man slås av är framförallt under hur kort tid vi människor har haft tillgång till, och obegränsad tillgång till, ljus här uppe i norden. För 150 år sedan var fortfarande den öppna spisen den huvudsakliga ljuskällan. Från när tranorna anlände i slutet av mars till Mickelsmäss hade man inte råd att tända något ljus. Ljus var en symbol för status och rikedom. Idag stör vi flyttfåglarnas rörelsemönster med allt artificiellt ljus som sprids okontrollerat upp mot atmosfären.

Men det karga, färgfattiga, landskapet har vi kvar så här mot slutet av november, det rår inga led-lampor i världen på.

Sommarens svanesång är nära

Enligt gammal folktro så var knölsvanen stum, till skillnad från sångsvanen. Men strax innan knölsvanen dör skulle den enligt denna gamla folktro äntligen kunna göra sin stämma hörd, i en oerhört vacker men samtidigt hjärtskärande sång. Därav uttrycket “svanesång”.

Kanske inte så konstigt att det uppstod tankar kring svanen längre tillbaka i tiden och att den fick en plats i folktron. Vår i särklass största fågel, helt vit fjäderdräkt. Det är lätt att sväva iväg i fantasin om man ser en svan en lite dimmig morgon vid en sjökant. Knölsvanen så graciös och vacker med sin s-formade hals, inte konstigt att den är flitigt förekommande i sagoberättelser. Så dess kusin, vår andra svan, sångsvanen. Med sin sträckta hals och huvud-/näbbform ger den ett så stolt och värdigt intryck.

En flygande svan, även om man inte ser den, avslöjar snabbt om det är en knöl- eller sångsvan som är i luften. Knölsvanen är tyst, alltid helt tyst, men man hör ett tydligt och kraftfullt sjungande från vingslagen. Omisskännligt. Sångsvanen däremot kommunicerar hela tiden, med lite vemodigt och ödsligt sjungande stämma. Vingslagen, de är däremot ljudlösa.

Sommarens svanesång är nära, men knölsvanarna är kvar så länge det finns öppet vatten.

Nu så här första dagen i oktober, och tillika första dagen i årets sista kvartal, är det sommaren som på allvar närmar sig sin svanesång. Precis som den gamla folktron angav knölsvanens sista sång som så vacker men hjärtskärande, kan man känna om sommaren när den lider mot sitt slut. Aldrig är den väl lika vacker som i brytningstiden mellan sommar och höst. Solstrålarna spelar i lövverken som till största delen fortfarande sitter kvar men som samtidigt börjar få en svag anstrykning av höst. Visst är det lite av ett vackert, men också hjärtskärande, sista rop från sommaren?

Laduviken Norra Djurgården, inbäddad i grönska med en svag anstrykning av den annalkande höstens färger