Fjällvår

När vi sörlänningar pratar vår och vårtecken så är det ofta första förekomsten av olika blommor vi relaterar till. Första tussilagon, första snödroppen, blåsippan osv. Vi har också en rad vårfåglar som är som små milstolpar varje vår. Sånglärkan oftast den första, kan komma i slutet av februari. Tofsvipan och sädesärlan följer därpå. För att inte tala om tranorna och den stora trandansen vid Hornborgasjön.

I år hade jag sedan länge planerat att äntligen göra en vintertur igen, många var åren sedan det hände senast. Med lite tur kanske det kunde bli en eller annan riktigt hyfsad vårvinterdag och möten med lite andra vårtecken än normalt.


Än så länge bär snön bra, framåt eftermiddagen sjunker skidorna ner djupt och det blir tyngre att ta sig fram

Det blev en klassisk fjälltursrunda i klassiska fjällturisttrakter, Jämtlandsfjällen, med start och slut vid Storulvån och däremellan övernattningar vid Sylarna och Helags och vidare till Vålåstugorna, Stensdalsstugan och Gåsen.

Min förhoppning om en eller annan dag med hyfsade förutsättningar blev mer än väl uppfyllda. Sex dagar av sju var det i stort sett helt molnfritt, blåsigt första två därefter fyra dagar med vindstilla och dagstemperaturer upp mot 12-14 plusgrader.

Värmen och solen börjar göra sitt och det blänker på fjället

Under sådana förutsättningar händer det mycket här uppe. Nattskaren går successivt över till någon form av snömos. Tidigare så stabila snöbryggor kan bli förrädiska passager med snabbt stigande vattenstånd under. Fjällhedens vita matta bryts allt mer av med kalblåsta och framtöade fläckar med sten, grus och kråkbärsris.


Vyerna är fantastiska och lunchrasterna blir lätt utdragna. Varför ha bråttom en sådan här dag?

Mellan Helags och Vålåstugorna har precis den stora renhjorden passerat, upp från vinterbeteslandet på väg mot sommarbetet. En 50 meter bred och väl upptrampad väg på snön vidare västerut vittnar om att det var en ordentligt stor hjord som passerat. Tyvärr missade jag den med några timmar. Det här är ju verkligen ett speciellt vårtecken i våra fjälltrakter.

Stensån börjar bli öppen och nu får man vara försiktig med snöbryggorna

Överallt spelar fjällripan. Vid varje stopp för att hämta nya krafter, och det blir många, både hördes och sågs ett flertal ripor. Tidigare på vintern är de ofta i större flockar, nu är de utspridda och börjar förbereda sig får årets häckning. Tupparna visar upp sig såväl för varandra som för tilltänkta partners. Varje dag bjöd på fler fjällripor än vad en normal veckovandring på sommaren brukar ge. Deras ihärdiga spelande bär ytterligare vittnesbörd om årstiden.

Ständigt närvarande under den här turen, fjällripan

På en kalblåst grusås visar sig några snösparvar, med en fjäderdräkt så väl i harmoni med fjället. Från de övervintrande flockarna i Uppland, via de flyttande sparvarna vid Västerbottenskusten för några veckor sedan, börjar de alltså nu så smått komma fram till sin häckningsplatser.

Aftonsolen når fortfarande de högre partierna i Sylmassivet. ”Templet”, 1728 möh

Det klara vädret gör visserligen att temperaturen sjunker åtskilligt under kvällen – natten, men vädret är nu så varmt att det bara blir ned till enstaka minusgrader. Men dessa grader är välkomna, det innebär att snön bär fram över lunchen i morgon också.

När de sista solstrålarna klamrar sig kvar vid de högre fjälltopparna går naturen mer och mer över till blåtonat sken. Ser ut att bli en bra dag i morgon också.

Follow Lennart
Facebook
Lennart Öhmark on Instagram
Follow by Email
Follow by RSS

Påskskulpturer

Påsken är den mest betydelsefulla helgen i det kristna kyrkoåret och med sin längd, från Skärtorsdag till Annandag Påsk, blir den även den största/längsta för den sekulariserade svensken. Det som också gör Påskhelgen så speciell är dess flytande kalender. Påskdagen, enligt vår Gregorianska kalender, infaller den ”första söndagen efter första fullmånen efter vårdagjämningen”. Det innebär att Påskdagen kan infalla allt från 22 mars till 25 april. Som en följd av detta kan Påsken infalla under full vinter, särskilt i norra Sverige,  och i nära nog sommartemperaturer. Är man då naturintresserad, följer vårfåglarnas ankomst och även andra vårtecken kan påsken innebära det mest skiftande förutsättningar.

Påsken – en inblick i andra sidan. Eller kanske bara en vy över en isig Bottenvik

I år var det en tidig Påsk med Påskdagen den 1 April. Kombinerat med en rekordvinter avseende snö och kyla här i norr så var det påtagligt en vinter-Påsk. Inget töväder på den här sidan årsskiftet innebar att snödjupet på dryga 75-100 cm enbart bestod av kallsnö. Ingen skare som bar och även med snöskor kunde man sjunka ner långt upp på låren.

Likt symboliska gravstenar reser sig isen som tecken på det låga vattenståndet. Ett tecken på att graven är öppnad och han är återuppstånden? Påsken ger anledning till många tankekedjor.

Med långvarig kyla följer också en frusen Bottenvik, frusen i stort sett över till Finland. En och annan råk. Vissa naturliga, vissa skapade av Ymer, Oden och de andra asagudarna som möjliggör sjöfart här uppe även en sådan här vinter.

Överallt ser man tecken på det låga vattenståndet som ofta råder så här års. När isen tidigare frös till var det högre och detta manifesteras nu med ideliga uppstickande isblock som likt gravstenar resar sig runt stenar och skär.

Innan hela viken fryser till blir det stora rörelser i is- och snömassorna när de som här vid Västerbottenskusten trycks upp mot land vid östliga vindar.

Snö och is, upptryckta till bergsmassiv vid landkänning

Mönstren, formerna och möjligheter till olika former av associationer blir oändliga. Överallt reser sig ett berg likt en ouppnåelig Himalaya-topp, men något lägre.

Fram till kanske 30-talet bedrevs det fortfarande aktiv säljakt här uppe. Då låg säljägarna i veckor, kanske en månad, ute på vårisen för att kunna skjuta sälarna när de kom upp på isen. Man ville ju ta hand om bytet som gav skinn till klädesplagg, kött, tran till oljelampor m.m. Nu hörs bara sälarnas stönande och suckande läte utifrån råken, aldrig något skott som tecken på nedlagt byte. Säljägarna nu sedan länge en svunnen epok.

Men isen är den samma, formationerna och skulpturerna längst kusten är precis det som säljägarna upplevde för ett-, två hundra år sedan, för att inte säga tusen år sedan. Här ute vid Bjuröklubb finns det tecken på jägarkulturer tusentalet år tillbaka.

Kanske är detta en anledning att det är så fascinerande att röra sig här ute i kustbandet. Oaktat all teknisk landvinning, oberoende av alla nya livsmönster så finns här något genuint, något som det alltid varit. Lever man här så lever man på naturens villkor. Den våldsamma kraften från en isbelagd Bottenvik som trycks mot kusten i hård ostvind rår vi inte på. Vi får anpassa oss. Vi människor måste visa ödmjukhet.

Vackert, kargt och nära nog monokront landskap, blått och vitt skapat av naturen. Med ljudet från sälarna, vikare, ute längs råken förstärks känslan. Man förstår att det inte är så många som idkar säljakt nu för tiden.

Follow Lennart
Facebook
Lennart Öhmark on Instagram
Follow by Email
Follow by RSS

Den färgfattiga årstiden

Hösten övergår i förvinter. Påfrusen nattfrost på morgonen skvallrar om att hösten snart har passerat. Stegen blir först lite trevande när man går ut på morgonen, för att avgöra om man kan sikta på snabb promenad till tunnelbanan eller en mer försiktig variant. När det ligger runt nollan är det förstås som mest lurigt. Långa partier med fuktig gångväg och bra fäste. Så kommer det ett parti med annan karaktär och annat underlag i form av berg och liknande. Den nyss så säkra gången blir plötsligt av en helt annan karaktär. Den här gången hade jag tur. Steget gled iväg, men jag lyckades parera. Det nyss så målmedvetna steget blir med ens lite försiktigare och jag söker mig ut mot kanten av gångvägen för att få bättre stabilitet i gräskanten.

Frosttäckta löv varnar om hala gångvägar

Som stadsbo är man ju till stor del hänvisad till asfalterade cykel- och gångbanor, där frosthalkan snabbt gör sig påmind. Kommer man ut på landet är det annorlunda. En hederlig grusväg/grusgång tål mycket frost innan den blir halkig.

Det frostbelagda staketet skvallrar om temperaturen, grusgången ger bra fäste. Vi är på landet

Tar en tidig promenad/vandring från Minneberg med siktet inställt på Nordiska Museet på Djurgården. En utställningen om Nordiskt ljus lockar. Längs min vandring blir jag hela tiden påmind om det ljus och de förhållanden som vi lever med här uppe i Norden. Ser man globalt är det ju väldigt få människor som lever under de förhållanden som vi har vad gäller ljus och årstidsskiftningar. Det jag ser under min vandring tydliggör också hur färgfattig senhösten och vintern är.

Frostbelagd trall, bara de röda bojarna som bryter av mot det gråblå färgskalan

Marinorna jag passerar längs stranden är tomma, övergivna. Så när som på någon enstaka jolle som fortfarande inte fått komma till vintervila. Färgtonen är gråblå, lite inslag av brunt och ockra från buskar, träd och fallna löv. Det är fortfarande tidig morgon och det direkta ljus man upplever är artificiellt.

Landskapet är inte bara färgfattigt, det är i det närmaste monokront. När jag passerar Tranebergsbron är det inte mycket som tyder på att det är färgfoto jag ägnar mig åt.

Stilla vatten som understryker den dämpade årstiden

Längs Norr Mälarstrand är det fortfarande samma förstenade landskap, i huvudsak tecknat i vitt/grått/blått. Men Kungsholmsborna visar upp sig, mestadels joggandes, en och annan som rastar sin hund. När jag kommer till Stadshuset går jag för en gångs skull ut på plattformen mot Riddarfjärden. Normalt brukar jag passera i kajak ute på vattnet och förundras över alla turister vid Stadshuset som fotograferar Riddarfjärden/mig när jag passerar. Nu är det jag som agerar turist. Men jag är själv på plattformen och det är inga kajaker som passerar utanför.

Magnifik vy mot Riddarfjärden och Riddarholmen

Lite grönt fortfarande i gräset, lite gult och brunt i byggnaderna på Riddarholmen, i övrigt färgfattigt, som årstiden bjuder. Klockan har fortfarande inte passerat 9 på morgonen och det är väl lite ovanligt att kunna gå ut här på plattformen i ensamhet. Men vädret, årstiderna och färgerna inbjuder till ensamhet, inte något färgsprakande folkliv.

Nybroviken en stilla novembermorgon

När jag efter att passerat Blaiseholmen och Grand Hotell, gått över till Nybroviken med Dramaten bakom mig råder fortfarande ett väldigt lugn över storstaden. Till och med vattnet sympatiserar med lugnet och visar knappt upp en krusning, bara några svaga antydningar till rörelse.

Nu är jag inne på rutten för mina joggingturer på 80-talet när vi bodde i Gamla Stan, på Stora Gråmunkegränd. Då var löppasset ut längs Strandvägen och runt Djurgården. Tretton kilometer fick man ihop på den rundan. Då var det många båtar längs kajen där det pågick febrilt arbete året runt och sent in på kvällarna. Nu känns det som att det är mer ”färdiga” båtar/skepp som ligger här. Inte så mycket av renoveringsobjekt där entusiaster gjorde sitt livs satsning. Men då liksom nu är novembermorgon färgfattig. Det är lågt i tak och stillheten dominerar. Inte ens den stora nöjesparken förmår lysa upp särskilt mycket.

Inga köer till Fritt-fall eller andra attraktioner vad det verkar

En morgonvandring i lugnets och de få färgernas tecken, en vandring i stillhet och lugn och med gott om utrymme för eftertanke. Dagen är kort och dagsljuset orkar inte med så mycket en  molntyngd novemberdag. Väl framme vid målet för dagen, Nordiska museet, blir det först en välgörande fikastund på Sjöcafét, precis till höger när man passerat Djurgårdsbron, kan rekommenderas.

Klockan slår 10 och portarna till Nordiska museet öppnas, nu dags för Nordens ljus. Det man slås av är framförallt under hur kort tid vi människor har haft tillgång till, och obegränsad tillgång till, ljus här uppe i norden. För 150 år sedan var fortfarande den öppna spisen den huvudsakliga ljuskällan. Från när tranorna anlände i slutet av mars till Mickelsmäss hade man inte råd att tända något ljus. Ljus var en symbol för status och rikedom. Idag stör vi flyttfåglarnas rörelsemönster med allt artificiellt ljus som sprids okontrollerat upp mot atmosfären.

Men det karga, färgfattiga, landskapet har vi kvar så här mot slutet av november, det rår inga led-lampor i världen på.

Follow Lennart
Facebook
Lennart Öhmark on Instagram
Follow by Email
Follow by RSS

Sommarens svanesång är nära

Enligt gammal folktro så var knölsvanen stum, till skillnad från sångsvanen. Men strax innan knölsvanen dör skulle den enligt denna gamla folktro äntligen kunna göra sin stämma hörd, i en oerhört vacker men samtidigt hjärtskärande sång. Därav uttrycket ”svanesång”.

Kanske inte så konstigt att det uppstod tankar kring svanen längre tillbaka i tiden och att den fick en plats i folktron. Vår i särklass största fågel, helt vit fjäderdräkt. Det är lätt att sväva iväg i fantasin om man ser en svan en lite dimmig morgon vid en sjökant. Knölsvanen så graciös och vacker med sin s-formade hals, inte konstigt att den är flitigt förekommande i sagoberättelser. Så dess kusin, vår andra svan, sångsvanen. Med sin sträckta hals och huvud-/näbbform ger den ett så stolt och värdigt intryck.

En flygande svan, även om man inte ser den, avslöjar snabbt om det är en knöl- eller sångsvan som är i luften. Knölsvanen är tyst, alltid helt tyst, men man hör ett tydligt och kraftfullt sjungande från vingslagen. Omisskännligt. Sångsvanen däremot kommunicerar hela tiden, med lite vemodigt och ödsligt sjungande stämma. Vingslagen, de är däremot ljudlösa.

Sommarens svanesång är nära, men knölsvanarna är kvar så länge det finns öppet vatten.

Nu så här första dagen i oktober, och tillika första dagen i årets sista kvartal, är det sommaren som på allvar närmar sig sin svanesång. Precis som den gamla folktron angav knölsvanens sista sång som så vacker men hjärtskärande, kan man känna om sommaren när den lider mot sitt slut. Aldrig är den väl lika vacker som i brytningstiden mellan sommar och höst. Solstrålarna spelar i lövverken som till största delen fortfarande sitter kvar men som samtidigt börjar få en svag anstrykning av höst. Visst är det lite av ett vackert, men också hjärtskärande, sista rop från sommaren?

Laduviken Norra Djurgården, inbäddad i grönska med en svag anstrykning av den annalkande höstens färger

 

Follow Lennart
Facebook
Lennart Öhmark on Instagram
Follow by Email
Follow by RSS

Hjälstaviken Januari

Några bilder från en vandring runt Hjälstaviken 7 januari. En dag som började med lite gråmulet väder som så småningom sprack upp och gav en underbar vinterdag. Framåt lunchen började dimman komma svepande, fortfarande fanns bleka strålarna från vintersolen kvar och tillsammans gav det successivt en trolsk atmosfär över landskapet.

Vinterdagen bjuder på en begränsad, men väldigt behaglig och rogivande, färgpalett

Kung Bore förefaller ha jobbat hårt med glassleven.  De snötäckta tuvorna ligger som klickar över landskapet

När de första dimstråken kommer är de inte alltid så lätta att urskilja. Dimma eller snö?

Snö, moln och dimma. Tre nyanser av vitt.

Miljön stimulerar fantasin. Vad döljer sig därute i dimman?

En god lunchrast förhöjer livsnjutandet ytterligare. En selfie skall helst tas med stativ och självutlösare (men med bättre koll på störande fjolårsgräs)

Trots kylan ligger en del diken isfria fortfarande

Det fantasifulla huset i Svannäs framträder likt ett spökhus i glipan i dimman. Eftermiddagens allt blekare solstrålar orkar precis lysa upp dess fasad.

Långa WWF-spången mot Stora Parnassen. Nu tyst och stilla, på våren fylld med fågelsång.

Vassen sträcker upp sig som för att nå ända till månen. 

Cirkeln är sluten och dagens vandring, liksom dagen själv, lider mot sitt slut.

Follow Lennart
Facebook
Lennart Öhmark on Instagram
Follow by Email
Follow by RSS

Ett oförglömligt strömmingsfiske

Strömmingsfiske har i alla år, sedan 40-talet, varit en viktig ingrediens i livet på Erikskär, vår sommarstuga uppe vid Bjurön i Västerbotten. Kantor Palle Öhmark, min svärfar, etablerade tidigt detta som ett av de viktigare inslagen i tillvaron. Sedan storfångsten en midsommar i början av 70-talet har det blivit lite av en legend. Var det ett halv ton dom fick? Eller 800 kg? Eller rent av ett ton? Eller var det två?!? Med åren har av någon anledning den uppskattade fångsten blivit allt större. Normal inflation eller?

Under sina år på skäret var Palles flitigaste vapendragare med lagn och sköt Sven och Gösta. Bröderna Broman var betydligt yngre förmågor, men som medlemmar i Lövångers kyrkokör, ledd av Palle, blev de tidigt hans bundsförvanter.

Jag fick tyvärr aldrig förmånen att träffa min svärfar. Han gick ur tiden ett antal år före jag träffade Maria. Men som en länk under 35 år har jag haft Sven och Gösta. Under många år var sikfisket på hösten en höjdpunkt och varje gång fick man ta del av ett antal anekdoter från kantorns tid. Ovärderligt. Även när anekdoterna drogs för femtioelfte gången var de lika härliga att höra.

Åren går och även de som i slutet av 40-talet/början av 50-talet var unga grabbar blir till åren. Nu är åren väldigt många, 85 respektive 82. Men dom är inte gamla, bara många år!

Man inser att den tid vi har här på jorden inte är oändlig. Så midsommar 2016 bestämde jag att jag måste få till ett strömmingsfiske till med bröderna Broman.

Bröderna hämtar2

Bröderna kommer och hämtar upp

Sköten i båten2

Skötarna tas ner i båten

Mot grundet2

Mot grundet!

Sköten löper ut 3

Sköten löper ut fint i det spegelblanka vattnet

Sköten löper ut 4

”Jo, nog ser det bra ut alltid”. Roddare Gösta inspekterar.

Stilla bottenhav 2

Det är inte varje sommar man får uppleva en sådan här kväll. Att dessutom uppleva den i goda vänners lag gör den magisk.

Sköten lagd 2

Sköten lagd. Sven inspekterar nöjt.

När vi lägger så lägger vi normalt ”krona”. Det innebär en sköt som stänge, fångar upp strömmingen, och en sköt som krona runt änden från grunden. Tanken är att oavsett riktning så skall en hel del strömming fastna ute i kronan. Om man är mer säker på hur strömmingen går, fiskar oftare än vart femte år, kan man lägga krok. Stänge som avslutas i en krok.

Full fart skall det vara 2

Sven drar med illa dold förtjusning på 20-hästarn hemåt

Bröder i samspråk 3

Kanske det viktigaste av allt. Samvaron och samtalen efteråt. Med en och annan anekdot förstås . . .

Hur fisket gick? Nja, vi är ju alla tre av den uppfattningen att man inte skall brandskatta naturen allt för hårt på dess tillgångar, om det inte gäller blåbär eller lingon förstås. Så vi nöjde oss med en halv hink. Men det räckte gott till en underbar midsommarhallstring på Erikskär.

Men en oförglömlig fisketur blev det i alla fall, det allra viktigaste och finaste minnet!

Follow Lennart
Facebook
Lennart Öhmark on Instagram
Follow by Email
Follow by RSS

Tömt föräldrahemmet

Nu har det gått åtta månader sedan vår far gick bort. Först var det fyra månader med känslomässigt avsked i form av genomgång och sortering av alla minnen och det som betyder något för mig och min syster. Därefter tog så nästa vid, att tömma och sälja Långgatan 18. Mer som ett normalt projekt, något som skall genomföras och som man mot slutet bara önskar skall vara över, och nu är slutet nära. Huset helt tömt och den 1 september lämnas nycklarna över till nya ägarna.

Så efter 56 år går en epok i graven. Inte så mycket man kan spara med tanke på utrymme. Men ett minne får leva kvar en tid i alla fall, förhoppningsvis, och det är den praktfulla krukväxten från vardagsrummet.

Krukväxt Nässjö

Follow Lennart
Facebook
Lennart Öhmark on Instagram
Follow by Email
Follow by RSS