Sex veckor går fort, och fort går det i naturen den här tiden på åren. Nyss var det Kung Bore som styrde här i fjärden och nu är det försommaren som knackar på dörren.
Fjärden 10 april, snö is och kyla
När värmen, vindarna och solen gjort sitt blir landskapet helt förändrat. Är det samma värld?
Sommarkänsla 17 maj när snö och is är borta och solen spelar över klipporna, sommar i antågande
Den ivriga flugsnapparhannen har nu hittat åtminstonde en hona, som både besökt och förefaller ha godkänt holken. Idag såg jag hur hon flög fram och åter med bomaterial i näbben. Tre minuter tog det att lämna holken och komma tillbaka med mera material. Jag önskar de lyckliga tu all lycka med familjebildningen. Nu får ni vara i fred några veckor och lika bra är väl det.
Flugsnapparhannen bevakar den utsedda holken
Bofinken, tillsammans med lövsångaren, vår vanligaste fågel under sommarhalvåret fortsätter, mer än en månad efter premiärspelningen, med sin kraftfulla sång. Men konkurrensen från lövsångaren börjar nu bli hård. Tack vare sin kraftfulla sång har bofinken gjort en hel del avtryck i folktron, liksom tidigare beskrivna taltrasten. Det var något som man uppfattade och gjorde kopplingar till. Om tjänstefolket arbetade tillsammans i skörden så tydde man i Sörmland bofinkens sång som:
Pigan å drängen!
På ängen!
Fy skäms!
Pigan å drängen!
På ängen!
Fy skäms!
I Tyskland höll man förr ofta bofinken som burfågel och tränade den att sjunga (hur det nu gick till), och dubbeldrillen ansågs som den mest utsökta. Det pratades till och med om att en riktigt kompetent bofink kunde betinga priset av en ko! Ganska bra vinstmarginal viktmässigt. Än en gång hämtat från C-H Tillhagens utmärkta bok “Fåglar i folktron”.
Återigen är det intressant att se vilka fåglar som rönte uppmärksamhet i det gamla bondesamhället och vilka som gick mer spårlöst förbi, som t ex vår nationalfågel koltrasten. Sällan nämnd i folktron. Det visar också en skillnad i hur vi upplever vår natur. Idag är det ofta det vackra och det sköna som får uppmärksamhet, som inte minst koltrastens melodiska stämma. Förr var det, hos allmogen, mer det som gjorde tydligt avtryck i form av styrka, kunde ge upphov till tolkningar eller hade en mytisk vinkling, såsom ugglor och enkelbecksinens spelflykt med dess vibrerande stjärtpennor. Det skulle vara speciellt, avvikande, då noterades det.
Bofinkshannen ger ett kraftfullt intryck, och det kan behövas för att klara av dess starka sångstrof som nu genljuder naturen sedan mer än månad tillbaka.
Och äntligen börjar träd och buskar även här ute vid havet visa upp en begynnande grönska, fortfarande en bit ifrån den man finner någon mil inåt landet, men ändå, sommaren är i antågande. När jag var i Skellefteå igår, med temperaturer på 19-20 grader och utslagna björkar, andades luften annalkande skolavslutning. Efter skolavslutningen vet vi ju alla vad som kommer, sommarlov. Så nu går vi in i fasen “vår som övergår i sommar”.
Nu har den första, skira, grönskan även nått ut till kustbandet. Vårresan har nått sitt mål.
Därmed, med en begynnande grönska även här ute i kustbandet, så tar min vårresa slut för den här gången. Målet är nått, Kung Bore har fått ge vika än en gång och sommaren är i antågande.
Sex veckor tog det för våren att bryta igenom vinterns järngrepp och förvandla naturen till en spirande, förväntansfull och fruktsam värld. Fåglarna sjunger och kvittrar, parningsaktiviteter och bobyggande i full fart, insekterna börjar så smått att kläckas och träd och buskar knoppas. Jag har fått uppleva det jag drömt om i många år och upplevelsen gjorde mig inte besviken, tvärt om. Det är naturligtvis en oerhörd förmån, “ynnest” enligt vissa, att få möjligheten att uppleva detta, och jag känner också stor tacksamhet. Tacksamheten att jag kan göra det och tacksamheten att jag tillåts göra det, tack min älskade Maria! Att isolera sig på ett skär vecka efter vecka är ju inte helt självklart det omgivningen önskar, och om det vore så har man väl en del att jobba på.
I morgon bär det av söderöver igen, tillbaka till stadslivet, tämligen annorlunda gentemot de senaste sex veckorna. Men förhoppningsvis skall omställningen gå bra.
Tack till er som följt mig på denna vårresa i den Västerbottniska skärgården. Vem vet, det kanske kommer en ny serie dagböcker från Skäret någon gång i framtiden.
På återseende!