“Minnet av Messaure” av Olle Häger, historien om ett samhälle som byggdes upp – och som försvann. För mig nog det bästa TV-program som producerats, tveklöst bästa dokumentären. Såg det redan när det gick första gången för några år sedan. Nu i sommar har det funnits tillgängligt på SVT-Play under en period. Anledningen till detta dock lite trist, Olle Hägers bortgång. Vet inte hur många gånger jag sett det men många blev det, ett tidsdokument på många plan. Finns fortfarande att se, dessvärre med kraftig osynk ljud-bild, på YouTube.
För oss som växte upp på 50- och 60-talet är det här programmet verkligen ett guldkorn, så mycket man känner igen i form av samhällsstruktur, bilar, kiosk, bensinmack, kläder, musik m.m. Samtidigt som det är en dokumentär från den tiden när vi var unga är det också en dokumentär över det som byggde dagens Sverige. Norrland, gruv- och skogsindustri, elproduktion. Detta var grunden till mycket av det vi har nu idag i Sverige. Som naturvän är det inte helt konfliktfritt. Vi avsatte en nationalpark, Stora Sjöfallet 1909, för att fem år senare dra om gränsen för att kunna starta denna utbyggnad av vattenkraften. Vem skulle idag inte vilja se Stora Sjöfallet, Harsprånget m.m. i sin fulla prakt? Vilken turistattraktion och vilken inkomstkälla för Sverige. Men var hade vår industri varit idag utan elkraften? Vårt välstånd?
Kontrasten mot dagens Sverige är total. Sverige byggdes med hårt fysiskt arbete, umbärande i kärva miljöer och ett långt ifrån demokratiskt samhälle. Hierarkin var tydlig på arbetsplatsen och kvinnornas plats given. Tack alla ni som stod ut med detta. Som fann er i den tidens samhällsstruktur. Utan er hade vi inte varit vad vi är idag.
När man som jag varit i dessa trakter under många år i samband med fjällturer har det känts dubbelt intressant att se Olle Hägers eminenta dokumentär. Kommer ihåg när vi efter avslutad höstvandring -76 tog in på hotellet i Porjus. September var inlett, löven började falla och uppe i fjällen var topparna vitpudrade av snö, nysnö. Kvinnan i receptionen konstaterade kort att “Ja nu är det bara att vänta på vintern”. Morgonen därpå när vi lämnade Porjus och styrde söderut var det 5-10 cm blötsnö på vägen, vintern var i antågande. Slut var då vattenkraftsutbyggnaden, slut var den storhetstid som Porjus fått under utbyggnaden. Vi såg redan då stora stora områden med hus och baracker som var öde, storhetstiden var över. Kombinationen av allt detta gav ett enormt ödesmättat avsked från Porjus. Vi lämnade inte bara en sommar, ett samhälle. Vi lämnade en epok. När jag skriver detta inser jag att det förmodligen var i Porjus några år senare, mitten av 80-talet skulle jag tro efter ännu en fjälltur, som jag senast och sista gången, nyttjade en telefonkiosk. Ödet!
Det var ett antal decennier, från början av seklet fram till 1970-talet som den här delen av landet blommade upp. Skogsnäringen krävde mycket folk. På vintrarna var det avverkning och därefter följde ett sommarhalvår med flottningen. Så kom bättre vägar, skogsmaskiner och timmertransporter. Krav på snabbare leveranser och högre kvalitet. Älvdalarna ner mot kusten avfolkades allt mer, det fanns inget behov längre av någon som såg till att det inte blev någon timmerbröt längs flödet. Det gick ju på asfalten, på sidan om älven.
Uppe vid de gamla forsarna var det nu enorma vattenmagasin där vattnet leddes ner i kraftstation efter kraftstation. Suorva, Porjus, Harsprånget o.s.v. Behovet av skolor, post, kiosk, Folkets Hus dog ut. Var skulle nu Shanes uppträda?
Regionen hade sin stund i solen, men som alla sådana stunder hade den ett slut, ungefär den där septembermorgonen -76 när vi lämnade Porjus. Men minnet lever kvar, inte bara i Olle Hägers förträffliga dokumentär utan även i detta lands välstånd och välmående. Men som alltid, det krävde sin tribut.
