Så är vi inne i stilla veckan, eller dymmelveckan som den också kallas. Veckan innan påsk. Dymmel kommer, enligt Alf Henriksson, från “dumber” som betyder stum. Historiskt lade man sordin på den här veckan, kulminerande med långfredagen, den vi alla minns som årets läääängsta och trååååkigaste dag. Inget fick man göra. Inte ut och spela fotboll. Ingen kiosk öppen för inhandlade av vårglass. Radion spelade mestadels tämligen sorgesam musik. Vi skulle lida! Likt Jesus gjorde denna fredag på Golgata. Det idag tämligen sekulariserade Sverige ser något annorlunda ut. Men vi överlevde, och kanske fanns det en mening i att någon dag ha det riktigt tråkigt. Ingen människa har farit illa av att ha det tråkigt, inget barn har tagit skada av att ha det tråkigt och varit “undersysselsatt” en stund, eller en dag. (Verkar dock fullständigt främmande för dagens föräldrar)
Men nu, i dagens digitaliserade samhälle är 10 minuter av avsaknad av Internet en katastrof. Nu måste vi få alla nyheter och stora händelser på minuten. Tänk vad vi skulle farit illa om vi fått reda på att Notre Dame brann först 12 timmar senare! Katastrof! Hur överlevde vi 70-talets veckolånga fjällvandringar utan kontakt med yttervärlden? Ack vad vi försmäktade i denna avsaknad av minutaktuell nyhetsuppdatering. Men på något sätt så överlevde vi.
Hur ser då livet ut här i fjärden i denna stillhetens dymmelvecka, idag kulminerande med dymmelonsdagen? Jo här skrider våren framåt steg för steg, dag för dag.
Ute vid “Klubben”, Bjuröklubbs fyr, vittnar isen om att det är en bit kvar av vintern.
En tunn, skir ishinna täcker det till synes spegelblanka vattnet, En följd av nattens 5-6 minusgrader.
För en vecka sedan anlände sångsvanen som första fågel till den öppna råken här ute i sundet. Sedan har det fyllts på, dag för dag. Det började med kanadagås och grågås. Gråtrut, gräsand och tofsvipa följde efter och sista dagarna har faunan utökats med knipa, havstrut, fiskmås, skrattmås och storskrake. Råken vidgas successivt dag för dag och med ökad yta ökar antalet fåglar. Nu har även en liten del öppet vatten kommit i dagern längst in i fjärden där ett sångsvanspar tillsammans med ett par kanadagäss huserar.
Råken vidgas och med den tillkommer dagligen nya fåglar till fjärden. Våren återkommer successivt.
Men striden om utrymmet är hård. Tidigt i morse kom ett nytt sångsvanspar ner i råken där redan ett par etablerat sig och en våldsam strid uppstod. Kändes rent av obehagligt att se hur våldsamt de gav sig på varandra. Det här var ingen stillsams tuppfäktning likt den orrrtuparna visar upp varje morgon längre upp i fjärden, nej här var det en strid på liv eller död. När detta skrivs har lugnet återfunnits i fjärden och vad jag kunnat se finns här ingen, tack och lov, död svan. Alla verkar ha överlevt bataljen.
Den första veckan här i stugan har därmed erbjudit precis det jag har sökt. Att dag för dag sitta på första parkett och se vårens återkomst, och mycket finns kvar att uppleva. Nästa steg blir att se Västerbottens landskapsdjur, storspoven, återkomma. Nej, storspoven är inte Västerbottens landskapsfågel, det är den blå kärrhöken! Landskapsdjuret är storspoven!