Kategoriarkiv: Fåglar

Vårdagbok från Skäret – 19 Maj 2019

Postat av
Svara

Sex veckor går fort, och fort går det i naturen den här tiden på åren. Nyss var det Kung Bore som styrde här i fjärden och nu är det försommaren som knackar på dörren.

Fjärden 10 april, snö is och kyla

När värmen, vindarna och solen gjort sitt blir landskapet helt förändrat. Är det samma värld?

Sommarkänsla 17 maj när snö och is är borta och solen spelar över klipporna, sommar i antågande

Den ivriga flugsnapparhannen har nu hittat åtminstonde en hona, som både besökt och förefaller ha godkänt holken. Idag såg jag hur hon flög fram och åter med bomaterial i näbben. Tre minuter tog det att lämna holken och komma tillbaka med mera material. Jag önskar de lyckliga tu all lycka med familjebildningen. Nu får ni vara i fred några veckor och lika bra är väl det.

Flugsnapparhannen bevakar den utsedda holken

Bofinken, tillsammans med lövsångaren, vår vanligaste fågel under sommarhalvåret fortsätter, mer än en månad efter premiärspelningen, med sin kraftfulla sång. Men konkurrensen från lövsångaren börjar nu bli hård. Tack vare sin kraftfulla sång har bofinken gjort en hel del avtryck i folktron, liksom tidigare beskrivna taltrasten. Det var något som man uppfattade och gjorde kopplingar till. Om tjänstefolket arbetade tillsammans i skörden så tydde man i Sörmland bofinkens sång som:

Pigan å drängen!

På ängen!

Fy skäms!

Pigan å drängen!

På ängen!

Fy skäms!

I Tyskland höll man förr ofta bofinken som burfågel och tränade den att sjunga (hur det nu gick till), och dubbeldrillen ansågs som den mest utsökta. Det pratades till och med om att en riktigt kompetent bofink kunde betinga priset av en ko! Ganska bra vinstmarginal viktmässigt. Än en gång hämtat från C-H Tillhagens utmärkta bok “Fåglar i folktron”.

Återigen är det intressant att se vilka fåglar som rönte uppmärksamhet i det gamla bondesamhället och vilka som gick mer spårlöst förbi, som t ex vår nationalfågel koltrasten. Sällan nämnd i folktron. Det visar också en skillnad i hur vi upplever vår natur. Idag är det ofta det vackra och det sköna som får uppmärksamhet, som inte minst koltrastens melodiska stämma. Förr var det, hos allmogen, mer det som gjorde tydligt avtryck i form av styrka, kunde ge upphov till tolkningar eller hade en mytisk vinkling, såsom ugglor och enkelbecksinens spelflykt med dess vibrerande stjärtpennor. Det skulle vara speciellt, avvikande, då noterades det.

Bofinkshannen ger ett kraftfullt intryck, och det kan behövas för att klara av dess starka sångstrof som nu genljuder naturen sedan mer än månad tillbaka.

Och äntligen börjar träd och buskar även här ute vid havet visa upp en begynnande grönska, fortfarande en bit ifrån den man finner någon mil inåt landet, men ändå, sommaren är i antågande. När jag var i Skellefteå igår, med temperaturer på 19-20 grader och utslagna björkar, andades luften annalkande skolavslutning. Efter skolavslutningen vet vi ju alla vad som kommer, sommarlov. Så nu går vi in i fasen “vår som övergår i sommar”.

Nu har den första, skira, grönskan även nått ut till kustbandet. Vårresan har nått sitt mål.

Därmed, med en begynnande grönska även här ute i kustbandet, så tar min vårresa slut för den här gången. Målet är nått, Kung Bore har fått ge vika än en gång och sommaren är i antågande.

Sex veckor tog det för våren att bryta igenom vinterns järngrepp och förvandla naturen till en spirande, förväntansfull och fruktsam värld. Fåglarna sjunger och kvittrar, parningsaktiviteter och bobyggande i full fart, insekterna börjar så smått att kläckas och träd och buskar knoppas. Jag har fått uppleva det jag drömt om i många år och upplevelsen gjorde mig inte besviken, tvärt om. Det är naturligtvis en oerhörd förmån, “ynnest” enligt vissa, att få möjligheten att uppleva detta, och jag känner också stor tacksamhet. Tacksamheten att jag kan göra det och tacksamheten att jag tillåts göra det, tack min älskade Maria! Att isolera sig på ett skär vecka efter vecka är ju inte helt självklart det omgivningen önskar, och om det vore så har man väl en del att jobba på.

I morgon bär det av söderöver igen, tillbaka till stadslivet, tämligen annorlunda gentemot de senaste sex veckorna. Men förhoppningsvis skall omställningen gå bra.

Tack till er som följt mig på denna vårresa i den Västerbottniska skärgården. Vem vet, det kanske kommer en ny serie dagböcker från Skäret någon gång i framtiden.

På återseende!

Vårdagbok från Skäret – 15 Maj 2019

Postat av
2

Nu är vi redan framme i mitten av maj. Vädret har stabiliserats till normalt för årstiden och de sista dagarna har bjudit på riktigt fina morgnar och kvällar. Oftast är det som minst vind då och på en så här utsatt plats så är svaga vindar alltid positivt.

Snön är ett minne blott förutom någon enstaka snöfläck i skuggpartierna. Nu är även strandlinjerna fria från snö och is. Fågellivet har gått in i en ny fas och nu kommer “senvårfåglarna” en efter en.

Den svartvita flugsnapparen, som dök upp precis när hårdvädret satte in, har av förklarliga skäl hållit en mycket låg profil, d v s knappt synts till alls. Men nu när solen har börjat titta fram då och då och kvicksilvret rent av krupit upp och nuddat vid tvåsiffrigt, då vaknar han upp! Av vad jag kan se har han nu mutat in en holk, plus en i reserv. Flugsnapparen håller sig ju inte sällan med ett par honor och kullar. Nu sjunger han mest hela dagen och försöker ivrigt få några honor att falla för lockelsen. Får se om det blir något napp.

Gransångaren dök äntligen upp med sin karakteristiska sång en morgon för några dagar sedan när jag skulle hämta tidningen. Hans engelska namn, chiffchaff, matchar bra den lite speciella sången. Vid det gamla hygget sitter troget spillkråketrasten och sjunger. Det är en taltrast som har fångat upp ett av spillkråkans läten som den lägger in bland sina olika strofer och tydligen gillar den just det partiet, för det återkommer varje morgon när jag går förbi.

En fågel som ökat en hel del i fjärden de senaste tio åren är dvärgmåsen. Från att ha hållit tre-fyra par längre norrut för 20-30 år sedan, så har den nu spritt sig hit längst in också. Senaste åren har jag kunnat se ett 20 tal under några juniveckor. Nu har jag väntat på  den någon vecka och så för några dagar sedan så dök den upp, och som den dök upp! Jag uppskattar det till att det är gott och väl 100 dvärgmåsar här i fjärden just nu. De är ganska sociala och drar omkring och födosöker i grupper på 10-20 stycken. Så just nu är de ett dominerande inslag i fjärden, både visuellt och ljudmässigt.

Dvärgmåsen är som en mindre skrattmås, men kan ändå ganska lätt skiljas ut i skrattmåskoloni. Vingarna med dess rundade form och gråsvarta undersida med en vit bård i bakkanten avslöjar den direkt. Huvudet på dvärgmåsen är dessutom helt svart, skrattmåsen mer mörkbrun, plus att dvärgmåsen har doppat hela huvudet, även nacken, i kolkällaren. Skrattmåsen har mest doppat ansiktet i den smälta chokladen.

En grupp dvärgmås som födosöker i fjärden. Notera det helsvarta huvudet och vingarnas undersida, tydliga kännetecken på dvärgmås.

Sista kvällarna har varit väldigt vackra med fina solnedgångar och ett stilla hav. Men havet har varit täckt av dvärg-, skratt- och fiskmåsar på ett sätt som man aldrig annars ser på sommaren. Då är de i sina kolonier, fullt upptagna med häckningsbestyr. Men nu ligger de utspridda över i stort sett hela fjärden. En del, särskilt dvärgmåsen, visar upp sig för varandra med sträckta halsar och näbben rakt upp, andra ser till att stilla hungern. Tillsammans med den fina aftonen ger det en magisk bild som man aldrig kan se sig mätt på, ett riktigt guldkorn i dubbel bemärkelse.

Aftonfjärd fylld av födosökande mås.

Vad är det då som lockar runt om på vattnet och som skall räcka till alla dessa fåglar? I morse när jag gick ner till strandkanten fick jag svaret. Mot stenar och hällar samlas det nu upp oändligt antal små, nykläckta flugor och blickar jag ut lite längre på vattnet så ser jag att där finns de precis överallt. De driver in med vinden och bildar som långa trådar av ihopklumpade flugor. Så nog finns det mat till all mås just nu.

Nykläckta småflyg i miljarder. Visst ser det läckert ut?

Första lövsångaren för i år, för mig, sjöng ute vid Grundskatan och utanför Svarthällorna räknade jag in 22 storlommar som verkade ta en paus i färden norröver. Vid Gärde var det under några dagar stora mängder ljungpipare och brushanar, men med det fina vädret verkar nu de flesta ha dragit vidare mot sina häckningsplatser.

Det är inte många veckor kvar till midsommar, fem, och det märks på ljuset. Nu är det mest lite skymning kvar mitt i natten. Men det innebär också att det bara är fem veckor kvar innan det vänder och går mot mörkare tider. “Underbart är kort”!

Vårdagbok från Skäret – 6 Maj 2019

Postat av
Svara

Våren som kom av sig. Tre veckor med sol, svaga vindar och temperaturer upp emot 12-14 grader här ute på ön, inne i stan (Skellefteå) 19-20 grader, förbyttes snabbt till isande nordostlig kuling, några minusgrader och stundtals tätt snöfall. April hade gått över i maj. Om nu inte april 2019 förmådde frambringa något aprilväder så behövde maj bara ett par dagar på sig för att, mer än väl, kompensera aprils tillkortakommande. Jag föredrar trots allt aprils tillkortakommande, sol och behaglig vårvärme.

Nordosten driver på över fjärden.

Fågelmatningen som började sjunga på sista versen upplevde snabbt en renässans när frömatarna plötsligt fick påfyllning. Mitt hjärta veknade snabbt för de små liven, som från att ena dagen befunnit sig uppe i trädtopparna sjungande vårens lov, plötsligt befann sig i kung Bores allra vidrigaste kammare. Kyla och låga temperaturer är väl en sak, men blåsten, den skär inte bara genom märg och ben, den får även köksgardinerna i en liten stuga från 40-talet att stå rätt ut i draget. Efter en akutinsats med maskeringstejpen fick jag i alla fall gardinerna att dämpa sig till ett lite mer stillsamt vajande i vinddraget.

Inneväder idag!

Vårfåglarna har ju fyllt på undan för undan och lagom till kung Bores återkomst var det dags för grönsiskorna att inta estraden (fågelmatningen) och sedan dess har jag mest hela tiden haft en 8-10 siskor klängande här utanför köksfönstret. Som nummer två kommer bofinkarna. Domherrarna, förmodligen två par, frekventerar också fortfarande restaurangen regelbundet och mesarna gör sina besök då och då. Intressant var att se att när kylan och vinden satte i så dök plötsligt rödhaken upp här för att förse sig. Den hade hörts sjunga här på ön i en eller två veckor med aldrig besökt fågelmatningen. Men när kylan satte in så var det dags även för denna lilla färgklick.

När nordosten låg på som hårdast var det så fåglarna, särskilt domherrarna, hade stora problem med att sikta in sig och landa på frömatarnas små pinnar. Strax invid stannade de upp med ett frenetiskt flaxande med vingarna, som för att riktigt säkra att de kunde nå målet. Inte sällan fick de dock ge upp landningsförsöket och tog mark nedanför bland spillfröna. Efter lite vila gjordes så ett nytt försök.

Grönsiskan envisas med att mestadels äta upp-och-ned. Liknar kanske mer när den klänger i lövverken och letar föda. Snön driver på och matbehovet synes omättligt. Jordnötterna klar favorit hos siskorna.

Det är intressant att se hur olika fågelarter uppträder och hur uppträdandet är nu jämfört med på hösten. Domherrarna sitter lugnt och värdigt, som sig bör för en fågel med den skruden, äter och lämnar bordet när de till synes ätit sig mätta. Mesarna kommer på kortare besök. Äter lite och beger sig sedan vidare. Siskorna och bofinkarna däremot har väldigt lätt för att tända till på en artfrände och små bataljer utspelar sig mest hela tiden, trots att det finns både plats och föda för dem alla. Oftast är det dueller inom arten, mer sällan mellan olika arter. På hösten däremot, när det övervägande är mesar framme, är det behovet av att få mat, och möjlighet att samla till förråden, som är det överskuggande. Inga dueller fåglarna emellan, fokus är helt inriktat på det mest basal, säkra föda. Man kan ju misstänka att en något förändrad hormonbalans hos fåglarna så här på våren, när revir skall mutas in, partner skall hittas och arternas fortlevnad säkras, är mer inriktade på försvar och dominans än när det enbart är födofrågan som är i fokus.

Blygast av dem alla är den lille rödhaken. Aldrig ses den bråka med någon annan, på eget initiativ, och när en fink eller siska börja mopsa upp sig så viker rödhaken snabbt undan. “Jag vill inte ha något bråk!”. Sympatisk liten filur.

Efter några tämligen tuffa dygn har emellertid vädret nu stabiliserat sig till ett mer normalt i-början-av-maj-väder här uppe. Lite grått, solen framme korta stunder och temperaturer som varierar mellan två och sex plusgrader. Inte precis något som inbjuder till årets första dopp, men tack vara den numera svaga vinden så är det fullt uthärdligt, såväl inomhus som utomhus.

Lugnet i fjärden tillbaka och kvällssolen ger ett värmande sken över landskapet. Sångsvanen ser ut att i ren glädje över förändringen vilja sträcka ut i sin fulla längd. Ett par kanadagäss föredrar en stilla simtur i kvällningen.

Fjärden är numera isfri, förutom en del kvarvarande snö och is i de inre vikarna, några vinddrivna snö-/isblock driver omkring lite vilset, men annars som sagt isfritt. Vårfåglarna i fjärden fortsätter också att ramla in, den ena efter den andra. Igår var det svärtan och gråhakedopping som premiärvisade sig, har väntat på de både senaste dagarna. Svarthakedoppingen hann lite före, en eller två dagars marginal och precis innan ovädret bröt ut fick jag se första paret skedänder inne i viken. Gluttsnäppan har ju varit här ett tag och nu har den fått sällskap av drillsnäppan. Drillsnäppan som hörs och ses mest hela tiden under sommaren med sin karakteristiska flykt tätt längs strandlinjen. Några snabba vingslag och sedan glida med stela vingar svagt nedåtböjda för att snabbt följas av några snabba vingslag o s v. Taktfast ackompanjerat av ett ihärdigt tittiti-tittiti-tittiti.

Salskrakarna håller sig kvar här i fjärden med 3-4 par och det verkar vara tre par sångsvanar som aspirerar på några sommarmånader i den samma.

Uppe på land så fortsätter trastarna att dominera och av vad jag kunnat förstå när jag följer vad andra skriver på nätet så är det osedvanligt gott om trast i år. Rödvinge-, tal- och björktrast dominerar med en del inslag av dubbeltrast.

När jag befinner mig på land så är det nu gransångaren jag går och väntar på, och lyssnar efter. Borde vara här nu men fortfarande inte hört dess lite speciella “stänkande” sång, omöjlig att förväxla med någon annan. Vi får se vad morgondagen har att erbjuda.

Vårdagbok från Skäret – 1 Maj 2019

Postat av
2

Trasttider, och förstås Valborg. Nu är det trastarnas tid här i Västerbotten. Vid hyggen och öppna fält lyfter flockar av taltrastar, rödvingetrastar och dubbeltrastar. Tillsammans med den i april obligatoriska rödhake- och bofinkssången, så är det tal- och rödvingetrastar som dominerar. Vår svenska nationalfågel, koltrasten, finns givetvis representerad den också. Ganska snabbt hittade de tillbaka till fjolårets sång, även om det var en aning raspigt och mindre njutbart till att börja med.

Koltrasten, vår nationalfågel förgyller Valborgskvällen med sin sång.

Efter en period med för årstiden kraftig värme, upp emot 14-15 grader här på skäret, så försvann en stor del av vintern och tillsammans med den koncentrationen av sångsvan, tranor och gäss vid Gärde. Den perioden är nu ett minne blott och vi får se fram emot dess återkomst några intensiva vårveckor nästa år. Men mycket av vintern försvann först när det blev kyligare med återkommande frostnätter. Här i fjärden återstår nu mest issörja.

Värmen, och framförallt vinden, kräver sin tribut. Nu är det mest issörja som återstår. Och med minskande istäcke ökar vårfåglarna.

Förklaringen är vinden. Inget har sådan inverkan på en våris som vindarna. Med temperaturer ned mot nollan, men en frisk nord, får snabbt råkarna att bli till en öppen fjärd. Kvar ligger mest en svartnande issörja. Orrarna som för ett par veckor sedan spelade på den vida isvidden norrut mot Gästerviken har nu trängts ihop på ett av de kvarvarande stabila isområden. Kan liknas vid att de tidigare utnyttjade hela spelplanen men nu är koncentrerade till mittcirkeln. Spelets intensitet har därmed också dramatiskt ökat. När jag nu mot kvällningen ser ut i fjärden så är det tydligt att orrarnas spelplats i morse nu är ett minne blott, kvar är bara öppet vatten.

Tranor och sångsvan har dragit vidare till sina häckningsområde och därmed återfinns de nu i dess mer normala biotoper. Tranor ser man mest överallt vid öppna fält, sångsvanen söker sig till lite mer avlägsna häckningsområde, såsom Sundstjärnen några kilometer här ifrån.

Går upp på fastlandet för min kvällspromenad. Överallt hörs tal- och rödvingetrasten. Taltrasten kallades ju förr också sångtrasten, intressant. Är ju viss skillnad på tal och sång. Men tycker nog att Taltrast är mer passande. Har ju ingen specifik strof eller melodi som t ex koltrasten, men en mästare i att hela tiden hitta nya strofer, nya teman, att upprepas två-tre gånger och sedan växla om till något helt annat. En av morgonens taltrastar hade  hört spillkråkan som rör sig här i området, det var uppenbart. Det är spännande och utmanande att lyssna på taltrasten och försöka utröna vilka fåglar den försöker härma.

Carl-Herman Tillhagen kallar mycket träffande taltrasten för fågelvärdens Bellman, full av sång, dikt och bohemeri. Det finns också en rik flora av tradition, lokala/regionala namn och en aldrig sinande, mer eller mindre träffande, tolkning av dess sång, knuten till taltrasten. Vår nationalfågel, koltrasten, nämns dock föga i folktron.

Ett par exempel från Tillhagens förträffliga bok “Fåglarna i folktron” om taltrasten:

Från Dalarna, till bonden som plöjer med bara en häst:

  • Kör med två, du! Kör med två, du!
  • Jag har bara en! skrek bonden.
  • Klyv-en då! Klyv-en-då!

I Skåne kunde det låta:

  • Se bonden, den token!
  • Se bonden, den token!
  • Har sålt oxen å plöjer me stutarna!
  • Går han där och vrickar!
  • Hid å did! Hid å did!

Jo nog ger taltrastens sång möjligheter till associationer alltid!

Nere vid Sundstjärnarna har skogsnäppan anlänt. Grågåsen, tranorna och kniporna börjar markera sina revir och ett par storskrakar har besatt stenen mitt i tjärnen. Sångsvanen nu i sitt rätta element.

Sångsvanen, vår kanske mest klassiska ödemarksfågel. Nu i kraftig ökning och kan ses mest överallt i landet. Men aldrig så fin som vid en enslig tjärn.

Så var det det här med Valborg. Visst firar vi Valborg även här ute i Bjurön. Vi tänder oss en brasa vid Blackevägen, kommer ju inte så många bilar. När elden så har börjat falna sticker vi dit våra tre-meter långa grillpinnar med en falukorvsskiva i ändan. Resultatet som förväntat. En kolsvart, sotig halva av falukorven och andra halvan rå. Men vad gör väl det? Falukorv duger ju alldeles utmärkt rå och det är ju ändå Valborg. Och än en gång kunde vi fira Valborg här i Bjurön utan polisingripande, lugnt och städat som alltid!

Valborg i Bjurön, utan Polisingripanden. Man kan ju flytta på stolen om det kommer någon bil, men det gör det ju sällan. Mannen i stolen förövrigt en av våra främsta Norrskensfotografer.

Vårdagbok från Skäret – 17 April 2019

Postat av
Svara

Så är vi inne i stilla veckan, eller dymmelveckan som den också kallas. Veckan innan påsk. Dymmel kommer, enligt Alf Henriksson, från “dumber” som betyder stum. Historiskt lade man sordin på den här veckan, kulminerande med långfredagen, den vi alla minns som årets läääängsta och trååååkigaste dag. Inget fick man göra. Inte ut och spela fotboll. Ingen kiosk öppen för inhandlade av vårglass. Radion spelade mestadels tämligen sorgesam musik. Vi skulle lida! Likt Jesus gjorde denna fredag på Golgata. Det idag tämligen sekulariserade Sverige ser något annorlunda ut. Men vi överlevde, och kanske fanns det en mening i att någon dag ha det riktigt tråkigt. Ingen människa har farit illa av att ha det tråkigt, inget barn har tagit skada av att ha det tråkigt och varit “undersysselsatt” en stund, eller en dag. (Verkar dock fullständigt främmande för dagens föräldrar)

Men nu, i dagens digitaliserade samhälle är 10 minuter av avsaknad av Internet en katastrof. Nu måste vi få alla nyheter och stora händelser på minuten. Tänk vad vi skulle farit illa om vi fått reda på att Notre Dame brann först 12 timmar senare! Katastrof! Hur överlevde vi 70-talets veckolånga fjällvandringar utan kontakt med yttervärlden? Ack vad vi försmäktade i denna avsaknad av minutaktuell nyhetsuppdatering. Men på något sätt så överlevde vi.

Hur ser då livet ut här i fjärden i denna stillhetens dymmelvecka, idag kulminerande med dymmelonsdagen? Jo här skrider våren framåt steg för steg, dag för dag.

Ute vid “Klubben”, Bjuröklubbs fyr, vittnar isen om att det är en bit kvar av vintern.

En tunn, skir ishinna täcker det till synes spegelblanka vattnet, En följd av nattens 5-6 minusgrader.

För en vecka sedan anlände sångsvanen som första fågel till den öppna råken här ute i sundet. Sedan har det fyllts på, dag för dag. Det började med kanadagås och grågås. Gråtrut, gräsand och tofsvipa följde efter och sista dagarna har faunan utökats med knipa, havstrut, fiskmås, skrattmås och storskrake. Råken vidgas successivt dag för dag och med ökad yta ökar antalet fåglar. Nu har även en liten del öppet vatten kommit i dagern längst in i fjärden där ett sångsvanspar tillsammans med ett par kanadagäss huserar.

Råken vidgas och med den tillkommer dagligen nya fåglar till fjärden. Våren återkommer successivt.

Men striden om utrymmet är hård. Tidigt i morse kom ett nytt sångsvanspar ner i råken där redan ett par etablerat sig och en våldsam strid uppstod. Kändes rent av obehagligt att se hur våldsamt de gav sig på varandra. Det här var ingen stillsams tuppfäktning likt den orrrtuparna visar upp varje morgon längre upp i fjärden, nej här var det en strid på liv eller död. När detta skrivs har lugnet återfunnits i fjärden och vad jag kunnat se finns här ingen, tack och lov, död svan. Alla verkar ha överlevt bataljen.

Den första veckan här i stugan har därmed erbjudit precis det jag har sökt. Att dag för dag sitta på första parkett och se vårens återkomst, och mycket finns kvar att uppleva. Nästa steg blir att se Västerbottens landskapsdjur, storspoven, återkomma. Nej, storspoven är inte Västerbottens landskapsfågel, det är den blå kärrhöken! Landskapsdjuret är storspoven!

Vårdagbok från Skäret – 14 April 2019

Postat av
2

Vanligen sedd som den klassiska julfågeln, helst i en sädeskärve i vinterlandskap, domherren. Men här får den bli vår påskfågel. För ingen fågel är så dominant, varken i kroppskonstitution, färg eller antal som domherren.

Med sin färg och kroppshydda blir snabbt domherren en dominant vid fågelmatningen.

Domherren förknippas med vinterlandskap och gulbruna sädeskärvar. En bild som Jenny Nyström gav det svenska hemmet för närmare 100 är sedan. Visst är de estetiskt en perfekt kombination, men kanske inte så realistisk. Om man ser till vinterfåglarnas födoprefrenser så står sädeskärven lågt i kurs. Dåligt energivärde och kanske främst lockande för gulsparven. Men som sagt, bildmässigt en perfekt kombination.

Vid valet av skalade solrosfrön, jordnötter, talgbollar och oskalade solfrosrön så väljer domherren direkt de oskalade solrosfröna. Mesarna får hålla sig till sina skalade frön, deras favoriter, men domherren vill ha mer basic föda.

“Ha, ha! Snodde sista fröet!” 

Studerar man fågeln närmare så blir man snart varse dess otroliga vaksamhet. Visst, de sitter kvar på mataren och äter frö efter frö, men hur? Snabbt tas ett frö från mataren och genast vänds blicken ut mot omgivningen. Medan fröet förtärs, spanar blicka hela tiden av omgivningen. Det är väl ingen fara i form av sparvuggla eller sparvhök som göms där ute? När fröet är uppätet, snabbt, ta ett ett nytt och genast vrida runt så blicken kan spana av igen. Aldrig lämna ryggen till. Om vi själva skulle inta våra måltider med detta ständiga kontrollerande av omgivningen så skulle stressmagen snabbt infinna sig. Kanske levde vi så för några tusen år sedan. Ständigt beredda på attack från fienden.

Men här konsumerar tre par domherrar, utan yttre attack, det ena solrosfröet efter det andra. Hitintills är väl enda fienden den ilskna blåmesen, men han är ju hanterbar.

Den produktiva mesen, som inte var en mes

Postat av
Svara

Tidig morgon vid viken (=Hjälstaviken). Väl uppe på Kvarnberget strax efter sju fick jag se något av det mäktigaste jag sett i fågelväg. 20-30 000 gäss som samtidigt lyfter och lämnar viken för dagens betesjakt. Att se denna enorma mängd gäss som samtidigt lyfter upp från sjön och drar söder/väster ut var något helt enormt. Kom mig inte för att försöka föreviga på bild, bara stod och njöt.

Något senare när jag var i nivå med viken igen var det en härlig hösthimmel. Mestadels molntäcke men med sprickor där den turkosfärgade himmelen sken igenom. Fick så tillfälle att testa mitt digitala filter, “omvänt graduerat ND-filter”. Det ni, det går inte av för hackor. Innebär att att man kan fotografera med olika exponeringars på olika delar av bilden. Kräver stativ då flera exponeringar tas och kräver tålamod (viss fix med alla inställningar). Resultatet utföll helt klart till belåtenhet. Att annars få en korrekt exponerad himmel i kombination med en rätt exponerad förgrund är tämligen knepigt, för att inte säga omöjligt.

Ett rofyllt höstlandskap, så oändligt vackert

Lite senare kom jag till de norra delarna, nedanför norra kullen och fjärilsbacken. Där var det rejält uppbökat i marken, färskt. Förmodligen från sistlidna natt. Vildsvinen som dagtid håller till ute i vassen hade gjort sitt nattliga sök efter ätbart.

“Skyll inte på mig, jag har inget gjort. Det var de där svinen.”

Avslutar dagens rundvandring av viken med att gå längs “Långa WWF-spången” som det heter på rapportsidan på Artportalen. Inte mycket folk idag, men skäggmesarna visade upp sig fint. Dessa så produktiva fåglar. Kan klara av tre-fyra kullar på ett år och är det ett gynnsamt år så kan till och med första kullen hinna med att reproducera sig också. Det gör att det på höstarna är ett stort antal skäggmesar i vassarna i södra viken, längs spången. Otaliga bilder publiceras i stort sett dagligen på gruppen “Hjälstaviken” på FB. Nu blev det äntligen min tur. Det som krävdes var en ordentlig delförstorning, men där var dom. En vuxen och en yngre. Pickande efter något ätbart längs spången.

Skäggmesen är en relativt sen invandrare. Etablerade sig först som något av en karaktärsfågel vid Tåkern i Östernötland. Första gången skäggmesen rapporterade vid Hjälstaviken var 1984. Numera en väl etablerad häckare och dess “pjingannde” läte i vassen har blivit är något som all skådare numera lyssnar efter. Efter ett gynnsamt häckningsår kan det uppträda i mångfald längs spången. För ett par år sedan så var de upp emot ett hundratal i flockarna som visade upp sig längs spången.

Låt oss se om här finns något ätbart

Men så var det där med mes. Efter diverse tvistande har man kommit fram till att skäggmesen förvånande nog troligen närmast är släkt med lärkorna. Ett tag var den placerad bland gruppen papegojnäbbar men det stämde inte det heller. Men hur som helst, det är en söt liten varelse, oavsett familjetillhörighet.

 

Räven, kråkan och örnarna

Postat av
Svara

I dag var det en sådan där helt underbar höstmorgon, ett par minusgrader och vindstilla. Höstfärgerna lös i all sin prakt, som finast nu när det mesta fortfarande sitter kvar på träden, och frosten gav en metallisk prägel åt landskapet.

Kvarnberget 2015-10-10

Först blev det en vandring runt Kvarnberget. En hel del småfågel visade upp sig och den tomatröda domherren förstärkte årstiden ytterligare, höst på väg mot vinter. Efter Kvarnberget blev det Hårby där en varfågel förgyllde tillvaron. Få fåglar passar så bra in i en frostnupen höstdag som varfågeln. Är som att den blir ett med landskapet. Mycket gäss fortfarande som växlade mellan Hårbyslätten och Viken, allt eftersom havsörnarna fick upp dom på vingarna.

När det var dags att avsluta för den här dagen körde jag först norrut från Hårbyparkeringen för att se den stora mängden gäss på Hårbyslätten. Direkt efter Hårby på vänster sida om vägen, 100 meter ut på ängen, fick jag se en räv som släpade på något. Snabbt stopp och upp med kikaren. Det visade sig vara en kråka den hade i munnen, den delvis rödfärgade trasan tydde på en tämligen död kråka. I kikaren får jag så se två havsörnar på marken strax bakom räven, en vuxen och en ung. Dom sträckte upp sina halsar och tittade sig förvånat omkring, ungefär som om dom undrade: “Hallå, vad var det som hände?”

Några av de övriga kråkorna gjorde lite lama utfall mot räven. Av allt att döma hade dom fått respekt för räven och vågade inte vara allt för kaxiga. Örnarna tröttnade efter en stund på skådespelet och drog bort och ordnade till ett eget. Fick upp några tusen gäss som ljudligt begav sig tillbaka till Viken, alltid lika fascinerande att betrakta.

Med räven, f.d. kråkan och örnarna på näthinnan kände jag mig ganska nöjd med dagen.

Hjälstaviken 2015-09-27

Postat av
Svara

Fin morgon, +3 vid ankomsten 06:15. Gott om skäggmes nere vid långa spången. Från Norra kullen blev det sedan pilgrimsfalk, blå och brun kärrhök, fjäll- och ormvråk, sparvhök och några havsörnar.

Men dominanterna var förstås gässen. Runt 6:30 lyfte nog upp emot 5 000 gäss och drog syd/väst, 500-1000 tranor åkte med av bara farten. 20 minuter senare var det dags igen. Därefter infann sig som vanligt lugnet fram till 10:30-tiden när några riktigt mäktiga inflog från norr gjorde vistelsen runt Norra kullen minnesvärd.

Röda bär Hjälstaviken 2015-09-27