Follow Lennart

Trasttider, och förstås Valborg. Nu är det trastarnas tid här i Västerbotten. Vid hyggen och öppna fält lyfter flockar av taltrastar, rödvingetrastar och dubbeltrastar. Tillsammans med den i april obligatoriska rödhake- och bofinkssången, så är det tal- och rödvingetrastar som dominerar. Vår svenska nationalfågel, koltrasten, finns givetvis representerad den också. Ganska snabbt hittade de tillbaka till fjolårets sång, även om det var en aning raspigt och mindre njutbart till att börja med.

Koltrasten, vår nationalfågel förgyller Valborgskvällen med sin sång.

Efter en period med för årstiden kraftig värme, upp emot 14-15 grader här på skäret, så försvann en stor del av vintern och tillsammans med den koncentrationen av sångsvan, tranor och gäss vid Gärde. Den perioden är nu ett minne blott och vi får se fram emot dess återkomst några intensiva vårveckor nästa år. Men mycket av vintern försvann först när det blev kyligare med återkommande frostnätter. Här i fjärden återstår nu mest issörja.

Värmen, och framförallt vinden, kräver sin tribut. Nu är det mest issörja som återstår. Och med minskande istäcke ökar vårfåglarna.

Förklaringen är vinden. Inget har sådan inverkan på en våris som vindarna. Med temperaturer ned mot nollan, men en frisk nord, får snabbt råkarna att bli till en öppen fjärd. Kvar ligger mest en svartnande issörja. Orrarna som för ett par veckor sedan spelade på den vida isvidden norrut mot Gästerviken har nu trängts ihop på ett av de kvarvarande stabila isområden. Kan liknas vid att de tidigare utnyttjade hela spelplanen men nu är koncentrerade till mittcirkeln. Spelets intensitet har därmed också dramatiskt ökat. När jag nu mot kvällningen ser ut i fjärden så är det tydligt att orrarnas spelplats i morse nu är ett minne blott, kvar är bara öppet vatten.

Tranor och sångsvan har dragit vidare till sina häckningsområde och därmed återfinns de nu i dess mer normala biotoper. Tranor ser man mest överallt vid öppna fält, sångsvanen söker sig till lite mer avlägsna häckningsområde, såsom Sundstjärnen några kilometer här ifrån.

Går upp på fastlandet för min kvällspromenad. Överallt hörs tal- och rödvingetrasten. Taltrasten kallades ju förr också sångtrasten, intressant. Är ju viss skillnad på tal och sång. Men tycker nog att Taltrast är mer passande. Har ju ingen specifik strof eller melodi som t ex koltrasten, men en mästare i att hela tiden hitta nya strofer, nya teman, att upprepas två-tre gånger och sedan växla om till något helt annat. En av morgonens taltrastar hade  hört spillkråkan som rör sig här i området, det var uppenbart. Det är spännande och utmanande att lyssna på taltrasten och försöka utröna vilka fåglar den försöker härma.

Carl-Herman Tillhagen kallar mycket träffande taltrasten för fågelvärdens Bellman, full av sång, dikt och bohemeri. Det finns också en rik flora av tradition, lokala/regionala namn och en aldrig sinande, mer eller mindre träffande, tolkning av dess sång, knuten till taltrasten. Vår nationalfågel, koltrasten, nämns dock föga i folktron.

Ett par exempel från Tillhagens förträffliga bok “Fåglarna i folktron” om taltrasten:

Från Dalarna, till bonden som plöjer med bara en häst:

• Kör med två, du! Kör med två, du!
• Jag har bara en! skrek bonden.
• Klyv-en då! Klyv-en-då!

I Skåne kunde det låta:

• Se bonden, den token!
• Se bonden, den token!
• Har sålt oxen å plöjer me stutarna!
• Går han där och vrickar!
• Hid å did! Hid å did!

Jo nog ger taltrastens sång möjligheter till associationer alltid!

Nere vid Sundstjärnarna har skogsnäppan anlänt. Grågåsen, tranorna och kniporna börjar markera sina revir och ett par storskrakar har besatt stenen mitt i tjärnen. Sångsvanen nu i sitt rätta element.

Sångsvanen, vår kanske mest klassiska ödemarksfågel. Nu i kraftig ökning och kan ses mest överallt i landet. Men aldrig så fin som vid en enslig tjärn.

Så var det det här med Valborg. Visst firar vi Valborg även här ute i Bjurön. Vi tänder oss en brasa vid Blackevägen, kommer ju inte så många bilar. När elden så har börjat falna sticker vi dit våra tre-meter långa grillpinnar med en falukorvsskiva i ändan. Resultatet som förväntat. En kolsvart, sotig halva av falukorven och andra halvan rå. Men vad gör väl det? Falukorv duger ju alldeles utmärkt rå och det är ju ändå Valborg. Och än en gång kunde vi fira Valborg här i Bjurön utan polisingripande, lugnt och städat som alltid!

Valborg i Bjurön, utan Polisingripanden. Man kan ju flytta på stolen om det kommer någon bil, men det gör det ju sällan. Mannen i stolen förövrigt en av våra främsta Norrskensfotografer.