Våren som kom av sig. Tre veckor med sol, svaga vindar och temperaturer upp emot 12-14 grader här ute på ön, inne i stan (Skellefteå) 19-20 grader, förbyttes snabbt till isande nordostlig kuling, några minusgrader och stundtals tätt snöfall. April hade gått över i maj. Om nu inte april 2019 förmådde frambringa något aprilväder så behövde maj bara ett par dagar på sig för att, mer än väl, kompensera aprils tillkortakommande. Jag föredrar trots allt aprils tillkortakommande, sol och behaglig vårvärme.

Nordosten driver på över fjärden.

Fågelmatningen som började sjunga på sista versen upplevde snabbt en renässans när frömatarna plötsligt fick påfyllning. Mitt hjärta veknade snabbt för de små liven, som från att ena dagen befunnit sig uppe i trädtopparna sjungande vårens lov, plötsligt befann sig i kung Bores allra vidrigaste kammare. Kyla och låga temperaturer är väl en sak, men blåsten, den skär inte bara genom märg och ben, den får även köksgardinerna i en liten stuga från 40-talet att stå rätt ut i draget. Efter en akutinsats med maskeringstejpen fick jag i alla fall gardinerna att dämpa sig till ett lite mer stillsamt vajande i vinddraget.

Inneväder idag!

Vårfåglarna har ju fyllt på undan för undan och lagom till kung Bores återkomst var det dags för grönsiskorna att inta estraden (fågelmatningen) och sedan dess har jag mest hela tiden haft en 8-10 siskor klängande här utanför köksfönstret. Som nummer två kommer bofinkarna. Domherrarna, förmodligen två par, frekventerar också fortfarande restaurangen regelbundet och mesarna gör sina besök då och då. Intressant var att se att när kylan och vinden satte i så dök plötsligt rödhaken upp här för att förse sig. Den hade hörts sjunga här på ön i en eller två veckor med aldrig besökt fågelmatningen. Men när kylan satte in så var det dags även för denna lilla färgklick.

När nordosten låg på som hårdast var det så fåglarna, särskilt domherrarna, hade stora problem med att sikta in sig och landa på frömatarnas små pinnar. Strax invid stannade de upp med ett frenetiskt flaxande med vingarna, som för att riktigt säkra att de kunde nå målet. Inte sällan fick de dock ge upp landningsförsöket och tog mark nedanför bland spillfröna. Efter lite vila gjordes så ett nytt försök.

Grönsiskan envisas med att mestadels äta upp-och-ned. Liknar kanske mer när den klänger i lövverken och letar föda. Snön driver på och matbehovet synes omättligt. Jordnötterna klar favorit hos siskorna.

Det är intressant att se hur olika fågelarter uppträder och hur uppträdandet är nu jämfört med på hösten. Domherrarna sitter lugnt och värdigt, som sig bör för en fågel med den skruden, äter och lämnar bordet när de till synes ätit sig mätta. Mesarna kommer på kortare besök. Äter lite och beger sig sedan vidare. Siskorna och bofinkarna däremot har väldigt lätt för att tända till på en artfrände och små bataljer utspelar sig mest hela tiden, trots att det finns både plats och föda för dem alla. Oftast är det dueller inom arten, mer sällan mellan olika arter. På hösten däremot, när det övervägande är mesar framme, är det behovet av att få mat, och möjlighet att samla till förråden, som är det överskuggande. Inga dueller fåglarna emellan, fokus är helt inriktat på det mest basal, säkra föda. Man kan ju misstänka att en något förändrad hormonbalans hos fåglarna så här på våren, när revir skall mutas in, partner skall hittas och arternas fortlevnad säkras, är mer inriktade på försvar och dominans än när det enbart är födofrågan som är i fokus.

Blygast av dem alla är den lille rödhaken. Aldrig ses den bråka med någon annan, på eget initiativ, och när en fink eller siska börja mopsa upp sig så viker rödhaken snabbt undan. “Jag vill inte ha något bråk!”. Sympatisk liten filur.

Efter några tämligen tuffa dygn har emellertid vädret nu stabiliserat sig till ett mer normalt i-början-av-maj-väder här uppe. Lite grått, solen framme korta stunder och temperaturer som varierar mellan två och sex plusgrader. Inte precis något som inbjuder till årets första dopp, men tack vara den numera svaga vinden så är det fullt uthärdligt, såväl inomhus som utomhus.

Lugnet i fjärden tillbaka och kvällssolen ger ett värmande sken över landskapet. Sångsvanen ser ut att i ren glädje över förändringen vilja sträcka ut i sin fulla längd. Ett par kanadagäss föredrar en stilla simtur i kvällningen.

Fjärden är numera isfri, förutom en del kvarvarande snö och is i de inre vikarna, några vinddrivna snö-/isblock driver omkring lite vilset, men annars som sagt isfritt. Vårfåglarna i fjärden fortsätter också att ramla in, den ena efter den andra. Igår var det svärtan och gråhakedopping som premiärvisade sig, har väntat på de både senaste dagarna. Svarthakedoppingen hann lite före, en eller två dagars marginal och precis innan ovädret bröt ut fick jag se första paret skedänder inne i viken. Gluttsnäppan har ju varit här ett tag och nu har den fått sällskap av drillsnäppan. Drillsnäppan som hörs och ses mest hela tiden under sommaren med sin karakteristiska flykt tätt längs strandlinjen. Några snabba vingslag och sedan glida med stela vingar svagt nedåtböjda för att snabbt följas av några snabba vingslag o s v. Taktfast ackompanjerat av ett ihärdigt tittiti-tittiti-tittiti.

Salskrakarna håller sig kvar här i fjärden med 3-4 par och det verkar vara tre par sångsvanar som aspirerar på några sommarmånader i den samma.

Uppe på land så fortsätter trastarna att dominera och av vad jag kunnat förstå när jag följer vad andra skriver på nätet så är det osedvanligt gott om trast i år. Rödvinge-, tal- och björktrast dominerar med en del inslag av dubbeltrast.

När jag befinner mig på land så är det nu gransångaren jag går och väntar på, och lyssnar efter. Borde vara här nu men fortfarande inte hört dess lite speciella “stänkande” sång, omöjlig att förväxla med någon annan. Vi får se vad morgondagen har att erbjuda.

Follow Lennart

Trasttider, och förstås Valborg. Nu är det trastarnas tid här i Västerbotten. Vid hyggen och öppna fält lyfter flockar av taltrastar, rödvingetrastar och dubbeltrastar. Tillsammans med den i april obligatoriska rödhake- och bofinkssången, så är det tal- och rödvingetrastar som dominerar. Vår svenska nationalfågel, koltrasten, finns givetvis representerad den också. Ganska snabbt hittade de tillbaka till fjolårets sång, även om det var en aning raspigt och mindre njutbart till att börja med.

Koltrasten, vår nationalfågel förgyller Valborgskvällen med sin sång.

Efter en period med för årstiden kraftig värme, upp emot 14-15 grader här på skäret, så försvann en stor del av vintern och tillsammans med den koncentrationen av sångsvan, tranor och gäss vid Gärde. Den perioden är nu ett minne blott och vi får se fram emot dess återkomst några intensiva vårveckor nästa år. Men mycket av vintern försvann först när det blev kyligare med återkommande frostnätter. Här i fjärden återstår nu mest issörja.

Värmen, och framförallt vinden, kräver sin tribut. Nu är det mest issörja som återstår. Och med minskande istäcke ökar vårfåglarna.

Förklaringen är vinden. Inget har sådan inverkan på en våris som vindarna. Med temperaturer ned mot nollan, men en frisk nord, får snabbt råkarna att bli till en öppen fjärd. Kvar ligger mest en svartnande issörja. Orrarna som för ett par veckor sedan spelade på den vida isvidden norrut mot Gästerviken har nu trängts ihop på ett av de kvarvarande stabila isområden. Kan liknas vid att de tidigare utnyttjade hela spelplanen men nu är koncentrerade till mittcirkeln. Spelets intensitet har därmed också dramatiskt ökat. När jag nu mot kvällningen ser ut i fjärden så är det tydligt att orrarnas spelplats i morse nu är ett minne blott, kvar är bara öppet vatten.

Tranor och sångsvan har dragit vidare till sina häckningsområde och därmed återfinns de nu i dess mer normala biotoper. Tranor ser man mest överallt vid öppna fält, sångsvanen söker sig till lite mer avlägsna häckningsområde, såsom Sundstjärnen några kilometer här ifrån.

Går upp på fastlandet för min kvällspromenad. Överallt hörs tal- och rödvingetrasten. Taltrasten kallades ju förr också sångtrasten, intressant. Är ju viss skillnad på tal och sång. Men tycker nog att Taltrast är mer passande. Har ju ingen specifik strof eller melodi som t ex koltrasten, men en mästare i att hela tiden hitta nya strofer, nya teman, att upprepas två-tre gånger och sedan växla om till något helt annat. En av morgonens taltrastar hade  hört spillkråkan som rör sig här i området, det var uppenbart. Det är spännande och utmanande att lyssna på taltrasten och försöka utröna vilka fåglar den försöker härma.

Carl-Herman Tillhagen kallar mycket träffande taltrasten för fågelvärdens Bellman, full av sång, dikt och bohemeri. Det finns också en rik flora av tradition, lokala/regionala namn och en aldrig sinande, mer eller mindre träffande, tolkning av dess sång, knuten till taltrasten. Vår nationalfågel, koltrasten, nämns dock föga i folktron.

Ett par exempel från Tillhagens förträffliga bok “Fåglarna i folktron” om taltrasten:

Från Dalarna, till bonden som plöjer med bara en häst:

• Kör med två, du! Kör med två, du!
• Jag har bara en! skrek bonden.
• Klyv-en då! Klyv-en-då!

I Skåne kunde det låta:

• Se bonden, den token!
• Se bonden, den token!
• Har sålt oxen å plöjer me stutarna!
• Går han där och vrickar!
• Hid å did! Hid å did!

Jo nog ger taltrastens sång möjligheter till associationer alltid!

Nere vid Sundstjärnarna har skogsnäppan anlänt. Grågåsen, tranorna och kniporna börjar markera sina revir och ett par storskrakar har besatt stenen mitt i tjärnen. Sångsvanen nu i sitt rätta element.

Sångsvanen, vår kanske mest klassiska ödemarksfågel. Nu i kraftig ökning och kan ses mest överallt i landet. Men aldrig så fin som vid en enslig tjärn.

Så var det det här med Valborg. Visst firar vi Valborg även här ute i Bjurön. Vi tänder oss en brasa vid Blackevägen, kommer ju inte så många bilar. När elden så har börjat falna sticker vi dit våra tre-meter långa grillpinnar med en falukorvsskiva i ändan. Resultatet som förväntat. En kolsvart, sotig halva av falukorven och andra halvan rå. Men vad gör väl det? Falukorv duger ju alldeles utmärkt rå och det är ju ändå Valborg. Och än en gång kunde vi fira Valborg här i Bjurön utan polisingripande, lugnt och städat som alltid!

Valborg i Bjurön, utan Polisingripanden. Man kan ju flytta på stolen om det kommer någon bil, men det gör det ju sällan. Mannen i stolen förövrigt en av våra främsta Norrskensfotografer.

Follow Lennart