Kungsholmen runt – Reflektioner under en paddeltur

Den torra sommaren, och den efterföljande regnfattiga hösten, gör sig påmind när jag skall lägga i kajaken vid Minnebergs Båtklubb. Iläggningsbryggan som i maj till hälften låg under vattenytan är nu höjd några decimeter över den samma. Även det lägsta hörnet på denna med tiden tämligen skeva skapelse är med marginal på det torra. Är nog uppemot 50 cm lägre vattenstånd nu i andra halvan av november jämfört med april-maj. Vart tog höstens normala regnande väder?

Korsar Ulvsundasjön för att paddla varvet medsols som omväxling. Stillheten är total. Ingen vind, borta är alla fritidsbåtar och, inte minst, de förhatliga vattenskotrarna som likt bålgetingar surrar runt här, framförallt på sensommaren. Minns med tillfredsställelse de sista två jag stötte på i somras. När de med långt över de tillåtna 5 knopen drog in under Tranebergsbron tändes blåljusen på Kustbevaknings radarförsedda båt. Alltid lika trevligt att se dessa blåljus i aktion!

Efter ett öde Hornsbergs Strand kommer den lummigaste, och smalaste, delen av Karlbergskanalen, med växtlighet på båda sidor innan kanalen öppnar upp sig i Karlbergs sjö med slottets vitputsade fasad som fond. Här finns världens äldsta militärakademi vad gäller obruten verksamhet och utbildning på samma plats. Huvudbyggnaden restes 1634 och här växte till stor del Karl XII upp, och begravde även sin första hund Pompe här. Men det var Gustav III som 1792 bildade Militärakademin och förlade den till slottet. Fortfarande utbildas här runt 300 yrkesofficerare per år. Så nog är det en byggnad med anor och historia.

Världens äldsta militärakademi, Karlbergs Slott. Både vacker och ståtlig byggnad.

Efter Karlbergs sjö förvandlas norra sidan av kanalen drastiskt och övergår till en ganska sorglig syn, åtminstone för den naturintresserade. Här tar Klarastrandsleden över och parallellt löper de norrgående spåren ut från Centralstationen. Nu är det morgonrusning i trafiken vilket innebär att inga bilar alls rusar, de står mest stilla i de oändliga köerna. Kontrasten gentemot paddlingen längs den stilla kanalen blir slående. Men Kungsholmssidan fortsätter, hela tiden fram till Riddarfjärden, att visa upp en betydligt mer trivsam sida med gång – och cykelbanor, parker med mycket växtlighet och byggnader av olika tidsåldrar som väl smälter in i miljön. Här, i början, ligger till och med ett litet koloniområde. Sett från kajaken har man full förståelse för Kungsholmens popularitet.

Totalt kommer paddlingen att passera under tretton broar, varav två redan är passerade. Aldrig förstår man så tydligt att Stockholm är en stad byggd på öar och aldrig förstår man så väl trafikplanerarnas dilemma och stockholmsbilisternas sårbara vägnät som när man befinner sig på Stockholms vatten. Sårbarheten är uppenbar.

Nästa bro att passera är St Eriksbron som på Kungsholmssidan är omgiven av två magnifika, 58 meter höga, byggnader. Det rödbruna St Erikspalatset, byggt 1907-1910, på den västra sidan, och det gröngrå Sportpalatset, Sportis, på den östra. Sportpalatset byggdes 1929-1930 och innehöll bland annat en 50 meters simbassäng med hopptorn, tennisbanor och gymnastiksalar. Det var verkligen ett sportpalats och som ytterligare uttryck för det så är det fortfarande Svenska Simförbundets symbol som tronar högst upp på kupolen, den så välbekanta fisken som alla som tagit någon form av simmärke säkert känner igen, men som kanske inte så många där nere i gatuvimlet noterar.

Där fanns också en teater med plats för 600 personer som senare byggdes om till biografen Rivoli. 1978 köpte Stikkan Andersson byggnaden och Rivoli byggdes om till Polarstudion där sedan ABBA spelade in sina sista tre album.

Som ytterligare kuriosa så fanns, möjligt att den finns kvar än idag, i början av 30-talet en trevånings etagelägenhet högst upp där ingen mindre än Bruno Liljefors huserade. Han ville förstås få möjlighet att måla fåglar på nära håll så här utfodrade han fåglarna med säckvis med mat och lät fönstren stå öppna så fåglarna fritt kunde flyga in och ut. Det påstås till och med att en fiskgjuse en gång övervintrade där inne. När han så småningom flyttade till Uppsala vidtog ett betydande saneringsarbete för att få lägenheten beboelig igen. Men även efter detta så levde Liljefors anda kvar en längre tid i form av alla fåglar som fortfarande hoppades på att få komma in och få sig en bit mat, till de nya hyresgästernas stora förtret.

Paddlingen fortsätter med idel tomma marinor längs stränderna. Nu ligger alla fritidsbåtar och vilar vinter någonstans. Kommer in i Barnhusviken och i dess förlängning Klara sjö, den senare nu betydligt mindre till ytan än vad den var en gång i Stockholms barndom. Vid början av 1700-talet nådde den ända upp till Klarabergsgatan och Vattugatan. Barnhusviken har fått sitt namn från det barnhus för föräldralösa barn som låg längre upp mot Drottninggatan och det var också mycket riktigt här som Barnängens fabrik låg en gång i tiden.

Över Barnhusviken spänner den överdimensionerade Barnhusbron sitt väldiga spann. När den planerades och byggdes på 1960-talet benämndes den också som Tegnerbron då den norrut i sin förlängning övergår i Tegnergatan. Då var den här bron en del i ett stort trafikprojekt som omfattade tre broar, stora trafikplatser och som norrut skulle ansluta till den nya Lidingöbron. Men, som väl var kanske, började pengarna sina och det enda som blev kvar av detta jätteprojekt var Barnhusbron. Dess överdimensionerade kapacitet används nu flitigt som uppställningsplats för turistbussar som säkert många Stockholmare noterat.

Den helt spegelblanka vattenytan bryts av en liten plog som strävsamt tar sig fram. Misstänker direkt vad det är och mycket riktigt, här kommer en av Stockholms bävrar simmande. Idag passerar vi varandra på behörigt avstånd, kanske 15-20 meter, och vi fortsätter båda ostörda våra respektive färder. Annat var det här om dagen. Paddlade förbi Sportpalatsen djupt försjunken i funderingar kring dess historia när plötsligt ett kraftfullt plask väckte upp mig och fick mig tillbaka till verkligheten. När bävern smaskar på med sin kraftiga, platta svans så  uppstår ett mycket starkt och speciellt plask, något som är mig väl bekant sedan 70-talet när jag smög omkring i skogarna uppe i Dalarna och sökte den då fortfarande ganska sällsynta bävern. Att den 40 år senare skulle finnas i ganska stor mängd i Stockholms vatten var inte ens en utopi.

Bävern, som är Europas största gnagare, utrotades genom hård jakt helt från Sverige på 1870-talet. Liksom med vargen närmare 100 år senare beslöt man att fridlysa den först sedan sista exemplaret var skjutet! 1922 började man återinplantera bävrar från Norge och 1939 beräknade man det svenska beståndet till 400 djur för att 1980 ha växt till 40 000 djur med en årlig avskjutning på 4 000 djur (ref. ”Däggdjur”, Anders Bjärvall/Staffan Ullström). Att nu få stöta på bävern längs Stockholms vatten, till och med sett en från vardagsrumsfönstret hemma, förstärker kontrasten storstad kontra natur som en paddeltur längs Stockholms vatten innebär. Ena stunden passera man en brusande, bullrande trafikled, nästa stund ser man gråhägern som en stenstod längs stranden där den står och fiskar på sitt karakteristiska sätt. Hägern häckar i stort antal, minst 50 bon, ute vid Isbladskärret på Djurgården för att sedan tillbringa vintrarna på Råstasjöns is där den utfodras med strömming och annan småfisk. Däremellan ses den inte sällan fiskande längs någon av stadens trädbevuxna stränder. Storstad på landet.

Vid Klara sjö uppträder den mest erbarmliga bebyggelse man kan tänka sig på den norra sidan av kanalen. Ett gytter av betong, plåt, stål och glas tornar upp sig, signalerande att här har det under några decennier helt saknats allt vad stadsarkitekter och skönhetsråd heter. Något mer människofientligt än denna syn har jag svårt att föreställa mig. Det är väl den här bilden av Stockholm som landsortsborna har när de raljerar kring ”de där noll-åttorna”. De ser inte bilden på andra sidan kanalen. Pilarna som fortfarande håller kvar ett glest grön-gult bladverk trots det sena datumet där de hänger djupt över vattnet, bävern som nyss passerade eller hägern där borta innan Karlbergs slott. Inte heller ser de alla människor på picknick en ljummen försommardag längs Fredhälls klippor, alla joggare, barnvagnar, cyklister eller flanörer som rör sig runt om längs vattnet och som med välbehag och tillfredsställelse njuter av miljön.

Nu är Kungsholmen en del av Stockholms inre kärna och ett mycket attraktivt område för boende. Men går vi 150 år tillbaka i tiden var det annorlunda. När vi rundar stadshuset och kommer ut i Riddarfjärden breder Norr Mälarstrand ut sig med sina vackra fasader i såväl funkis som äldre byggnadsstilar. Då, från 1700-talets senare del och närmare 150 år framåt var det här en del som dominerades av stadens garverier. Garverier är väl inte direkt någon väldoftande verksamhet och detta var inte längre något som passade inne i den så smått växande staden. Detta skall ses med perspektiv på hur stadsbilden såg ut för två hundra år sedan. Peter Englund anger två saker som det som dagens människa främst skulle reagera för om hon förflyttades några hundra år tillbaka i tiden. Dels är det mörkret, tänk er Stockholm innan gasljusens intåg, dels är det lukten. På den tiden var det latrintömmning direkt ut i fjärdarna, alla transporter skedde med häst som avgav om inte avgaser så ändå något. Här fanns en och annan ko, höns, grisar med mera. Man eldade med kol och ved och röken och oset låg förmodligen tämligen kompakt över staden. Betänk då att garverierna uppfattade som sanitära olägenheter och tvingades ut på ”landet”, Kungsholmen.

Idag är det bara namnet Garvargatan, en parallellgata till Norr Mälarstrand ett kvarter in, som minner om denna tid.

Stadshuset utgör det kanska främsta landmärket vid en paddling inne i Stockholm där det tronar, ut mot Riddarfjärden och med sitt torn riktat mot Gamla Stan. Det är en vacker byggnad, särskilt om man studerar tegelväggarna lite närmare. När denna koloss restes kom den inte i färdiga byggblock som likt legoklossar snabbt ställdes upp till färdig byggnad. Nej här var det traditionell murning sten för sten och det är oregelbundna stenar som man använt och som ger liv åt dess fasader. Den gamle Vänsterledaren Lars Werner som själv var gammal murare brukade stanna upp när han passerade stadshuset för att beundra det fina murningsarbetet, och det är verkligen värt att stanna upp för och betrakta lite närmare oavsett ens tidigare yrkesmässiga utövning eller politiska hemvist. Det var också här det berömda Eldkvarn låg fram till den förödande branden 1878. ”När Eldkvarn brann” är ju ett både känt och slitet uttryck, men kanske inte alla vet var kvarnen egentligen låg. När man ser stadshuset idag förstår man att Eldkvarns förgörelse i eldslågorna blev till ett mäktigt skådespel över den tidens Stockholm, väl synligt från Gamla Stan, Riddarholmen, Södermalm och Normalm.

Oavsett årstid, veckodag eller klockslag, när man rundar Stadshuset ser man turister där uppe på Stadshusplazan. Är det någonstans man ser användandet av selfie-pinnar så är det här. Det är fascinerande att se hur populärt Stadshuset är bland turister. Förmodligen är väl Nobelmiddagen en inte helt oväsentlig anledning till detta. När man passerar är det också allt som oftast en eller annan kamera som raskt styrs om till att i stället för turistgruppen fotografera Riddarfjärden med den förbipasserande kajaken. Skulle vara intressant att veta i hur många länders turistfotoalbum man är representerad.

Men nu styr vi ut över Riddarfjärdens vatten, Riddarn kort och gott för de initierade, med sikte på sundet in mellan Söder Mälarstrand och Långholmen. Riddarfjärden bjuder oftast på tämligen krabb sjö som man får vara lite försiktig med. Eftersom vi oftast har någon form av västlig vind blåser det rakt in i fjärden från Mälaren, men här möts den av tre stängda sidor, Söder respektive Norr Mälarstrand och däremellan Riddarholmen, krönt av Riddarholmskyrkans torn. Där för övrigt tornfalken numera ses årligen med möjlig häckning uppe i tornspiran. Den gör verkligen skäl för sitt namn här. Det innebär att vågorna studsar omkring här mellan de tre blockerade väderstrecken, förstärkt med Mälaröbåtarna, som nu tagit vinterpaus, och en hel del fritidsbåtar. Grundregeln här är att aldrig gå närmare kaj än 25 meter. När vågorna studsar tillbaka från kajen och möter nya vågor på väg in blir kajakturen lätt lite vinglig.

Men idag är det bleke över Riddarn. Bort mot Söder Mälarstrand vittnar måsarnas idoga cirkulerande om var maten, löjan, just nu befinner sig. Som fond har de en av stadens pampigaste byggnader, Munchenbryggerierna. Högre upp tornar Högalidskyrkans dubbeltorn, synliga mest var man är på vattnet här inne i staden.

Sundet mellan Söder Mälarstrand och Långholmen är bland Stockholms finaste, och mest pittoreska, passager. Pålsundet. Här huserar Helenborgs Båtklubb sedan 1919 och här premierar man träbåtar. Nu står kajplatserna tomma men under sommarhalvåret kan man se en samling fantastiskt fina, och väl underhållna, träbåtar av olika modeller. Vid en tur genom sundet i maj, när båtarna nyligen är sjösatta, vilar tjärdoften tungt över sundet och det är så man är lite groggy när man kommer ut på andra sidan. Men vackert är det, otroligt vackert och väl värt ett besök även från landsidan.

Nu vilar ett hot rörande förstärkningsarbete m.m. över sundet och den anrika båtklubben, må förnuftet råda och miljön räddas och bevaras. En Stockholmspärla av stora mått med 100-årig tradition.

Ett vintertomt Pålsund. Tradition och historia, må det få bevaras!

Reimersholme passeras och gamla fängelset på Långholmen skymtar mellan de lövtomma träden på höger sida. Svårt att nu föreställa sig att Reimersholms IK spelade allsvensk fotboll säsongen 1941/42. Även Reimers, som de kallas, representationslag i ishockey och bandy har ett antal säsonger i högsta division på sin meritlista. Med andra ord en minst sagt anrik Stockholmsklubb.

Långholmens historia är nog mer välkänd, tack vare dess fängelse. Här inrättades ett Spinnhus, kvinnofängelse, redan 1724 som var i drift 101 år, fram till 1825. Då byggdes fängelset om och till och fick 127 celler för manliga fångar och kvinnofängelset flyttade till Norrmalm. Som mest kunde Långholmen sedan härbärgera 500 fångar. Först 1975 stängdes Långholmen slutligen, något som började diskuteras redan 50 år tidigare men som inte startade förrän 1972. Bland de sista fångarna som frigavs från Långholmen var den beryktade spionen Stig Wennerström som blev villkorligt frigiven härifrån 1974. Numera är dessa robusta och historiefyllda lokaler ombyggda till hotell och festlokaler.

På Långholmen skedde också Sveriges sista avrättning då  rånmördaren Alfred Ander den 23 november 1910 blev halshuggen med giljotin. Tiderna har förändrats på drygt 100 år!

Nu blir siktet inställt på Lilla Essingen och Riddarfjärden skall korsas än en gång. Nu är det bara att paddla över lugnt och stilla, annat är det på sommaren med all båttrafik. Framförallt skall man undvika att försöka korsa Riddarfjärden eller det efterföljande sundet bort mot Essingeöarna, Ålsten och Nockeby vid sådär strax efter tio-tiden på förmiddagen. Då kommer nämligen Mälaröbåtarna på parad ut från Stadshuskajen med några minuters mellanrum och som paddlare lär man sig snart att båtar i linjetrafik de har sina leder och tider som de strikt följer. De väjer inte gärna för något. Dessutom går de relativt snabbt och tyst och många är de gånger när man plötsligt har upptäckt en mälaröbåt som allt för nära kommer svepande bakifrån.

Hur staden och våra liv har förändrats på 100-125 år blir tydligt när man närmar sig Lilla Essingens nybyggda bostadshus, nu betraktade som centralt belägna Stockholmsbostäder. Då, i slutet av 1800- början av 1900-talet var det här Stockholmarna byggde sina sommarbostäder! Om man betänker den miljö som då  rådde inne i centrala Stockholm med alla lukter och föroreningar  så var förmodligen redan Lilla och Stora Essingen ett under av friskhet att komma ut till. Ved- och koleldning i kombination med intensiv ångbåtstrafik hade med all sannolikhet kraftigt begränsade inverkan på såväl solsken som friska vindar.

Mellan Essingöarna passeras den näst sista bron i form av Essingeleden, ständigt fylld av brusande trafik. Strax efter reser sig Fredhällsklipporna brant mot skyn, nu folktomma men i gengäld mycket väl frekventerade fina vår- och sommarkvällar.

Gråtruten som sitter uppe på den gröna farledsmarkören lämnar snällt över till storskarven som kommer flygande, likt ett urtidsdjur, lågt över vattnet. Finns det någon fågel eller något djur idag som så väl påminner om forna tiders dinosaurier, släktskapet är ovedersägligt. Så snart skarven viker upp mot markörstolpen lämnar truten den samma. En tyst överenskommelse de båda emellan. Det här tar vi ingen strid om, utgången är given.

Vid udden ut mot Ulvsundasjön passeras kallbadet som nu drivs av Fredhälls  Badklubb. Badet byggdes ursprungligen 1922 och här har ingen mindre än Arne Borg varit och slagit världsrekord! Badet, då benämnt Tranebergsbadet, blev omsider ganska nedgånget och hotades med rivning när en ideell förening, sedermera Fredhälls Badklubb, tog över drift och ansvar 1947. Under en tid var dock vattenkvaliteten här inne i Stockholm så dålig att badet var till för ”sol- och duschbad”. 2009 återinvigdes det som utomhusbad och utgör nu en av de riktigt fina pärlorna vid en paddling runt Kungsholmen. Historiens vingslag råder runt badet, minst lika mycket som sommarens silltrutarnas vingslag.

Så återstår sista bron att passera, Tranebergsbron. När den invigdes 1934 var det världens längsta brobåge gjuten i betong, med en spännvidd av 181 meter. Redan 1787 beslutade Gustav III att bygga en bro för att underlätta transport till och från Drottningholm, övriga broar, d v s Nockeby- och Drottningholmsbron, ingick också i beslutet. Så här han förmodligen även Bellman och hans sällskap med Fredman, Movitz och fröken Winblad i spetsen färdas på bro ett antal gånger.

Som alltid när man passerar i en kajak under valvet av någon av stans större broar imponeras man över dess storlek och förundras över det arbete, slit och risker det måste inneburit när den en gång uppfördes.

Lägger till vid iläggningsbryggan, som väl nu också får kallas upptagningsbryggan, och precis 10 km har tillryggalagts i kajaken. 13 broar av varierande storlek har passerats. Trafikstockningar och trafikbuller har blandats med naturupplevelser och paddlande i stilla vatten i historisk miljö. Staden har setts vakna till liv, en fantastisk storstad på landet.

Follow Lennart
Facebook

Lennart Öhmark on Instagram
Follow by Email
Follow by RSS

Fjällvår

När vi sörlänningar pratar vår och vårtecken så är det ofta första förekomsten av olika blommor vi relaterar till. Första tussilagon, första snödroppen, blåsippan osv. Vi har också en rad vårfåglar som är som små milstolpar varje vår. Sånglärkan oftast den första, kan komma i slutet av februari. Tofsvipan och sädesärlan följer därpå. För att inte tala om tranorna och den stora trandansen vid Hornborgasjön.

I år hade jag sedan länge planerat att äntligen göra en vintertur igen, många var åren sedan det hände senast. Med lite tur kanske det kunde bli en eller annan riktigt hyfsad vårvinterdag och möten med lite andra vårtecken än normalt.


Än så länge bär snön bra, framåt eftermiddagen sjunker skidorna ner djupt och det blir tyngre att ta sig fram

Det blev en klassisk fjälltursrunda i klassiska fjällturisttrakter, Jämtlandsfjällen, med start och slut vid Storulvån och däremellan övernattningar vid Sylarna och Helags och vidare till Vålåstugorna, Stensdalsstugan och Gåsen.

Min förhoppning om en eller annan dag med hyfsade förutsättningar blev mer än väl uppfyllda. Sex dagar av sju var det i stort sett helt molnfritt, blåsigt första två därefter fyra dagar med vindstilla och dagstemperaturer upp mot 12-14 plusgrader.

Värmen och solen börjar göra sitt och det blänker på fjället

Under sådana förutsättningar händer det mycket här uppe. Nattskaren går successivt över till någon form av snömos. Tidigare så stabila snöbryggor kan bli förrädiska passager med snabbt stigande vattenstånd under. Fjällhedens vita matta bryts allt mer av med kalblåsta och framtöade fläckar med sten, grus och kråkbärsris.


Vyerna är fantastiska och lunchrasterna blir lätt utdragna. Varför ha bråttom en sådan här dag?

Mellan Helags och Vålåstugorna har precis den stora renhjorden passerat, upp från vinterbeteslandet på väg mot sommarbetet. En 50 meter bred och väl upptrampad väg på snön vidare västerut vittnar om att det var en ordentligt stor hjord som passerat. Tyvärr missade jag den med några timmar. Det här är ju verkligen ett speciellt vårtecken i våra fjälltrakter.

Stensån börjar bli öppen och nu får man vara försiktig med snöbryggorna

Överallt spelar fjällripan. Vid varje stopp för att hämta nya krafter, och det blir många, både hördes och sågs ett flertal ripor. Tidigare på vintern är de ofta i större flockar, nu är de utspridda och börjar förbereda sig får årets häckning. Tupparna visar upp sig såväl för varandra som för tilltänkta partners. Varje dag bjöd på fler fjällripor än vad en normal veckovandring på sommaren brukar ge. Deras ihärdiga spelande bär ytterligare vittnesbörd om årstiden.

Ständigt närvarande under den här turen, fjällripan

På en kalblåst grusås visar sig några snösparvar, med en fjäderdräkt så väl i harmoni med fjället. Från de övervintrande flockarna i Uppland, via de flyttande sparvarna vid Västerbottenskusten för några veckor sedan, börjar de alltså nu så smått komma fram till sin häckningsplatser.

Aftonsolen når fortfarande de högre partierna i Sylmassivet. ”Templet”, 1728 möh

Det klara vädret gör visserligen att temperaturen sjunker åtskilligt under kvällen – natten, men vädret är nu så varmt att det bara blir ned till enstaka minusgrader. Men dessa grader är välkomna, det innebär att snön bär fram över lunchen i morgon också.

När de sista solstrålarna klamrar sig kvar vid de högre fjälltopparna går naturen mer och mer över till blåtonat sken. Ser ut att bli en bra dag i morgon också.

Follow Lennart
Facebook

Lennart Öhmark on Instagram
Follow by Email
Follow by RSS

Påskskulpturer

Påsken är den mest betydelsefulla helgen i det kristna kyrkoåret och med sin längd, från Skärtorsdag till Annandag Påsk, blir den även den största/längsta för den sekulariserade svensken. Det som också gör Påskhelgen så speciell är dess flytande kalender. Påskdagen, enligt vår Gregorianska kalender, infaller den ”första söndagen efter första fullmånen efter vårdagjämningen”. Det innebär att Påskdagen kan infalla allt från 22 mars till 25 april. Som en följd av detta kan Påsken infalla under full vinter, särskilt i norra Sverige,  och i nära nog sommartemperaturer. Är man då naturintresserad, följer vårfåglarnas ankomst och även andra vårtecken kan påsken innebära det mest skiftande förutsättningar.

Påsken – en inblick i andra sidan. Eller kanske bara en vy över en isig Bottenvik

I år var det en tidig Påsk med Påskdagen den 1 April. Kombinerat med en rekordvinter avseende snö och kyla här i norr så var det påtagligt en vinter-Påsk. Inget töväder på den här sidan årsskiftet innebar att snödjupet på dryga 75-100 cm enbart bestod av kallsnö. Ingen skare som bar och även med snöskor kunde man sjunka ner långt upp på låren.

Likt symboliska gravstenar reser sig isen som tecken på det låga vattenståndet. Ett tecken på att graven är öppnad och han är återuppstånden? Påsken ger anledning till många tankekedjor.

Med långvarig kyla följer också en frusen Bottenvik, frusen i stort sett över till Finland. En och annan råk. Vissa naturliga, vissa skapade av Ymer, Oden och de andra asagudarna som möjliggör sjöfart här uppe även en sådan här vinter.

Överallt ser man tecken på det låga vattenståndet som ofta råder så här års. När isen tidigare frös till var det högre och detta manifesteras nu med ideliga uppstickande isblock som likt gravstenar resar sig runt stenar och skär.

Innan hela viken fryser till blir det stora rörelser i is- och snömassorna när de som här vid Västerbottenskusten trycks upp mot land vid östliga vindar.

Snö och is, upptryckta till bergsmassiv vid landkänning

Mönstren, formerna och möjligheter till olika former av associationer blir oändliga. Överallt reser sig ett berg likt en ouppnåelig Himalaya-topp, men något lägre.

Fram till kanske 30-talet bedrevs det fortfarande aktiv säljakt här uppe. Då låg säljägarna i veckor, kanske en månad, ute på vårisen för att kunna skjuta sälarna när de kom upp på isen. Man ville ju ta hand om bytet som gav skinn till klädesplagg, kött, tran till oljelampor m.m. Nu hörs bara sälarnas stönande och suckande läte utifrån råken, aldrig något skott som tecken på nedlagt byte. Säljägarna nu sedan länge en svunnen epok.

Men isen är den samma, formationerna och skulpturerna längst kusten är precis det som säljägarna upplevde för ett-, två hundra år sedan, för att inte säga tusen år sedan. Här ute vid Bjuröklubb finns det tecken på jägarkulturer tusentalet år tillbaka.

Kanske är detta en anledning att det är så fascinerande att röra sig här ute i kustbandet. Oaktat all teknisk landvinning, oberoende av alla nya livsmönster så finns här något genuint, något som det alltid varit. Lever man här så lever man på naturens villkor. Den våldsamma kraften från en isbelagd Bottenvik som trycks mot kusten i hård ostvind rår vi inte på. Vi får anpassa oss. Vi människor måste visa ödmjukhet.

Vackert, kargt och nära nog monokront landskap, blått och vitt skapat av naturen. Med ljudet från sälarna, vikare, ute längs råken förstärks känslan. Man förstår att det inte är så många som idkar säljakt nu för tiden.

Follow Lennart
Facebook

Lennart Öhmark on Instagram
Follow by Email
Follow by RSS

Den färgfattiga årstiden

Hösten övergår i förvinter. Påfrusen nattfrost på morgonen skvallrar om att hösten snart har passerat. Stegen blir först lite trevande när man går ut på morgonen, för att avgöra om man kan sikta på snabb promenad till tunnelbanan eller en mer försiktig variant. När det ligger runt nollan är det förstås som mest lurigt. Långa partier med fuktig gångväg och bra fäste. Så kommer det ett parti med annan karaktär och annat underlag i form av berg och liknande. Den nyss så säkra gången blir plötsligt av en helt annan karaktär. Den här gången hade jag tur. Steget gled iväg, men jag lyckades parera. Det nyss så målmedvetna steget blir med ens lite försiktigare och jag söker mig ut mot kanten av gångvägen för att få bättre stabilitet i gräskanten.

Frosttäckta löv varnar om hala gångvägar

Som stadsbo är man ju till stor del hänvisad till asfalterade cykel- och gångbanor, där frosthalkan snabbt gör sig påmind. Kommer man ut på landet är det annorlunda. En hederlig grusväg/grusgång tål mycket frost innan den blir halkig.

Det frostbelagda staketet skvallrar om temperaturen, grusgången ger bra fäste. Vi är på landet

Tar en tidig promenad/vandring från Minneberg med siktet inställt på Nordiska Museet på Djurgården. En utställningen om Nordiskt ljus lockar. Längs min vandring blir jag hela tiden påmind om det ljus och de förhållanden som vi lever med här uppe i Norden. Ser man globalt är det ju väldigt få människor som lever under de förhållanden som vi har vad gäller ljus och årstidsskiftningar. Det jag ser under min vandring tydliggör också hur färgfattig senhösten och vintern är.

Frostbelagd trall, bara de röda bojarna som bryter av mot det gråblå färgskalan

Marinorna jag passerar längs stranden är tomma, övergivna. Så när som på någon enstaka jolle som fortfarande inte fått komma till vintervila. Färgtonen är gråblå, lite inslag av brunt och ockra från buskar, träd och fallna löv. Det är fortfarande tidig morgon och det direkta ljus man upplever är artificiellt.

Landskapet är inte bara färgfattigt, det är i det närmaste monokront. När jag passerar Tranebergsbron är det inte mycket som tyder på att det är färgfoto jag ägnar mig åt.

Stilla vatten som understryker den dämpade årstiden

Längs Norr Mälarstrand är det fortfarande samma förstenade landskap, i huvudsak tecknat i vitt/grått/blått. Men Kungsholmsborna visar upp sig, mestadels joggandes, en och annan som rastar sin hund. När jag kommer till Stadshuset går jag för en gångs skull ut på plattformen mot Riddarfjärden. Normalt brukar jag passera i kajak ute på vattnet och förundras över alla turister vid Stadshuset som fotograferar Riddarfjärden/mig när jag passerar. Nu är det jag som agerar turist. Men jag är själv på plattformen och det är inga kajaker som passerar utanför.

Magnifik vy mot Riddarfjärden och Riddarholmen

Lite grönt fortfarande i gräset, lite gult och brunt i byggnaderna på Riddarholmen, i övrigt färgfattigt, som årstiden bjuder. Klockan har fortfarande inte passerat 9 på morgonen och det är väl lite ovanligt att kunna gå ut här på plattformen i ensamhet. Men vädret, årstiderna och färgerna inbjuder till ensamhet, inte något färgsprakande folkliv.

Nybroviken en stilla novembermorgon

När jag efter att passerat Blaiseholmen och Grand Hotell, gått över till Nybroviken med Dramaten bakom mig råder fortfarande ett väldigt lugn över storstaden. Till och med vattnet sympatiserar med lugnet och visar knappt upp en krusning, bara några svaga antydningar till rörelse.

Nu är jag inne på rutten för mina joggingturer på 80-talet när vi bodde i Gamla Stan, på Stora Gråmunkegränd. Då var löppasset ut längs Strandvägen och runt Djurgården. Tretton kilometer fick man ihop på den rundan. Då var det många båtar längs kajen där det pågick febrilt arbete året runt och sent in på kvällarna. Nu känns det som att det är mer ”färdiga” båtar/skepp som ligger här. Inte så mycket av renoveringsobjekt där entusiaster gjorde sitt livs satsning. Men då liksom nu är novembermorgon färgfattig. Det är lågt i tak och stillheten dominerar. Inte ens den stora nöjesparken förmår lysa upp särskilt mycket.

Inga köer till Fritt-fall eller andra attraktioner vad det verkar

En morgonvandring i lugnets och de få färgernas tecken, en vandring i stillhet och lugn och med gott om utrymme för eftertanke. Dagen är kort och dagsljuset orkar inte med så mycket en  molntyngd novemberdag. Väl framme vid målet för dagen, Nordiska museet, blir det först en välgörande fikastund på Sjöcafét, precis till höger när man passerat Djurgårdsbron, kan rekommenderas.

Klockan slår 10 och portarna till Nordiska museet öppnas, nu dags för Nordens ljus. Det man slås av är framförallt under hur kort tid vi människor har haft tillgång till, och obegränsad tillgång till, ljus här uppe i norden. För 150 år sedan var fortfarande den öppna spisen den huvudsakliga ljuskällan. Från när tranorna anlände i slutet av mars till Mickelsmäss hade man inte råd att tända något ljus. Ljus var en symbol för status och rikedom. Idag stör vi flyttfåglarnas rörelsemönster med allt artificiellt ljus som sprids okontrollerat upp mot atmosfären.

Men det karga, färgfattiga, landskapet har vi kvar så här mot slutet av november, det rår inga led-lampor i världen på.

Follow Lennart
Facebook

Lennart Öhmark on Instagram
Follow by Email
Follow by RSS

Den produktiva mesen, som inte var en mes

Tidig morgon vid viken (=Hjälstaviken). Väl uppe på Kvarnberget strax efter sju fick jag se något av det mäktigaste jag sett i fågelväg. 20-30 000 gäss som samtidigt lyfter och lämnar viken för dagens betesjakt. Att se denna enorma mängd gäss som samtidigt lyfter upp från sjön och drar söder/väster ut var något helt enormt. Kom mig inte för att försöka föreviga på bild, bara stod och njöt.

Något senare när jag var i nivå med viken igen var det en härlig hösthimmel. Mestadels molntäcke men med sprickor där den turkosfärgade himmelen sken igenom. Fick så tillfälle att testa mitt digitala filter, ”omvänt graduerat ND-filter”. Det ni, det går inte av för hackor. Innebär att att man kan fotografera med olika exponeringars på olika delar av bilden. Kräver stativ då flera exponeringar tas och kräver tålamod (viss fix med alla inställningar). Resultatet utföll helt klart till belåtenhet. Att annars få en korrekt exponerad himmel i kombination med en rätt exponerad förgrund är tämligen knepigt, för att inte säga omöjligt.

Ett rofyllt höstlandskap, så oändligt vackert

Lite senare kom jag till de norra delarna, nedanför norra kullen och fjärilsbacken. Där var det rejält uppbökat i marken, färskt. Förmodligen från sistlidna natt. Vildsvinen som dagtid håller till ute i vassen hade gjort sitt nattliga sök efter ätbart.

”Skyll inte på mig, jag har inget gjort. Det var de där svinen.”

Avslutar dagens rundvandring av viken med att gå längs ”Långa WWF-spången” som det heter på rapportsidan på Artportalen. Inte mycket folk idag, men skäggmesarna visade upp sig fint. Dessa så produktiva fåglar. Kan klara av tre-fyra kullar på ett år och är det ett gynnsamt år så kan till och med första kullen hinna med att reproducera sig också. Det gör att det på höstarna är ett stort antal skäggmesar i vassarna i södra viken, längs spången. Otaliga bilder publiceras i stort sett dagligen på gruppen ”Hjälstaviken” på FB. Nu blev det äntligen min tur. Det som krävdes var en ordentlig delförstorning, men där var dom. En vuxen och en yngre. Pickande efter något ätbart längs spången.

Skäggmesen är en relativt sen invandrare. Etablerade sig först som något av en karaktärsfågel vid Tåkern i Östernötland. Första gången skäggmesen rapporterade vid Hjälstaviken var 1984. Numera en väl etablerad häckare och dess ”pjingannde” läte i vassen har blivit är något som all skådare numera lyssnar efter. Efter ett gynnsamt häckningsår kan det uppträda i mångfald längs spången. För ett par år sedan så var de upp emot ett hundratal i flockarna som visade upp sig längs spången.

Låt oss se om här finns något ätbart

Men så var det där med mes. Efter diverse tvistande har man kommit fram till att skäggmesen förvånande nog troligen närmast är släkt med lärkorna. Ett tag var den placerad bland gruppen papegojnäbbar men det stämde inte det heller. Men hur som helst, det är en söt liten varelse, oavsett familjetillhörighet.

 

Follow Lennart
Facebook

Lennart Öhmark on Instagram
Follow by Email
Follow by RSS

Sommarens svanesång är nära

Enligt gammal folktro så var knölsvanen stum, till skillnad från sångsvanen. Men strax innan knölsvanen dör skulle den enligt denna gamla folktro äntligen kunna göra sin stämma hörd, i en oerhört vacker men samtidigt hjärtskärande sång. Därav uttrycket ”svanesång”.

Kanske inte så konstigt att det uppstod tankar kring svanen längre tillbaka i tiden och att den fick en plats i folktron. Vår i särklass största fågel, helt vit fjäderdräkt. Det är lätt att sväva iväg i fantasin om man ser en svan en lite dimmig morgon vid en sjökant. Knölsvanen så graciös och vacker med sin s-formade hals, inte konstigt att den är flitigt förekommande i sagoberättelser. Så dess kusin, vår andra svan, sångsvanen. Med sin sträckta hals och huvud-/näbbform ger den ett så stolt och värdigt intryck.

En flygande svan, även om man inte ser den, avslöjar snabbt om det är en knöl- eller sångsvan som är i luften. Knölsvanen är tyst, alltid helt tyst, men man hör ett tydligt och kraftfullt sjungande från vingslagen. Omisskännligt. Sångsvanen däremot kommunicerar hela tiden, med lite vemodigt och ödsligt sjungande stämma. Vingslagen, de är däremot ljudlösa.

Sommarens svanesång är nära, men knölsvanarna är kvar så länge det finns öppet vatten.

Nu så här första dagen i oktober, och tillika första dagen i årets sista kvartal, är det sommaren som på allvar närmar sig sin svanesång. Precis som den gamla folktron angav knölsvanens sista sång som så vacker men hjärtskärande, kan man känna om sommaren när den lider mot sitt slut. Aldrig är den väl lika vacker som i brytningstiden mellan sommar och höst. Solstrålarna spelar i lövverken som till största delen fortfarande sitter kvar men som samtidigt börjar få en svag anstrykning av höst. Visst är det lite av ett vackert, men också hjärtskärande, sista rop från sommaren?

Laduviken Norra Djurgården, inbäddad i grönska med en svag anstrykning av den annalkande höstens färger

 

Follow Lennart
Facebook

Lennart Öhmark on Instagram
Follow by Email
Follow by RSS

Hjälstaviken Januari

Några bilder från en vandring runt Hjälstaviken 7 januari. En dag som började med lite gråmulet väder som så småningom sprack upp och gav en underbar vinterdag. Framåt lunchen började dimman komma svepande, fortfarande fanns bleka strålarna från vintersolen kvar och tillsammans gav det successivt en trolsk atmosfär över landskapet.

Vinterdagen bjuder på en begränsad, men väldigt behaglig och rogivande, färgpalett

Kung Bore förefaller ha jobbat hårt med glassleven.  De snötäckta tuvorna ligger som klickar över landskapet

När de första dimstråken kommer är de inte alltid så lätta att urskilja. Dimma eller snö?

Snö, moln och dimma. Tre nyanser av vitt.

Miljön stimulerar fantasin. Vad döljer sig därute i dimman?

En god lunchrast förhöjer livsnjutandet ytterligare. En selfie skall helst tas med stativ och självutlösare (men med bättre koll på störande fjolårsgräs)

Trots kylan ligger en del diken isfria fortfarande

Det fantasifulla huset i Svannäs framträder likt ett spökhus i glipan i dimman. Eftermiddagens allt blekare solstrålar orkar precis lysa upp dess fasad.

Långa WWF-spången mot Stora Parnassen. Nu tyst och stilla, på våren fylld med fågelsång.

Vassen sträcker upp sig som för att nå ända till månen. 

Cirkeln är sluten och dagens vandring, liksom dagen själv, lider mot sitt slut.

Follow Lennart
Facebook

Lennart Öhmark on Instagram
Follow by Email
Follow by RSS

Somna in i skogen

Den gångna veckan somnade vår mor in. Tre dagar innan hon skulle fylla 91. När någon vid den åldern får somna in känner man inte direkt sorg, mer ett vemod och tid för eftertanke. Min syster och jag känner däremot en enorm tacksamhet. En tacksamhet för att vår mor fick ett långt liv, fick somna in med värdighet och somna in med förtröstan. Hon var väl medveten om vad som skulle komma. När min syster tog ner henne till sjön i stadsparken, mindre än en vecka innan hon gick bort, så sa hon: ”Jag vill gå ner i sjön.”. ”Men vad skall du göra där?” svarade min syster. ”Jo då skall simma bort, långt, långt bort och sedan kommer jag inte tillbaka.”. Hon var redo.

Vår mor växte upp i ett fattigt torp mitt i den Småländska skogen, ett par mil söder om Värnamo. Det var sju kilometer att gå till skolan från första dagen (men man hade mycket bättre undervisning på den tiden, så barnen behövde bara gå i skolan varannan dag!). På vintern var det skidor som gällde. Redan från barndomen blev skogen ett hem och en trygghet för vår mor. Under hennes sista år var det tydligt att skogen betydde mycket. Hon stod vid sitt fönster, tittade efter månen, studerade träden i skogen ovanför och sökte skatornas bobyggande med blicken. Vi upplever att hon gick tillbaka till sin barndom, till sin trygghet.

Vår mor var också en höstmänniska. Hösten så underbar, utan krav och förväntningar. Dom har vi på våren och sommaren. En fin dag på hösten tar vi som en gåva, något vi inte hade förväntat oss eller ställt krav på.

Som ett minne kommer här några bilder från skogen och från den begynnande hösten. Lite från Tyresta nationalpark och lite från Davidstorpasjön, min ungdoms orrspelsmarker.

Månen lyser mot Ditt fönster, men Du står inte längre där

De höga träden susar i höstvinden, men får inga svar

Den sista väven sedan länge vävd

och nu har Du stängt Din sista bok

                                                               LÖ 2016-10-05

host-2016-10-08-014

host-2016-10-08-004

host-2016-10-08-003

davidstorpasjon-2016-10-05-001

host-2016-10-08-015 host-2016-10-08-013 host-2016-10-08-012 host-2016-10-08-011 host-2016-10-08-009 host-2016-10-08-002

”Då skall jag simma bort, långt långt bort . . .”

Follow Lennart
Facebook

Lennart Öhmark on Instagram
Follow by Email
Follow by RSS

Vildmarken inpå knutarna

Stockholm är en fantastisk stad med all sin närnatur i form av parker, skogsområden och, inte minst, vatten. Om man vidgar perspektivet bara en liten bit ut ifrån centrum så förstärks intrycket av Stockholm som en naturnära storstad. Bara 20-talet kilometer från centrala Stockholm finns vildmarken, i det här fallet i form av Tyresta nationalpark. Ett stycke vildmark men ändå så nära. Tyresta avsattes som nationalpark för att bevara det urskogsbetonade området med ett djur-, fågel- och växtliv som blir allt mer sällsynt.

tyresta-20160917-07

Man förväntar sig nästan att en liten tomte ett troll skall kika fram bakom en sten eller stubbe

Att ha förmånen att ha detta så väl bevarade område inom SL-turlistans sträckning känns ganska fantastiskt. Brandbergen förknippar vi normalt inte med skog, sjöar, fåglar och djur, men faktum är att det är bara några kilometer mellan dessa totala kontraster.

tyresta-20160917-06

Några kilometers bort från förorternas höghusområden

En strålande fin September-lördag är området ett populärt utflyktsmål för Stockholmarna. Längs de väl utmärkta lederna möter och passerar man hela tiden folk. Ofta familjer med små barn, så underbart att dom får möjlighet att uppleva den här naturen. Grupper med barn och ledare flockas runt de fina rast- och grillplatserna. Men om man bara viker av ett par hundra meter från lederna så tar skogen över. Ofta en totalt tystnad, då och då avbruten av en mesflock dom drar förbi. Större hackspetten hörs från sina smedjor mest överallt och spillkråkans omisskännliga rop hörs vida omkring.

tyresta-20160917-01

Här får naturen sköta sig själv

Artrikedomen bland fåglarna är sällan speciellt stor i en sådan här biotop. Men ger man sig bara tid, stannar upp, lyssnar och betraktar så finns dom där. Nötväckan, rödhaken, gärdsmygen och en och annan nötskrika. En sparvhök susar förbi inne skogen. Det hörs mest som ett svisch när den plötsligt upptäcker mig och snabbt kastar åt sidan och försvinner bort runt bergknallen.

Naturen i Tyresta är inte bara vild i form av väl bevarad urskog. Den är också vild rent geografiskt. Bergigt, höga stup, en och annan sjö insprängd i landskapet. När man ser detta fantastiskt natursköna, och vilda, landskap är det svårt att förstå att Sergels torg bara är 20 km bort.

tyresta-20160917-03

Stensjön en solig, varm och vindstilla Septemberdag

tyresta-20160917-04

Södertörn i all sin prakt

Längs vattendragen ser man också spår av bäver. Överallt nere vid det strömmande vattnet ses bäverfällda träd. För inte så länge sedan ett unikt inslag i faunan. Nu räcker det med att ta en kvällspromenad runt Kungsholmen för att stöta på denna gigant till gnagare. Dom har gjort som vi människor, flyttat in från landet till storstaden.

tyresta-20160917-08

Bäverfällorna kantar vattendragen

Sommaren 1999 utbröt en kraftig skogsbrand i området. När elden väl var tämjd hade 450 ha slukats av elden. Med tanke på mitt besök i Hälleskogsbrännan för några veckor sedan var det nu dubbelt intressant att se dessa områden som för 17 år sedan slukades av elden. Vad händer med ett område som får klara sig på egen hand efter en brand och hur ser det ut 17 år senare jämfört med två år senare, som jag ju nu har i färskt minne?

tyresta-20160917-02

Hit men inte längre! Några torräkor förbrända av elden vittnar om gränsen mot den bevarade skogen. Gränsen är skarp. Brunnit eller inte brunnit, något mellanting finns inte.

Här ser man fortfarande en hel del torrakor som stoiskt har stått emot stormar och årstidsväxlingar. Men merparten av de brända träden ligger ner, förr eller senare faller de offer för vädrets makter. De sönderbrända rötterna och den bortbrända undervegetationen ger träden ingen möjlighet att fortsätta en upprättstående tillvaro. Det är bara att vika sig för krafterna, lägga sig ner för att så småningom bli övervuxna, förmultna och på så sätt ge kraft till kommande generationer skog.

Det är alltså så här det kommer att se ut uppe i Hälleskogsbrännan om 15-talet år. Klipphällar fortfarande kala efter det att branden slukat det mesta i sin väg. I sänkor där vattnet kan stanna upp har växtligheten återvänt.

tyresta-20160917-09

Det gamla och förbrända kämpar för att stå kvar. Runt om växer sig björk- och aspbeståndet allt högre.

Man förstår att ett på det här sättet bevarat brandområde är värt att besöka med regelbundenhet. Nästa gång kommer det inte att se lika dant ut, det är en ständig förändringsprocess som pågår. Nästa gång området kan upplevas på det här sättet, det är 17 år efter nästa skogsbrand.

Follow Lennart
Facebook

Lennart Öhmark on Instagram
Follow by Email
Follow by RSS

Hälleskogsbrännan – Den genomskinliga skogen

Klockan är strax efter fyra på morgonen. På det gamla hygget står trädskeletten på parad för den annalkande gryningen. Än så länge ses den bara som en ljusnande rand österut. Gårdagens tämligen kraftiga vind har bytts till total stiltje, det är alldeles ljudlöst. Men även med lite vind hade det varit tyst. Här finns inga löv. Här finns inga barr. Dom slukades alla av elden den torra och varma sommaren 2014. Jag befinner mig mitt i Hälleskogsbrännan, det Naturreservat som inrättades som en följd av den enorma skogsbranden. Det som började med en gnista från en skogsmaskin 31 Juli och var under kontroll först den 11 Augusti. Då var 13 800 hektar skog helt eller delvis bränd.

En parad av skelett hälsar gryningen välkommen. Månen i nedan utgör nu enda dekorationen.

Någon timma senare. Solen börjar precis krypa över horisonten. Runt om hör jag den tretåiga hackspettens trummande. Men som den gjort ute på Bjurön under flertalet år så gäckar den mig fortfarande visuellt. Det pågår kanske femton minuter, därefter är det slut på trummandet. En spillkråka hörs längre bort. Men mer och mer jag slås av det extrema i naturbilden. Den genomskinliga skogen! Jag går i ganska tät skog, av stammarna att döma. Men hela tiden ser man genom skogen. Inga barr, inga löv som skymmer.

Hälleskog-Morgon2

 

De första solstrålarna bryter igenom den glesa trädridån och månen byts ut mot modernare företeelser..

Vägen jag går på är säkrad. Det vill säga träden närmast vägen har fällts för att inte falla ut över vägen. För falla kommer dom alla att göra, förr eller senare. Rötterna är förbrända. Så är också den stabiliserande markvegetationen. Berg i dagen och kala stenar/klippor lyser överallt. Det är bara en tidsfråga innan träden kommer att falla. Klarar dom höstens stormar? Nästa års oväder? Dom kan se till synes stabila ut, men tittar man längst ner mot marken förstår man att det är en tidsfråga innan dom faller.

Hälleskog-Sten och Stam1

Berg i dagen, kala stenar och vindfällor. Träd som till slut tappat allt markfäste.

Förutom att naturen blir extremt svårvandrar utanför vägarna så skapas det mängder av stilleben. Kala stenar/hällar, rotvältor och bränd bark/näver.

Hälleskog-Sten och Stam2

Vindfällor och kala stenpartier skapar ett extremt, och svårgånget, landskap.

Den genomskinliga skogen blir alltmer uppenbar. Hela tiden, tät skog men full sikt rakt igenom.

Hälleskog-Sten och Stam4

En naken skog – en naken naturHälleskog-Sten och Stam3Med en garvad struktur. Ibland påminner trädens bark/näver mest om den gamla vindpappen man hittar när man renoverar panelen på en stuga från 40-talet

Men mitt i hopplösheten så lyser marken helt plötsligt alldeles grön och fräsch. Mossan har återhämtat sig i vattenhålet, men den sotiga trädroten klarar inte längre av att tillgodogöra sig något av detta.

Hälleskog-Sten och Stam5

Naturen återhämtar sig. Nytt liv spirar på många ställen och tidiga växter har redan etablerat sig och når redan ansenlig höjd.

Hälleskog-Sten och Stam6

Så länge det finns liv – finns det hopp

Branden drabbade inte bara skogspartier med skogsbestånd. Även områden som redan var avverkade föll givetvis offer de också.

Hälleskog-Totempole

Likt en totempåle reser sig den gamla högstubben ute på hygget. Skulpterad av det brinnande infernot. Värmen var på vissa ställen så hög att den smälte glas, såsom rutorna till den skogsmaskin som orsakade infernot.

Här ute på det gamla hygget ser man också väldigt tydligt hur branden drabbat träden. Några meter upp ser stammen ganska opåverkad ut, men längst ner, bränd in på kärnan.

Hälleskog-Totempole2

Vad händer nästa storm?

Hälleskog-Totempole3

Hit men inte längre. Men skadan är så klart redan skedd. Klarar förmodligen inte nästa storm.

Ute på hygget blir bilderna än mer extrema. Markvegetationen är bortbränd och de kvarlämnade stubbarna numera helt förkolnande. Likt bläckfiskar breder de ut sig över de kalbrända stenpartierna.

Hälleskog-Bläckfisk

En skogsbrandens bläckfisk breder ut sig på de kalbrända stenpartierna.

Tillbaka  in i skogen blir det åter en påminnelse om den genomskinliga skogen. Men i vindfällorna och riset börjar livet spira. Typiska fåglar som återkommit är rödhaken, gärdsmygen och järnsparven. Runt om ser jag bivråkar, en ormvråk och en tornfalk som fångar och kalasar på en kopparorm. En varfågel förstärker det ödesmättade landskapet.

Men livet börjar återkomma. Runt om börjar sly och gräs frodas. Tidiga örter blommar i lila, gult och rött.

Hälleskog-NyGräs

Ny, frodig grönska i skarp kontrast mot de brända, dödad trädstammarna

I utkanten av brandområdet blandas de kvarstående bevisen på brandes härjningar med opåverkad natur. Ibland med nya försåt på tillväxt.

Hälleskog-Flugsvamp

Stubben vittnar om naturens förgörande kraft. Flugsvampen lockar med ytterligare av den varan.

Några meter därifrån är naturen opåverkad av skogsbranden. Den lilla bäcken kilar nerför sin fåra precis som tidigare.

Hälleskog-Bäcken1

Så smått går det mot kväll och mörkret faller. Men temat för dagen, den genomskinliga skogen gör sig påmind även i skymningen. Så skall alla dessa träd sakta men säkert falla ner, överväxas av gräs och mossa, förmultna och bli till näring för kommande generationer skog. Hur kommer det att se ut här om 5 år? Om 10, 15 eller 20 år? Längre än så sträcker sig inte mina förhoppningar om återbesök av naturlig skäl. Men jag ser fram emot de kommande mötena med den genomskinliga skogen.

Hälleskog-Skymning1

Fortfarande så ståndaktigt raka, men med förbrända rötter och avbränd markvegetation. Vilka av er står fortfarande upprätta nästa gång vi ses?

Follow Lennart
Facebook

Lennart Öhmark on Instagram
Follow by Email
Follow by RSS