Det är oktober, det är höst. Mörkret faller, även om det såväl i september som oktober varit många fina dagar. Många fina höstdagar. Älskar hösten. Inga krav, inga förväntningar, inga brustna illusioner. Hösten är mörk, blåsig, regnig och allmänt dyster. En fin höstdag blir som en gåva! Men vi vet, vi vet att det kommer en tid när mörkret byts mot ljus, när livet återkommer.

Så kommer hösten, den verkliga hösten. Den ultimata? Ljuset går mot grått och svart. Livet släcks ut, successivt. Löv färgas röda, gröna och bruna. Ett efter ett faller de av. Men vi vet, det kommer en tid när livskraften åter strålar upp i stammarna, löven börjar återigen växa ut och färgas gröna. Den eviga livscykeln, livet byts mot död och mörker för att åter komma igen. Med ålderns rätt har vi lärt oss den cykeln och lärt oss att leva med den och lärt oss att älska den.Men denna höst. Livet börjar släckas ut och det som alldeles nyss spirade och glödde börjar falna. Livets kraft börjar förtvina där ute i grenarna och saven stiger inte längre upp längs stammen. Och skall kanske aldrig mera så göra. Livskraften tar slut, kraften tvinar och kvar finns bara mörker. Men i mörkret finns ett minne, ett minne av det ljus som en gång så starkt lyste över oss, som så starkt gav oss energi och livslust och glädje. Det ljuset bär vi med oss och det kommer vi aldrig att glömma. Det ljuset ger oss hopp. Och vi är så oändligt tacksamma för det ljus vi fått uppleva och glädjas åt!