Påsken har passerat, men de varma vårdagarna stannar kvar. Sedan några dygn har vi förlorat nattkylan och därmed också nattskaren, som trots 10-12 plusgrader på dagen har burit oss fram till 11-12 tiden, särskilt i skogen och skuggpartier. För varje dag går nu snön mer och mer över till en lös massa likt grovt socker. Skaren förenklar livet en hel del när man bor så här, men förr eller senare måste den ju ge vika för våren, och nu har det skett.
Idag nådde vi toppen med 14 plusgrader. Så glada och tacksamma vi hade varit förra midsommarafton om vi haft denna värme!
Senaste dygnen har också inneburit att snötäcket minskat drastiskt, från dag till dag. Där det för en vecka sedan fanns en stor vall att ta sig upp på är det nu bara en låg snökant.
Värmen och de numera sydliga vindarna har också inneburit en stor förändring av fågellivet och varje dag kommer det nya sommargäster och den lilla råken som fanns här tidigare vidgas nu i allt snabbare takt, dag för dag, och börjar bli en egen liten fågelsjö
Ikväll bestämde sig kanadagässen för att hålla planeringsmöte inför sommaren. “Vem skall häcka var?”
Storskrake och gräsänder har fått sällskap av knipor, som nu dominerar i antal, krickor, vigg och till min stora glädje sedan igår även två par salskrakar. Salskrakshannen i praktdräkt tävlar väl närmast med stjärtanden om att vara vår kanske vackraste sjöfågel.
Och mycket riktigt, för några dagar sedan kom den första storspoven och rastade här. Strandskatorna han dock före, så den blev inte först bland vadarna.
Isen förvandlas nu snabbt till issörja och nya partier med blanketten dyker upp på bara några timmar. Det går fort när våren sätter igång.
Men nu är det inte bara den stora råken som sjöfågeln kan utnyttja. På bara några timmar kommer det fram nya områden med blankvatten och rätt som det är så går en skrak eller mås ner där det alldeles nyss var is, nu istället en öppen liten vak.
På ön har ett antal rödhakar sjungit upp sig ordentligt och hörs mest hela dagarna. Rödvingetrasten som i morse, när jag gick upp och hämtade tidningen, verkade ha lite svårt att komma ihåg hur det var han sjöng förra året, hade redan på kvällen övat upp sig betydligt och lät nu som en helt fullvärdig rödvingetrast.
Längre in på landsidan, runt Lövånger, sprudlar fågellivet på ängarna. Storspoven, som för några dagar sedan sågs i enstaka exemplar, går nu och födosöker i flockar om 20, 30, 40 spovar. Jag har också haft förmånen att se såväl den blå kärrhökshannen som stäpphökshannen. Stil och elegans och en fröjd för ögat att följa i kikaren. En stenfalk som jagade småfågel visade vad fart och tvära svängar innebär. Att åka med där skulle få Gröna Lunds allra senaste åkattraktioner att te sig som ålderdomliga, ångdrivna företeelser. (Men jag nobbar även de ångdrivna . . .)
Issörja ut mot Uttingarna, därefter mer kompakt is någon kilometer sedan följt av den öppna Bottenviken.
Tillbaka till fjärden. Utanför ön och här längst in i fjärden råder numera som sagt issörja, till och med orrtupparna verkar tveka inför att beträda densamma och antalet spelande tuppar har nu reducerats till en handfull. Efter “fågelsjön” ute vid Glejhällorna följer så ett område på kanske kilometern med mer fast is. Här har vi större djup och den isen är mer kompakt att bryta upp eller smälta ner. Därefter följer den öppna Bottenviken. Ett dygns frisk nord och mycket av vinterns is skulle vara ett minne blott. Men nu ser det ut som om vi får behålla en måttlig syd än några dagar. Men till helgen gissar jag att det är öppet till Uttingarna. I det smala sundet mellan ön och fastlandet är det dock tryggt med 20 cm is fast förankrad på botten. Det krävs ordentlig höjning av havsnivån här uppe för att det skall ändras. Men vem vet, en halvmeters höjning kan gå på ett dygn, men då krävs som sagt hård syd och lite lågtryck.