Vårdagbok från Skäret – 23 April 2019

Påsken har passerat, men de varma vårdagarna stannar kvar. Sedan några dygn har vi förlorat nattkylan och därmed också nattskaren, som trots 10-12 plusgrader på dagen har burit oss fram till 11-12 tiden, särskilt i skogen och skuggpartier. För varje dag går nu snön mer och mer över till en lös massa likt grovt socker. Skaren förenklar livet en hel del när man bor så här, men förr eller senare måste den ju ge vika för våren, och nu har det skett.

Idag nådde vi toppen med 14 plusgrader. Så glada och tacksamma vi hade varit förra midsommarafton om vi haft denna värme!

Senaste dygnen har också inneburit att snötäcket minskat drastiskt, från dag till dag. Där det för en vecka sedan fanns en stor vall att ta sig upp på är det nu bara en låg snökant.

Värmen och de numera sydliga vindarna har också inneburit en stor förändring av fågellivet  och varje dag kommer det nya sommargäster och den lilla råken som fanns här tidigare vidgas nu i allt snabbare takt, dag för dag, och börjar bli en egen liten fågelsjö

Ikväll bestämde sig kanadagässen för att hålla planeringsmöte inför sommaren. “Vem skall häcka var?”

Storskrake och gräsänder har fått sällskap av knipor, som nu dominerar i antal, krickor, vigg och till min stora glädje sedan igår även två par salskrakar. Salskrakshannen i praktdräkt tävlar väl närmast med stjärtanden om att vara vår kanske vackraste sjöfågel.

Och mycket riktigt, för några dagar sedan kom den första storspoven och rastade här. Strandskatorna han dock före, så den blev inte först bland vadarna.

Isen förvandlas nu snabbt till issörja och nya partier med blanketten dyker upp på bara några timmar. Det går fort när våren sätter igång.

Men nu är det inte bara den stora råken som sjöfågeln kan utnyttja. På bara några timmar kommer det fram nya områden med blankvatten och rätt som det är så går en skrak eller mås ner där det alldeles nyss var is, nu istället en öppen liten vak.

På ön har ett antal rödhakar sjungit upp sig ordentligt och hörs mest hela dagarna. Rödvingetrasten som i morse, när jag gick upp och hämtade tidningen, verkade ha lite svårt att komma ihåg hur det var han sjöng förra året, hade redan på kvällen övat upp sig betydligt och lät nu som en helt fullvärdig rödvingetrast.

Längre in på landsidan, runt Lövånger, sprudlar fågellivet på ängarna. Storspoven, som för några dagar sedan sågs i enstaka exemplar, går nu och födosöker i flockar om 20, 30, 40 spovar. Jag har också haft förmånen att se såväl den blå kärrhökshannen som stäpphökshannen. Stil och elegans och en fröjd för ögat att följa i kikaren. En stenfalk som jagade småfågel visade vad fart och tvära svängar innebär. Att åka med där skulle få Gröna Lunds allra senaste åkattraktioner att te sig som ålderdomliga, ångdrivna företeelser. (Men jag nobbar även de ångdrivna . . .)

Issörja ut mot Uttingarna, därefter mer kompakt is någon kilometer sedan följt av den öppna Bottenviken. 

Tillbaka till fjärden. Utanför ön och här längst in i fjärden råder numera som sagt issörja, till och med orrtupparna verkar tveka inför att beträda densamma och antalet spelande tuppar har nu reducerats till en handfull. Efter “fågelsjön” ute vid Glejhällorna följer så ett område på kanske kilometern med mer fast is. Här har vi större djup och den isen är mer kompakt att bryta upp eller smälta ner. Därefter följer den öppna Bottenviken. Ett dygns frisk nord och mycket av vinterns is skulle vara ett minne blott. Men nu ser det ut som om vi får behålla en måttlig syd än några dagar. Men till helgen gissar jag att det är öppet till Uttingarna. I det smala sundet mellan ön och fastlandet är det dock tryggt med 20 cm is fast förankrad på botten. Det krävs ordentlig höjning av havsnivån här uppe för att det skall ändras. Men vem vet, en halvmeters höjning kan gå på ett dygn, men då krävs som sagt hård syd och lite lågtryck.

Vårdagbok från skäret – 12 april 2019

Det blev sångsvanen! Knipan verkar hålla sig kvar söderöver ett tag till. Men det blev i alla fall min “dark horse” som invigde fjärdens första öppna vatten. En underbar vårvinterdag med klarblå himmel, vindstilla och upp emot 6 plusgrader mitt på dagen kröntes av ett sångsvanspar ute vid råken.

“Visst hänger vi ihop igen i år också?” “Jodå, same procedure as last year.”

Sångsvanen är onekligen en ödesmarksfågel.  På 40-talet instiftades Muddus Nationalpark mycket på grund av att här fanns häckande sångsvan. På den tiden var det enbart ett fåtal häckande par i landet. Merparten på ödsliga lapplandsmyran och så ett par på Store Mosse, Kävsjön, i Småland. Sedan några år häckar sångsvanen vid Isbladskärret på Djurgården! Varje vår samlas det tusentals sångsvanar först vid Tysslingen i Närke och lite senare vid Umeälvsdeltat utanför Umeå. Vid Gärde igår och i förrgår var det kanske 250 sångsvanar.

Sångsvanen är en en av vinnarna när det gäller fåglar de senaste decennierna. I huvudsak är det stora fåglar som haft en positiv utveckling. Sångsvan, trana (nytt rekord, 27 000 vid Hornborgasjön för någon vecka sedan), grågås som nu börjar tränga tillbaka kanadagåsen här upp i fjärden och, inte minst, den vitkindade gåsen. På höstarna kan den senare ses i 10-20 000 talet vid Hjälstaviken.

Idag var det också en riktigt härlig vårdag. Solen flödade över fjärden och kvicksilvret kröp upp till åtminstone 5 plusgrader. Det översta snölagret tinade upp och för första gången klarade kängorna av att göra ordentliga avtryck i snön. Bofinken besökte inte bara  matningen, dess karakteristiska och kraftfulla sång hördes från flertalet håll på ön. Herr och fru domherre, de uppträder som regel alltid i par (lever i livslånga förhållanden), hittade fram till matningen tillsammans med en allt större mängd bofinkar. Nu verkar den senare ansamlas här i trakten så det är nog dags för en tidig morgon ute vid fyren. Bergfinken väntar jag däremot fortfarande på.

Dessvärre är fågelmatningen placerad precis under en av Skärets holkar och denna holk verkar av allt att döma redan vara inmutad av en blåmes. Och vilken ilsken rackare! Under en lång stund for den som en raket runt matningen och jagade bort såväl domherrar, bofinkar som talgoxar. Alla större än den själv. Men efter ett tag verkade den ha förbrukat sin krafter. Domherrar, bofinkar och talgoxar återvände till matning och den stackars ilskna blåmesen satt förmodligen och pustade ut på någon gren en bit bort. Men det blev ju ett bra träningspass!

Vårdagbok från Skäret – 10 april 2019

Länge har jag har haft en önskan att få uppleva hela skeendet från vinter till vår/sommar här ute vid Västerbottenskusten. I år hoppas jag att det blir verklighet och jag kommer här att ge lite kortare, ibland kanske lite längre, uppdateringar i ord och bild om hur våren framskrider på Skäret i Brattåsfjärden.

Kommer upp till stugan 10 april. Från bilen på vägen upp så ser det underbart ut, solen flödar och lägdorna är täckta av snö med lite barmark i sluttningarna där solen kommer åt. Kliver ur bilen och blir bryskt påmind om att det bara är den tionde april och vi är en ganska bra bit norrut i landet. Temperatur ligger kring nollan och en bitande vind gör att kölden snabbt tränger in i både märg och ben. Så underbart! Jag hinner upp innan vintern helt har släppt sitt grepp. Nu är det bara att njuta och se de kommande veckorna an med tillförsikt och registrera hur våren kommer att ta över. För så kommer det ju att bli. Även om vårvärmen känns långt borta just nu så lär den ju komma förr eller senare, så har ju skett alla år hitintills så förhoppningsvis också i år.

Till skillnad från förra vintern som var en ren kallvinter med kallsnö rätt igenom så har nu solen/värmen/regnet gjort sitt emellanåt och snön är stenhård, rentav isig. Enkelt att gå från parkeringen över till ön, inte tillstymmelse till genomgång i skaren.

Drar igång värmen på vind, på dass och braskaminen inne i stugan. Stora projektet är dock att få igång vattenproduktionen, det vill säga smälta snö i varmvattengrytan, först till vatten och sedan förhoppningsvis till lämplig temperatur för tvagning.

Från den tidiga morgonens färd längs Karlavägen på Östermalm, skjutsade Maria till jobbet “på vägen” hit upp, så är kontrasten gigantisk. Här är man tillbaka till människans ursprungliga behov av värme och vatten, där båda kräver en viss färdighet och inte minst  ansträngning för att få till stånd. Herrarna och damerna på Östermalm i morse som var ute och morgonrastade sina hundar känns tämligen avlägsna. Kan inte säga att jag saknar dem.

Vårsäsongen 2019 har startat!

Framåt kvällen när solen dragit sig tillbaka så känns våren lite avlägsen. Här råder fortfarande Kung Bore.

Somna in i skogen

Den gångna veckan somnade vår mor in. Tre dagar innan hon skulle fylla 91. När någon vid den åldern får somna in känner man inte direkt sorg, mer ett vemod och tid för eftertanke. Min syster och jag känner däremot en enorm tacksamhet. En tacksamhet för att vår mor fick ett långt liv, fick somna in med värdighet och somna in med förtröstan. Hon var väl medveten om vad som skulle komma. När min syster tog ner henne till sjön i stadsparken, mindre än en vecka innan hon gick bort, så sa hon: “Jag vill gå ner i sjön.”. “Men vad skall du göra där?” svarade min syster. “Jo då skall simma bort, långt, långt bort och sedan kommer jag inte tillbaka.”. Hon var redo.

Vår mor växte upp i ett fattigt torp mitt i den Småländska skogen, ett par mil söder om Värnamo. Det var sju kilometer att gå till skolan från första dagen (men man hade mycket bättre undervisning på den tiden, så barnen behövde bara gå i skolan varannan dag!). På vintern var det skidor som gällde. Redan från barndomen blev skogen ett hem och en trygghet för vår mor. Under hennes sista år var det tydligt att skogen betydde mycket. Hon stod vid sitt fönster, tittade efter månen, studerade träden i skogen ovanför och sökte skatornas bobyggande med blicken. Vi upplever att hon gick tillbaka till sin barndom, till sin trygghet.

Vår mor var också en höstmänniska. Hösten så underbar, utan krav och förväntningar. Dom har vi på våren och sommaren. En fin dag på hösten tar vi som en gåva, något vi inte hade förväntat oss eller ställt krav på.

Som ett minne kommer här några bilder från skogen och från den begynnande hösten. Lite från Tyresta nationalpark och lite från Davidstorpasjön, min ungdoms orrspelsmarker.

Månen lyser mot Ditt fönster, men Du står inte längre där

De höga träden susar i höstvinden, men får inga svar

Den sista väven sedan länge vävd

och nu har Du stängt Din sista bok

                                                               LÖ 2016-10-05

host-2016-10-08-014

host-2016-10-08-004

host-2016-10-08-003

davidstorpasjon-2016-10-05-001

host-2016-10-08-015 host-2016-10-08-013 host-2016-10-08-012 host-2016-10-08-011 host-2016-10-08-009 host-2016-10-08-002

“Då skall jag simma bort, långt långt bort . . .”