Påskskulpturer

Follow Lennart
Facebook
Lennart Öhmark on Instagram
Follow by Email
Follow by RSS

Påsken är den mest betydelsefulla helgen i det kristna kyrkoåret och med sin längd, från Skärtorsdag till Annandag Påsk, blir den även den största/längsta för den sekulariserade svensken. Det som också gör Påskhelgen så speciell är dess flytande kalender. Påskdagen, enligt vår Gregorianska kalender, infaller den ”första söndagen efter första fullmånen efter vårdagjämningen”. Det innebär att Påskdagen kan infalla allt från 22 mars till 25 april. Som en följd av detta kan Påsken infalla under full vinter, särskilt i norra Sverige,  och i nära nog sommartemperaturer. Är man då naturintresserad, följer vårfåglarnas ankomst och även andra vårtecken kan påsken innebära det mest skiftande förutsättningar.

Påsken – en inblick i andra sidan. Eller kanske bara en vy över en isig Bottenvik

I år var det en tidig Påsk med Påskdagen den 1 April. Kombinerat med en rekordvinter avseende snö och kyla här i norr så var det påtagligt en vinter-Påsk. Inget töväder på den här sidan årsskiftet innebar att snödjupet på dryga 75-100 cm enbart bestod av kallsnö. Ingen skare som bar och även med snöskor kunde man sjunka ner långt upp på låren.

Likt symboliska gravstenar reser sig isen som tecken på det låga vattenståndet. Ett tecken på att graven är öppnad och han är återuppstånden? Påsken ger anledning till många tankekedjor.

Med långvarig kyla följer också en frusen Bottenvik, frusen i stort sett över till Finland. En och annan råk. Vissa naturliga, vissa skapade av Ymer, Oden och de andra asagudarna som möjliggör sjöfart här uppe även en sådan här vinter.

Överallt ser man tecken på det låga vattenståndet som ofta råder så här års. När isen tidigare frös till var det högre och detta manifesteras nu med ideliga uppstickande isblock som likt gravstenar resar sig runt stenar och skär.

Innan hela viken fryser till blir det stora rörelser i is- och snömassorna när de som här vid Västerbottenskusten trycks upp mot land vid östliga vindar.

Snö och is, upptryckta till bergsmassiv vid landkänning

Mönstren, formerna och möjligheter till olika former av associationer blir oändliga. Överallt reser sig ett berg likt en ouppnåelig Himalaya-topp, men något lägre.

Fram till kanske 30-talet bedrevs det fortfarande aktiv säljakt här uppe. Då låg säljägarna i veckor, kanske en månad, ute på vårisen för att kunna skjuta sälarna när de kom upp på isen. Man ville ju ta hand om bytet som gav skinn till klädesplagg, kött, tran till oljelampor m.m. Nu hörs bara sälarnas stönande och suckande läte utifrån råken, aldrig något skott som tecken på nedlagt byte. Säljägarna nu sedan länge en svunnen epok.

Men isen är den samma, formationerna och skulpturerna längst kusten är precis det som säljägarna upplevde för ett-, två hundra år sedan, för att inte säga tusen år sedan. Här ute vid Bjuröklubb finns det tecken på jägarkulturer tusentalet år tillbaka.

Kanske är detta en anledning att det är så fascinerande att röra sig här ute i kustbandet. Oaktat all teknisk landvinning, oberoende av alla nya livsmönster så finns här något genuint, något som det alltid varit. Lever man här så lever man på naturens villkor. Den våldsamma kraften från en isbelagd Bottenvik som trycks mot kusten i hård ostvind rår vi inte på. Vi får anpassa oss. Vi människor måste visa ödmjukhet.

Vackert, kargt och nära nog monokront landskap, blått och vitt skapat av naturen. Med ljudet från sälarna, vikare, ute längs råken förstärks känslan. Man förstår att det inte är så många som idkar säljakt nu för tiden.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.