Jag har haft flera års förberedelse. Förr eller senare så kommer den, dagen där jag sitter där med min älskade M’s hand i min och våra timmar, dagar tillsammans är räknade. Förberedd. Tänkt igenom. Så kommer det att bli. Så kommer jag att reagera.
Så kommer den. Om än väntad så slår den omkull en. Nu sitter jag här, håller min älskade M’s hand i min. Men hon drar bort den, verkar inte tycka om det. Vi pratar inte längre, den tiden är förbi.
På morgonen var blicken, när den väl väcktes upp, tom. Såg någonstans långt långt bort. Såg inte mig, ingen kontakt. Häftig andhämtning som började när febern satte in i går kväll. Mycket svart klägg i munnen, försöker ta bort med munborste. Inte populärt. Då blir hennes hand bestämd och fast, bort med det! Tvingar mig till det, måste försöka få bort lite av allt det hon hostar upp. Ingen trevlig övning på något sätt, men känns som nödvändigt.
Nu har de inre organen gett upp. Näringsdroppet, som varit livgivande i över sex år, gör nu mer skada än nytta. Droppet kan inte tas upp naturligt utan riskerar att spridas till buk och lungor. Kanske redan skett? Sista droppet precis bortkopplat. Blir inget mer. Det som varit ett givet inslag tre gånger i veckan så länge. Nu stängs det av, den sista, nödvändiga livsnerven. Det känns tomt, väldigt tomt. Och ödesmättat. Droppet, det var ju det vi levde på.
När jag håller handen drar hon tillbaka den. Ger förmodligen någon form av olustkänsla. För också ofta handen till ögonen, någon form av irritation där. Ser gulnader i ögonvitan längt in mot ögonvrån. En ögonvrå som blir allt mer täckt av sekret. Torkar bort. Normalt skulle jag fått ett tack. ”Så skönt att du torkade rent”. Nu ingen reaktion, möjligen ett försök att försöka få bort min hand. Ryggmärgsreflexer.
Tömmer stomin. Gjort så många gånger. Oftast fem gånger per dygn med start 03.00. Blir väl några gånger till, men hur många? Den svarta färgen förstärker det tunga beskedet att organen nu kollapsat.
Nu är våra älskade döttrar L och U på väg hem. L från semestern på ditt älskade Eriksskär, U hemifrån Kyrkdal. I morgon blir vi samlade alla fem. Du Maria, jag, L, U och J. Jag hoppas att vi kan få en liten stund tillsammans igen alla fem. Även om det inte alls blir som förr.
Älskade M. Jag har gjort vad jag kunnat för att du skulle få ett bra avslut på livet. Det är/var du så innerligt väl värd. Jag lovar också att jag skall göra vad jag kan för att hålla ditt älskade Eriksskär vid liv, och som nu känns säkrat för kommande generationer. Våra älskade barn och barnbar.