Efter decennier med arbete framför datorskärmen har man blivit ganska flink vid tangentbordet. Med en modifierad pekfingervals får man snabbt ihop ett A4 fullskrivet. Med vad då? Man är snabb att trycka på Send-knappen, men lika snabbt kommer ruelsen. Vad var det jag skrev? Det där var väl inte så genomtänkt?

Så sätter man sig med penna och skriv-/anteckningsbok. Nu skall jag skriva något (klokt)!

Plötsligt befinner man sig i en annan värld. Den långsamma världen, som våra föräldrar och vi själva växte upp i. När jag skriver detta, har jag först skrivet ner mina tankar, med skrivstil, i min skrivbok. Därefter överfört det till den digitala världen. En kanske lite långsam process, men ack så värdefull.

Bestämde mig för många, 12-15, år sedan att när jag skriver skall jag skriva skrivstil, som det hette då när man gick i lågstadiet. Det blev en plåga för oss alla, så svårt. För att inte tala om de vänsterhänta som drog handen i det ännu ej torkade bläcket. De vänsterhänta som inte en nitisk fröken tvingat att skriva med höger hand. Stiftpennan doppades i bleckhornet där framme till vänster i bänken. Första bokstaven därefter blev en stor plump, sista bokstaven knappt läsbar. Det var det enkla, för oss högerhänta.

Nu skulle jag börja om, många år efter att jag skrivit skrivstil senast. Första orden, första meningarna var en plåga. Fel på fel. Hur ser bokstäverna ut? Ett stort E? Ett stort K? Vissa bokstäver, såsom m, n, r och s, blev som regel fel.

Men det man tränar på blir man bra på. Så småningom satt bokstäverna där liksom bokstavskombinationerna. Plötsligt började pennan flyta naturligt över skrivboken. Tanken och handen/pennan blev ett, med eftertanke. På ett helt annat sätt än när man anammade det allenarådande textande. Grovt, fult och helt utan känsla. Med skrivstilen fick varje ord en annan, djupare, mening.

När man försöker sätta ord på sin tankar och känslor tycker jag detta är ett överlägset sätt att uttrycka sig på. Varje ord och varje mening tänks igenom och värderas. Dert går inte så fort, men eftertanken vid varje ord är nog så viktig. Det som kommer ner i skrivboken känns äkta. Vid tangentbordet? Rassell rassel så var den sida klar. Men med vilket innehåll? vilken eftertanke?

Det handskrivna ordet ger tid för eftertanke. Det man skriver om spelas upp som på revy för ens inre. Man ser bilder. Bilder blir ord, och får en annan tyngd än ordet snabbt nedskrivet på tangentbordet.

Naturligt infinner sig tanken, lever vi för fort? Hinner vi tänka efter om det vi gör, ser och hör är rätt?

Eftertanke känns som  något som saknas i dag. Vad är det som sker i världen? Finns det någon eftertanke?

Det mörka 30-talet med dess katastrofala följder spelas upp framför mig, 80-90 år senare. Det som sker i stora delar av världen är en exakt kopia av det som hände då. Även här i Sverige. Med förskräckande resultat och ingen som reagerar.

Dert handskrivna ordet och dess kraft. Ser vi nu åter igen hur man försöker styra och manipulera genom att stoppa det fria, skrivna ordet? Bokbålen var länge sedan, men känns skrämmande nära.

Fatta pennan, ta fram skrivboken och njut av att få formulera och uttrycka det sanna, äkta och fria ordet. För våra barn, och barnbarn.

Lång dags färd mot natt. Eugene O’Neills odödliga drama. Avnjöt detta stycke för många, många år sedan tillsammans med RK på Göteborgs Stadsteater. Måste ha varit sent 70-tal.

Kommer kanske inte ihåg så mycket av pjäsen, men det var den kvällen som Ingvar Hirdvall blev min stora skådespelaridol. Lars Green, suverän som en av sönerna.

Det var då det, länge sedan. Då hade man fortfarande framtiden för sig. Drömmar och oändliga möjligheter, bara att ta för sig.

Så tog man för sig. Provade vildmarkslivet några år i Dalarna. Sadlade drastiskt om och blev student vid Uppsala Universitet. Studerade ADB, det kändes som att det låg i tiden. Fungerade bra för mig, passade tydligen min profil det där med logiskt tänkande. Efter en avstickare, mycket trevlig sådan, som lärare vid Luleå Tekniska Högskola, hette så då, var det dags att pröva vingarna igen. Nästa destination blev Stockholm och Ericsson. Orten som varit en skräck för mig, tack för det mor och, inte minst, far! Det var ju därför jag aldrig ens sökte det där jobbet som ”fjällvan tekniker” till Tarfalastationen vid Kebnekajse. Halva året i Tarfalastationen såg jag inte som något problem. Men halva året stationerad i Stockholm fanns inte i min sinnebild. Några år senare blev jag Stockholmare, och trivdes direkt.

Två år som Stockholmare, så träffade jag Maria. Sedan dess har vi levt tillsammans. Delat livets glädjeämnen och sorger. Fått tre fantastiska barn och på de senaste, knappa sju åren, sju helt underbara barnbarn. Livet har varit rikt och gett i överflöd.

Men nu är vi tillbaka vid lång dags färd mot natt. Maria allt sämre. Näringsdroppet avslutades för knappt två veckor sedan, efter sex års livsuppehållande funktion. Tre gånger i veckan. Hon äter knappt något, stomin tom 12 timmar efter föregående tömning. Helt passiv i sängen och vill inte längre ha den kontinuerliga smärt-/ångestdämpningen via pumpen. Bara vid behov, med minst 15 minuters mellanrum. Så är den inställd.

Hur långt är det kvar? Timmar, dagar, veckor? Ingen vet. Det enda vi vet är att slutet närmar sig, snart.

Man hamnar i ett ickeläge. Kan inte planera. Vet inte vad som händer i morgon och kan inte planera en dag fullt ut. Men natten kommer, oundvikligt.

”Lång dags färd mot natt” innebar en plåga och ett trauma för de inblandade. Nu är vi en familj som genomgår vårt trauma. När kommer slutet? Hur skall vi hjälpa, hur skall vi förhålla oss? Hur kan vi se på framtiden?

Lång dags färd mot natt, om en timma är det solförmörkelse. Ett omen?

Dagarna är räknade när jag mister min livskamrat sedan 43 år. Så mycket tillsammans. Glädje, sorg, svårigheter och, inte minst, lycka. Nu är den epoken i mitt liv snart till ända. Lever man i ett parförhållande vet man ju bara en sak med säkerhet. Förr eller senare kommer den dagen för endera parten. Förberedelsen har varit lång, så nu är det väl mer ett mått av vemod som sänker sig över en.

T och jag har ingen relation. T och jag är inte bästa kompisar som kramas och gosar med varandra. T fyllde ett år för två månader sedan. När morfar tar T i famnen är det armarna utåt och en förtvivlan blick efter var mamma är. När skall vi bli kompisar? När skall du sträcka dig efter morfar för en kram som storebror och storasyster gjort?

I dag var T’s mamma och pappa väldigt upptagna. Skulle det vara möjligt att göra ett första försök att morfar tar hand om T någon timma? Jo men vi gör ett försök. Nödplan utarbetades. Blir det för jobbigt får T komma i vagnen för en promenad.

Första 15 minuterna går bra. T är ju väldigt hemtam hos mormor och morfar och alla kuliga saker. Men efter en stund blir saknaden efter mamma allt för stor och T håller sig mer och mer i hallen, gråtandes. Att morfar lyfter upp honom hjälper föga. Alternativplanen sätts i gång. T i vagnen, skrikande in i hissen. Icke skrikande ut ur hissen och efter några hundra meters vagnpromenad, vid kanotförrådet, sover T lugnt.

Det blir inte så lång promenad, men sömnen får fortsätta en stund i skuggan på framsidan. Till slut, efter en halvtimmas sömn, vaknar T. Tittar upp, ler och är nöjd. Då blir det hissen up för en något försenad lunch (skivad mozzarella).

Så händer det. Ögonblicket morfar väntat på, längtat efter och behöver. Tar upp en fortfarande nöjd T ur vagnen och lyfter upp honom i famnen. T lutar sig lugnt mot morfar och ger positiv respons på kramen. Vi har hittat varandra! Morfar och T! Bland de lyckligaste stunderna i morfars liv. Mister en, står kanske inte tusende åter. Men T bär mig nu vidare i livet.

Jag har haft flera års förberedelse. Förr eller senare så kommer den, dagen där jag sitter där med min älskade M’s hand i min och våra timmar, dagar tillsammans är räknade. Förberedd. Tänkt igenom. Så kommer det att bli. Så kommer jag att reagera.

Så kommer den. Om än väntad så slår den omkull en. Nu sitter jag här, håller min älskade M’s hand i min. Men hon drar bort den, verkar inte tycka om det. Vi pratar inte längre, den tiden är förbi.

På morgonen var blicken, när den väl väcktes upp, tom. Såg någonstans långt långt bort. Såg inte mig, ingen kontakt. Häftig andhämtning som började när febern satte in i går kväll. Mycket svart klägg i munnen, försöker ta bort med munborste. Inte populärt. Då blir hennes hand bestämd och fast, bort med det! Tvingar mig till det, måste försöka få bort lite av allt det hon hostar upp. Ingen trevlig övning på något sätt, men känns som nödvändigt.

Nu har de inre organen gett upp. Näringsdroppet, som varit livgivande i över sex år, gör nu mer skada än nytta. Droppet kan inte tas upp naturligt utan riskerar att spridas till buk och lungor. Kanske redan skett? Sista droppet precis bortkopplat. Blir inget mer. Det som varit ett givet inslag tre gånger i veckan så länge. Nu stängs det av, den sista, nödvändiga livsnerven. Det känns tomt, väldigt tomt. Och ödesmättat. Droppet, det var ju det vi levde på.

När jag håller handen drar hon tillbaka den. Ger förmodligen någon form av olustkänsla. För också ofta handen till ögonen, någon form av irritation där. Ser gulnader i ögonvitan längt in mot ögonvrån. En ögonvrå som blir allt mer täckt av sekret. Torkar bort. Normalt skulle jag fått ett tack. ”Så skönt att du torkade rent”. Nu ingen reaktion, möjligen ett försök att försöka få bort min hand. Ryggmärgsreflexer.

Tömmer stomin. Gjort så många gånger. Oftast fem gånger per dygn med start 03.00. Blir väl några gånger till, men hur många? Den svarta färgen förstärker det tunga beskedet att organen nu kollapsat.

Nu är våra älskade döttrar L och U på väg hem. L från semestern på ditt älskade Eriksskär, U hemifrån Kyrkdal. I morgon blir vi samlade alla fem. Du Maria, jag, L, U och J. Jag hoppas att vi kan få en liten stund tillsammans igen alla fem. Även om det inte alls blir som förr.

Älskade M. Jag har gjort vad jag kunnat för att du skulle få ett bra avslut på livet. Det är/var du så innerligt väl värd. Jag lovar också att jag skall göra vad jag kan för att hålla ditt älskade Eriksskär vid liv, och som nu känns säkrat för kommande generationer. Våra älskade barn och barnbar.