Den färgfattiga årstiden

Follow Lennart
Facebook
Lennart Öhmark on Instagram
Follow by Email
Follow by RSS

Hösten övergår i förvinter. Påfrusen nattfrost på morgonen skvallrar om att hösten snart har passerat. Stegen blir först lite trevande när man går ut på morgonen, för att avgöra om man kan sikta på snabb promenad till tunnelbanan eller en mer försiktig variant. När det ligger runt nollan är det förstås som mest lurigt. Långa partier med fuktig gångväg och bra fäste. Så kommer det ett parti med annan karaktär och annat underlag i form av berg och liknande. Den nyss så säkra gången blir plötsligt av en helt annan karaktär. Den här gången hade jag tur. Steget gled iväg, men jag lyckades parera. Det nyss så målmedvetna steget blir med ens lite försiktigare och jag söker mig ut mot kanten av gångvägen för att få bättre stabilitet i gräskanten.

Frosttäckta löv varnar om hala gångvägar

Som stadsbo är man ju till stor del hänvisad till asfalterade cykel- och gångbanor, där frosthalkan snabbt gör sig påmind. Kommer man ut på landet är det annorlunda. En hederlig grusväg/grusgång tål mycket frost innan den blir halkig.

Det frostbelagda staketet skvallrar om temperaturen, grusgången ger bra fäste. Vi är på landet

Tar en tidig promenad/vandring från Minneberg med siktet inställt på Nordiska Museet på Djurgården. En utställningen om Nordiskt ljus lockar. Längs min vandring blir jag hela tiden påmind om det ljus och de förhållanden som vi lever med här uppe i Norden. Ser man globalt är det ju väldigt få människor som lever under de förhållanden som vi har vad gäller ljus och årstidsskiftningar. Det jag ser under min vandring tydliggör också hur färgfattig senhösten och vintern är.

Frostbelagd trall, bara de röda bojarna som bryter av mot det gråblå färgskalan

Marinorna jag passerar längs stranden är tomma, övergivna. Så när som på någon enstaka jolle som fortfarande inte fått komma till vintervila. Färgtonen är gråblå, lite inslag av brunt och ockra från buskar, träd och fallna löv. Det är fortfarande tidig morgon och det direkta ljus man upplever är artificiellt.

Landskapet är inte bara färgfattigt, det är i det närmaste monokront. När jag passerar Tranebergsbron är det inte mycket som tyder på att det är färgfoto jag ägnar mig åt.

Stilla vatten som understryker den dämpade årstiden

Längs Norr Mälarstrand är det fortfarande samma förstenade landskap, i huvudsak tecknat i vitt/grått/blått. Men Kungsholmsborna visar upp sig, mestadels joggandes, en och annan som rastar sin hund. När jag kommer till Stadshuset går jag för en gångs skull ut på plattformen mot Riddarfjärden. Normalt brukar jag passera i kajak ute på vattnet och förundras över alla turister vid Stadshuset som fotograferar Riddarfjärden/mig när jag passerar. Nu är det jag som agerar turist. Men jag är själv på plattformen och det är inga kajaker som passerar utanför.

Magnifik vy mot Riddarfjärden och Riddarholmen

Lite grönt fortfarande i gräset, lite gult och brunt i byggnaderna på Riddarholmen, i övrigt färgfattigt, som årstiden bjuder. Klockan har fortfarande inte passerat 9 på morgonen och det är väl lite ovanligt att kunna gå ut här på plattformen i ensamhet. Men vädret, årstiderna och färgerna inbjuder till ensamhet, inte något färgsprakande folkliv.

Nybroviken en stilla novembermorgon

När jag efter att passerat Blaiseholmen och Grand Hotell, gått över till Nybroviken med Dramaten bakom mig råder fortfarande ett väldigt lugn över storstaden. Till och med vattnet sympatiserar med lugnet och visar knappt upp en krusning, bara några svaga antydningar till rörelse.

Nu är jag inne på rutten för mina joggingturer på 80-talet när vi bodde i Gamla Stan, på Stora Gråmunkegränd. Då var löppasset ut längs Strandvägen och runt Djurgården. Tretton kilometer fick man ihop på den rundan. Då var det många båtar längs kajen där det pågick febrilt arbete året runt och sent in på kvällarna. Nu känns det som att det är mer ”färdiga” båtar/skepp som ligger här. Inte så mycket av renoveringsobjekt där entusiaster gjorde sitt livs satsning. Men då liksom nu är novembermorgon färgfattig. Det är lågt i tak och stillheten dominerar. Inte ens den stora nöjesparken förmår lysa upp särskilt mycket.

Inga köer till Fritt-fall eller andra attraktioner vad det verkar

En morgonvandring i lugnets och de få färgernas tecken, en vandring i stillhet och lugn och med gott om utrymme för eftertanke. Dagen är kort och dagsljuset orkar inte med så mycket en  molntyngd novemberdag. Väl framme vid målet för dagen, Nordiska museet, blir det först en välgörande fikastund på Sjöcafét, precis till höger när man passerat Djurgårdsbron, kan rekommenderas.

Klockan slår 10 och portarna till Nordiska museet öppnas, nu dags för Nordens ljus. Det man slås av är framförallt under hur kort tid vi människor har haft tillgång till, och obegränsad tillgång till, ljus här uppe i norden. För 150 år sedan var fortfarande den öppna spisen den huvudsakliga ljuskällan. Från när tranorna anlände i slutet av mars till Mickelsmäss hade man inte råd att tända något ljus. Ljus var en symbol för status och rikedom. Idag stör vi flyttfåglarnas rörelsemönster med allt artificiellt ljus som sprids okontrollerat upp mot atmosfären.

Men det karga, färgfattiga, landskapet har vi kvar så här mot slutet av november, det rår inga led-lampor i världen på.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.