Vandring mellan årstider

Follow Lennart
Facebook
Lennart Öhmark on Instagram
Follow by Email
Follow by RSS

När jag vandrar genom videsnåren far någon enstaka ängspiplärka iväg en kort bit, lätt igenkännlig på de vita stjärtfjädrarna på sidorna. Någon enstaka gång ser jag en kvarvarande stenskvätta, som vanligt uppe på en sten, flitigt vippande på stjärten. Nere i björkskogen, som jag passerade för några timmar sedan, var det trastarna som bröt av den totala stillheten och tystnade. Först några björktrastar nere vid Ahkkastugan, lite längre upp tog rödvingen över.

Det är tyst på fjället. Borta är bergfinkens entoniga gnällande och, inte minst, blåhakens ljuvliga sång. Hade blåhake ute vid stugan för någon vecka sedan, nu är de på väg söder över, eller snarare sydost över. Flyttar långt bort till sydostasien för att nästa vår återkomma och förgylla fjällvandrarens tillvaro. Varit här ett par intensiva sommarmånader för att säkerställa artens fortlevnad, sedan tillbaka till den grå vardagen. För betydligt mer grå är blåhaken nu på hösten, både i sitt uppträdande och i sin fjäderdräkt. En junidag på fjället sitter den öppet och sjunger, fjällens näktergal som den kallas. Visar upp sig, bröstar upp sig, hävdar revir och söker partner. Nu har färgerna falnat och behovet av att visa upp sig är borta. Nu är det födosök i sly och snår som gäller, här krävs energipåfyllnad för att klara den flera hundra mil långa resan tillbaka till den grå vardagen.

Ahkka-massivet, drottningen i vår fjällvärd, har lätt snöpudrade toppar, semlelockstoppar. Vid överfarten från Ritsem till Änonjalmme visade hon upp sig i sin fulla prakt.

Ahkka, drottningkronan i vår fjällvärld

Framme vid Änonjalmme kom en flock på åtta grågäss flygande, verkade landa längre bort mot Ahkkastugan, nere vid Vujaätnos utlopp. Granskade dem alla men såg ingen Nils på någon av dem, det var ju sädgäss han följde med. Grågås här? Mycket märklig obs och vad jag förstår aldrig tidigare sedda här uppe. Men att få se gäss flyga förbi, med Ahkka som bakgrundskuliss, var ändå en mäktig upplevelse. Selma kom ju aldrig hit upp. Hennes Norrlandsresa, för att samla fakta och inspiration till Nils Holgersson-böckerna, lär ha stannat någonstans vid Harads. Men med stor sannolikhet mötte hon turister som varit uppe vid såväl Stora Sjöfallet, då ännu inte utbyggt, och Ahkka och fått höra om detta fjäll där så många gäss samlas. Öster om Ahkka ligger Gassalahko, en stor, stenig och med småsjöar belamrad högplatå och Gassa betyder just gås på samiska. (Här förlitar jag mig på den utmärkta boken Doahkke- fågelflock: Samiska fågelnamn och myter av Yngve Ryd, postumt utgiven). Sannolikheten att hon här fann namnet på ledargåsen är nog tämligen stor.

Kommer upp i en gles, parkliknande, björkskog. Ser på sina ställen ut som en väl planerad, planterad och ansad park. Får väl säga att begreppet Nationalpark här kommer till sin rätta.

Samiska, hur svårt kan det vara?

Passerar treparksmötet, den plats där våra tre stora Nationalparker Sarek, Padjelanta och Stor Sjöfallet möts. Men björkarna bildar mest en förstenad skog, antar att det är björkmätarlarven som satt sina spår. När jag för en dryg månad sedan vandrade norr om Ahkkajavrre såg jag stora områden med död/lövbefriad björkskog.

Parkliknande björkskog

Fjällheden är nu en jämnbrungrå matta. Borta är sommarens örter, inte minst här i Padjelanta som jag nu kommit in i. Tidigare på året är det ett sökande efter rara växter mest hela tiden och fjällheden är i all sin enkelhet kontrastrik. Sommaren är nu ett passerat stadium. Fåglarna som ville säkerställa artens fortlevnad har lämnat, örterna som förgyller julivandringen har slocknat och bidar sin tid, nästa år kommer vi tillbaka. Men samtidigt är det sparsmakat på höstfärger, även om fjälltopparna runt om håller semlelockstoppar så är inte hösten här. På sina ställen ger dock naturen en antydan om vad som är på gång. Blåbärsriset på något ställe kan vara i full höstprakt, liksom hjortronsmyren.

Blåbärsris i höstprakt, men inte heller här så gott om bären

Men den höstprakt som man kunde uppleva här i månadsskiftet augusti-september för 45 år sedan finns inte, den är i antågande, en eller två veckor bort. 45 år och kanske två veckors förskjutning av hösten. Kommer man att kunna göra en höstvandring och njuta av fjällets färgprakt om 50 år? Bara att gå lite senare kanske någon säger, men det som, tack och lov, inte påverkas av oss människor, är ljuset. Några veckor till och dagarna blir så korta att vandring börjar bli problematisk. På bara några få dagar dagar märker man nu hur dagarna blir kortare och att hamna i situationen där man börjar leta tältplats med pannlampa i mörker känns inte så lockande.

Starräng med anstrykning av höst

Solen är nu sedan länge ett minne blott. Regnskurarna byter av varandra och den sydvästliga vinden är frisk. Kommande natt blir den hård, för att inte säga väldigt hård. Svårt att uppskatta men skulle tro att det i natt var upp emot stormstyrka i vindarna. Visst har jag upplevt riktigt hård vind på fjället förr, men det här slog nog rekordet. Tack och lov släpar jag på ett extra kilo för att ha ett starkt och komfortabelt tält, Hilleberg Soulo, och det står upp fantastiskt bra mot vinden.

När jag går ner från Loadasjjavrasj mot Padjelantaleden möter mig, nästan, Skriet.

Skriet, in natura

Den här delen av Padjelanta har en sådan bergrund att stenar, översköljda av forsen, under tusentals år urholkat gropar i berggrunden vilket ger fascinerande konstverk.

Tre årstider, grön fjällhed uppbruten av höstfärgade fält med vinterpudrade toppar i bakgrunden

Nu är det mycket regn, temperaturen når knappast över 5 plusgrader och emellanåt blandas regnet men snöinslag, som på de högre nivåerna, 1000 m och uppåt, lagt sig som ett florsockertäcke. Sommaren är över, vintern knackar på dörren, men trots det så är den riktiga hösten inte här ännu. En vandring mellan årstider, men som vanligt en vandring för kontemplation och eftertanke. För stillhet och ro, men samtidigt en utmaning av mig själv. Klarar jag jag av en vandring till, en vandring med tält och allt det betyder? Hålla en uppsättning kläder och sovsäck torr trots inträngande regn under dagarna? Inte lockas av av sätta på sig de torra kläderna nästa dag (då blir allt blött) utan ta utmaningen att dra på sig de fuktiga, blöta vandrarkläderna nästa morgon. Efter någon kilometer har man ju fått upp värmen och då går det bra. Men dessförinnan är det tufft.

Så slutar regnet. Jag får ett par timmars vandring ner mot Vaisaluokta där till och med solen bröt igenom några minuter. Jackan torkar upp, till och med handskarna hinner bli torra innan jag tar sista utmaningen. Vaisaluokta samevista till STFs stuga i Vaisaluokta ett par kilometer bort. En jojo-led som tar på krafterna. De säger det är mycket lättare att gå ner och gå längs stranden bort till STF-stugan. Men återigen utmanar jag mig själv, jag gick ju den här jojo-leden för 42 år sedan, jag skall klara den igen.

Tack för den här gången Ahkka

 

2 reaktion på “Vandring mellan årstider

  1. Tack för att du delar med dig av dina upplevelser! Din kärlek till fåglar och naturen lyser och glimrar i texten, så fint!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *