Dagarna är räknade när jag mister min livskamrat sedan 43 år. Så mycket tillsammans. Glädje, sorg, svårigheter och, inte minst, lycka. Nu är den epoken i mitt liv snart till ända. Lever man i ett parförhållande vet man ju bara en sak med säkerhet. Förr eller senare kommer den dagen för endera parten. Förberedelsen har varit lång, så nu är det väl mer ett mått av vemod som sänker sig över en.
T och jag har ingen relation. T och jag är inte bästa kompisar som kramas och gosar med varandra. T fyllde ett år för två månader sedan. När morfar tar T i famnen är det armarna utåt och en förtvivlan blick efter var mamma är. När skall vi bli kompisar? När skall du sträcka dig efter morfar för en kram som storebror och storasyster gjort?
I dag var T’s mamma och pappa väldigt upptagna. Skulle det vara möjligt att göra ett första försök att morfar tar hand om T någon timma? Jo men vi gör ett försök. Nödplan utarbetades. Blir det för jobbigt får T komma i vagnen för en promenad.
Första 15 minuterna går bra. T är ju väldigt hemtam hos mormor och morfar och alla kuliga saker. Men efter en stund blir saknaden efter mamma allt för stor och T håller sig mer och mer i hallen, gråtandes. Att morfar lyfter upp honom hjälper föga. Alternativplanen sätts i gång. T i vagnen, skrikande in i hissen. Icke skrikande ut ur hissen och efter några hundra meters vagnpromenad, vid kanotförrådet, sover T lugnt.
Det blir inte så lång promenad, men sömnen får fortsätta en stund i skuggan på framsidan. Till slut, efter en halvtimmas sömn, vaknar T. Tittar upp, ler och är nöjd. Då blir det hissen up för en något försenad lunch (skivad mozzarella).
Så händer det. Ögonblicket morfar väntat på, längtat efter och behöver. Tar upp en fortfarande nöjd T ur vagnen och lyfter upp honom i famnen. T lutar sig lugnt mot morfar och ger positiv respons på kramen. Vi har hittat varandra! Morfar och T! Bland de lyckligaste stunderna i morfars liv. Mister en, står kanske inte tusende åter. Men T bär mig nu vidare i livet.