Lång dags färd mot natt. Eugene O’Neills odödliga drama. Avnjöt detta stycke för många, många år sedan tillsammans med RK på Göteborgs Stadsteater. Måste ha varit sent 70-tal.
Kommer kanske inte ihåg så mycket av pjäsen, men det var den kvällen som Ingvar Hirdvall blev min stora skådespelaridol. Lars Green, suverän som en av sönerna.
Det var då det, länge sedan. Då hade man fortfarande framtiden för sig. Drömmar och oändliga möjligheter, bara att ta för sig.
Så tog man för sig. Provade vildmarkslivet några år i Dalarna. Sadlade drastiskt om och blev student vid Uppsala Universitet. Studerade ADB, det kändes som att det låg i tiden. Fungerade bra för mig, passade tydligen min profil det där med logiskt tänkande. Efter en avstickare, mycket trevlig sådan, som lärare vid Luleå Tekniska Högskola, hette så då, var det dags att pröva vingarna igen. Nästa destination blev Stockholm och Ericsson. Orten som varit en skräck för mig, tack för det mor och, inte minst, far! Det var ju därför jag aldrig ens sökte det där jobbet som ”fjällvan tekniker” till Tarfalastationen vid Kebnekajse. Halva året i Tarfalastationen såg jag inte som något problem. Men halva året stationerad i Stockholm fanns inte i min sinnebild. Några år senare blev jag Stockholmare, och trivdes direkt.
Två år som Stockholmare, så träffade jag Maria. Sedan dess har vi levt tillsammans. Delat livets glädjeämnen och sorger. Fått tre fantastiska barn och på de senaste, knappa sju åren, sju helt underbara barnbarn. Livet har varit rikt och gett i överflöd.
Men nu är vi tillbaka vid lång dags färd mot natt. Maria allt sämre. Näringsdroppet avslutades för knappt två veckor sedan, efter sex års livsuppehållande funktion. Tre gånger i veckan. Hon äter knappt något, stomin tom 12 timmar efter föregående tömning. Helt passiv i sängen och vill inte längre ha den kontinuerliga smärt-/ångestdämpningen via pumpen. Bara vid behov, med minst 15 minuters mellanrum. Så är den inställd.
Hur långt är det kvar? Timmar, dagar, veckor? Ingen vet. Det enda vi vet är att slutet närmar sig, snart.
Man hamnar i ett ickeläge. Kan inte planera. Vet inte vad som händer i morgon och kan inte planera en dag fullt ut. Men natten kommer, oundvikligt.
”Lång dags färd mot natt” innebar en plåga och ett trauma för de inblandade. Nu är vi en familj som genomgår vårt trauma. När kommer slutet? Hur skall vi hjälpa, hur skall vi förhålla oss? Hur kan vi se på framtiden?
Lång dags färd mot natt, om en timma är det solförmörkelse. Ett omen?