Det var 45 år sedan sist. 45 år sedan jag senast gjorde en klassisk vandring längs led, mellan fjällstugor. Senast var det 1972 med föräldrarna, Hardangervidda och Aurlandsdalen i Norska fjällen var målet den gången. Därefter har alla mina fjällturer varit med tält och mestadels med orösade vägval. Det var dessutom 41 år sedan senaste septembervandringen, första veckan i september 1976 med RK runt Stora Sjöfallet och en del in i Sjaunja. Hög tid med andra ord att både komma tillbaka till höstfjället och prova på led-stugvandring igen.

Eftersom jag aldrig rört mig i fjällen norr om Kaitumsjöarna så var det ett gyllene tillfälle att kombinera allt detta i en och samma vandring. Valet av andra veckan i september borde både garantera höstfjäll och inte så överfulla fjällstugor. Hur det gick med senare får jag återkomma till.

Abiskojåkkas utflöde i Torne träsk

Kändes nostalgiskt, men ändå välbekant på många sätt, när jag klev på nattåget på Stockholms Central för resan upp till Abisko. Det blev ett antal sådana resor första halvan av 80-talet. Delade kupé med bl a annat en holländare som jag sedan skulle komma att ha mycket kontakt med den närmaste dryga veckan.

Väl framme i Abisko blev det middag nere vid Abiskojåkkas utflöde i Torne träsk. En flock större strandpipare drog oroligt fram och tillbaka ute på revlarna, några kråkor drev omkring i sitt sökande efter något ätbart och i björkskogen hördes gråsiskorna i småflockar fara fram. I övrigt stor kontrast till juni, avsaknaden av fågelsång.

Den vackra och unika kanjonen strax innan Abiskojåkka mynnar ut i Torne Träsk

Det var inte utan viss spänning, och iver, som ryggsäcken åkte på söndag morgon och jag tog de första kliven söderut på Kungsleden. Kombinationen led att vandra på och en ett antal kilo lättare ryggsäck, jämfört med tälttur, gjorde att det direkt kändes som en annorlunda vandring mot vad jag är van vid. Att dessutom passera/bli passerad av andra vandrare och efter några timmars vandring börja möte ett stort antal vandrare bidrog ytterligare till att det här var helt klart lite ovant. Tanken “vad har jag gett mig in på” dök väl också upp då och då. Är man van vid att man kan vara ute helt ostört en vecka, utan att träffa andra vandrare, blir kontrasten enorm, även om man är förberedd. Känslan av ovana och osäkerhet när jag kom fram till första etappmålet, Abiskojaure stugan, var också lite märklig ett halvt sekel efter min första vandring. Hade dock läst på så mycket att jag förstod att jag skulle uppsöka en stugvärd, visa mitt förbetalningsbevis och fråga var jag kunde sova. Sängplats blev tilldelad, dass, tömning av slaskvatten, hämtning av färskvatten, sågning och klyvning av ved förevisades. Därmed kunde man kalla sig stig-vandrare.

Vid samtalen runt bordet på kvällen var det en man, nu på väg upp till Abisko, som blev intresserad när jag sa att jag skulle gå via Nallo.

“Kan inte du kolla om min kvarglömda pannlampa och MP3-spelare finns kvar och ta med dig de i så fall?” “Jo”, svarade jag, “det kan jag väl göra. Men om jag nu tar med de hem, hur gör vi då? Var bor du?” “Nässjö.” Svarade mannen.

Jag kunde då svara att det var lugnt. Nästa gång jag reser ner till min syster i min uppväxtstad Nässjö så lämnar jag grejorna hos henne, så kan han komma förbi och hämta. Så stor var den världen ( något som skulle upprepas ytterligare ett par gånger under vandringen).

Andra dagen, på väg mot Alesjaure, började de högre fjällen visa sig. Med vackert nypudrade toppar.

De första dagarna blev jag ganska bryskt varse vad det innebär att vandra Kungsleden, i alla fall norra delen på sträckan Abisko – Kebnekaise. Många andra vandrare och leden var, något förenklat, antingen ett fem meter brett lerdike eller så var det spänger. Mycket regn sista tiden hade satt sina spår och med tusentals vandrare på vattensjuka partier gör det tydliga avtryck. Här uppe är det helt enkelt ett enormt slitage på fjället.

Alesjaure stugan. STFs största stuga längs Kungsleden

Efter Alesjaure vek jag av från huvudstråket, Kungsleden, för att komma över till Vistasvagge, känd för såväl skönhet som artrikedom vad gäller fauna och flora. Direkt när jag började vandringen på morgonen så var det uppenbart hur mycket färre vandrare det är som tar den här vägen. Leden blev snabbt till en mer normal vandringsled. Skulle dessutom bar möta att par vandrare på hela dagen.

Precis innan man kommer fram till dalgången ligger en vattendelare som norrut bidrar till vattenflödet i Torne älv och söderut hjälper till att fylla på Kalix älv.

Vattendelaren som försörjer både Kalix- och Kaitumälvarna. Där framme börjar nedstigningen ner i Vistasvagge

Efter morgonens havsörn över Alesjaure kom här rovfågel nummer två, en födosökande tornfalk. En blåhake, som nu på hösten mer gjorde skäl för namnet blekhake, visade sig också. I övrigt väldigt fågelfattigt. Lite ängspiplärkor här och var och trastar så länge det fanns lite björk-/videvegetation.

Vattenfallet i jåkken från Bogicohkka

Förmiddagen hade bjudit på bra väder med vandring bara i skjorta. Men successivt ner i Vistasvagge gjorde sig regnet mer och mer påmint. Men skönheten i dalen gjorde att det ändå var en underbar vandring ner mot Vistasstugan.

Vistasvagge, otroligt vacker i sin höstskrud

Vandringen ner i Vistasvagge bjöd på ett underbart landskap. Tyvärr var det bara korta stunder som de högre, snöpudrade, topparna trädde fram bland molnen. Från att ha varit en lättvandrad etapp blev det allt mer snårigt, blött och småkuperat desto närmare Vistastugan jag kom.

Längre ner i Vistasivaggi, frodig växtlighet och allt tyngre regnmoln

På morgonen visade fyra älgar upp sig på den öppna myrmarken strax utanför stugan och kunde följas en lång stund från stugfönstret. Det var en älgko ackompanjerad av tre tjurar, tripp, trapp och trull. En mindre “pinnatjur”, det vill säga inga utvecklade skovlar utan mera 4-6 spretiga taggar. Därnäst kom en väldigt vacker tjur, svart i pälsen och med vita strumpar. Här hade skovelhornen så smått börjat utvecklas och den gyllenbruna kronan tronade verkligen som kronan på verket. Så kom den tredje, bjässen i sällskapet. Har sett många älgar genom årens lopp, inte minst i Dalarna på 70-talet, och det har varit en hel del tjurar med pampiga skovlar som passerat revy. Men detta, det var något alldeles exceptionellt, aldrig skådat en tjur med sådana enorma skovlar. De sträckte sig långt bakåt och det enda som jag kan jämföra med är när man sett bilder på riktigt pampiga älgar från Alaska. Tyvärr tillät avståndet inte något räknande av taggar men det måste ha varit en bra bit över de tjugo. Älgen var, liksom kronan, mest tonad i grått, till skillnad från den granne tjuren med de mindre skovlarna. En minnesvärd stund.

Nallu visar sig kort när molnen skingras, just vid toppen, för en kort stund

Genom Stor Reidavaggi som utgjorde nästa etapp stod dessvärre molnen ytterligare ett snäpp lägre. Det var ju här jag skulle passera de riktiga taggarna vad gäller fjälltoppar, Kugghjulskammen och Nallu bland annat. Men vädret rår man ju inte på, och lika bra är väl det. Den blöta första delen, såväl på marken som i luften, byttes dock mot en torrare andra halvan efter lunchrast i Nallostugan. Där hämtade jag också upp “Ove’s kvarlevor”, det vill säga ett styck pannlampa och en MP3-spalre för vidare befordran till Nässjö.

I Sälka var det fullt hus. Hoppades in i det sista att få ett kombinerat rum och kök för mig själv i den allra äldsta stugan. Men vid halvåtta tiden kom stugvärden med andan i halsen och meddelade att “nu börjar det hända grejor Lennart, men jag har en plan”. Det hela slutade med att jag flyttade till en alldeles utmärkt säng i ett rum i en annan stuga och sex yngre killar från Belgien, “fulla av testosteron” enligt stugvärden, tog över mitt rum/kök. Han hade tydligen fått lite förvarning från Alesjaure att dessa herrar tog en del plats och ville väl för sitt liv inte ha en konflikt på halsen.

När jag en timma senare återvände för att hämta några kvarglömda plagg på tork och klev in i mitt först tilltänkta boende så sände jag en stor tacksamhetstanke till stugvärden!

Stundtals riktigt bra väder, vandringen mellan Sälka och Singi

Kort etapp följde härefter, 12 km, ner till Singi. Nu tillbaka på Kungsleden efter min lilla avstickare via Vistasvaggi. Vädret var nu inget att klaga på, är det uppehåll och i alla fall sikt framåt där man vandrar så får man vara glad. Efter två tredjedelar av sträckan delade sig leden med en avstickare österut mot Kebnekaise medan själva Kungsleden fortsatte söderut. Direkt märktes skillnad i form av att leden smalnade ner till en mer normal vandringsstig och det blev glest med vandrare. Det är Abisko-Kebnekaise som gäller för all nyväckta fjällvandrare, inget annat.

T

Tjäktjavagge norrut med sin rödgula matta

När jag låg och vilade lite efter ankomsten till Singi vem kommer inte in genom dörren då om inte min Holländske vän från tågresan och de första två dagarnas vandring. Nu följde en väldigt gemytlig eftermiddag/kväll med mycket trevliga samtal och diskussioner om vandringar i olika delar av Europa. Förutom vi två så var det två engelsmän, en svensk till och så vår olycksalige, och mycket envise, norrman. Den senare satt med bruten fot och väntade på helikoptertransport. Men vi tyckte nog att han kanske var lite väl envis av sig. Hade brutit foten för ett halvår sedan och redan uppe och vandrade igen. Inte nog med att han skulle vandra Kungsleden 7-8 dagar, han hade dessförinnan vandrat Padjelantaleden som väl är 8-10 dagar och även varit uppe och vandrat norr om Torne träsk, längs leder som sträckte sig såväl genom svenska som norska områden. Att han dessutom var en 70-plussare gjorde väl inte saken bättre.

Min Holländske vän, Hapé, visade sig vara yrkesfotograf och han gav mig några värdefulla tips kring exponering och hantering av tonkurvor. Skulle visa sig vara mycket värdefulla tips som helt klart ger, i alla fall förutsättningar för, bättre bilder. Om jag sedan lyckades är ju en annan fråga.

Vår vän från Norge får assistans med hemtransport

Dagboksskrivande, viktigt inslag i varje vandringsdag. Foto: Hapé Smeele

Det visade sig att Hapé skulle ta sig en dag snabbare ner till Vakkotavare jämfört med mig, men vi konstaterade att vi nog kanske skulle ses på tågstationen i Gällivare några dagar senare.

Singi – Kaitumjaure, en helt underbar vandring. Vem har målat fjället?

Padje Kaitumjaure, den övre, padje, av de tre Kaitumsjöarna

Nu följde de två finaste vandringsdagarna. Från Singi ner till Kaitumjaure och sedan vidare ner till Teusajaure. Vädret bra för vandring, fin led, väldigt få vandrare och en helt fantastisk färgprakt på fjället. Var gång man tittade upp från leden var det vyer som man kände bara måste dokumenteras och som kändes helt fantastiska att få uppleva. Planen med den här vandringen var ju just att få uppleva höstfjället igen och det fick jag verkligen göra, med råge.

Väl framme i Kaitumjaurestugan så visade det sig att den kvinnliga halvan av stugvärdsparet var en dam som brukar jobba i receptionen på SATS i Alvik som jag frekventerar under vinterhalvåret. Än en gång, så stor var den världen. Kan dessutom tillägga att i föregående stuga, Singi, kom vi fram till att hon som var stugvärd där tillsammans med sin man hade haft Sven Broman som lärare en gång i tiden. Sven som är en av vår allra bästa, och äldsta, vänner uppe i Skellefteå och som jag har haft förmånen att ha som fiskekompis vid otaliga sikfisken på hösten liksom ett och annat strömmingsfiske på sommaren!

Gemytligt i Kaitumstugan också på kvällen med lite olika samtal runt bordet på kvällningen. Pratade en hel del med med Linnéa, en ung tjej i 25-års åldern, som var ute på ensamvandring. Hon växlade stugnätter med tältnätter och skulle fortsatta efter Vakkotavare hela vägen till Kvikkjokk. Verkligen strongt och modigt tycker jag. Med så gott gry i dagens ungdom ser framtiden onekligen ljus ut. Diskuterade bland annat hur hon skulle göra med sin för stora sovsäck för att få det lite varmare, hade tydligen frusit rejält natten innan. Fick tyvärr aldrig hela namnet, skulle så gärna vilja veta hur det gick för henne under resten av vandringen.

Kaitumjåkka

Så snart man tittar upp från leden – något man känner man måste föreviga. Vem kan tröttna på sprakade höstfärger?

Nu började jag så smått komma till kända områden. På vägen ner till Teusadalen kunde jag blicka in i Livamvaggi. Den mycket steniga dalen som jag vandrat ett par tre gånger på 70- och 80-talet. Första gången för precis 40 år sedan, 1977, med Ronny. Kommer också ihåg att vi hitta fjällveronica där.

Frodig växtlighet mellan Kaitum och Teusa

Teusadalen, av många ansedd som en av fjällens vackraste dalgångar

När Teusadalen öppnade sig kände jag igen mig så väl, även om det var många år sedan sist. Tror det var -82 eller -83. Men mest kommer jag ihåg första besöket. Det är en roddled över Teusajaure, har man otur får man ro tre gånger dessutom eftersom det alltid måste finnas minst en båt på vardera sidan och det finns tre båtar totalt. Första resan, -77, höll på att sluta lite illa. Som oftast låg det på en hyfsad vind längs den två-tre mil långa dalen. När vi kommit ut kanske 50 meter från land så gick ena åren av! Lösa årtullar med successivt nedslitna åror som resultat. Trots att vi var nära land hade vi ett drygt jobb med att ta oss tillbaka till land med en och en halv åra. Då står en medelålders Göteborgare på land och ropar: “Om ni väntar lite så får ni åka med oss, vi är vana att ro!”.

“Hördu du! Vi är också vana att ro men då brukar vi ha två fungerande åror!” skrek jag tillbaka och nära att klappa till honom med den hela åran när vi väl steg iland.

Hade vi varit i mitten av sjön när åran rök så hade vi förmodligen inte kommit till land förrän en mil längre ner mot sydost. Så det kändes onekligen som ett ganska obehagligt tillbud.

Men det var inget mot dagen efter när vi gick västerut på södra sidan av Teusajaure. En helikopter kom och flög väldigt lågt och väldigt fort upp mot Sitasjaure-hållet. Ett bra tag senare kom den tillbaka i andra riktningen fortfarande lågt och snabbt. Det visade sig att vid den dåvarande roddleden uppe vid Sitas, så hade tre Holländska flickor dragits med av strömmen ner i forsen varav två av flickorna omkom. Med det perspektivet så blev vårt äventyr med den knäckta åran något mindre dramatiskt.

Stugvärden i Teusajaure var ensam. Han hade ett par dagar tidigare skickat iväg sin hustru med helikopter efter att hon halkat och brutit benet. Det var polishelikopterns andra uppdrag den dagen vår vän norrmannen blev upplockad i Singi.

Nu var det ganska tomt på vandrare. I stugan var det förutom jag bara en portugisiska också. Hon var liksom Linnéa ensamvandrare och för första gången i svenska fjällen.

Stilig lek-röding uppdragen av stugvärden på Vakkotavare

Vakkotavare var slutdestinationen på den här vandringen. Ganska passande eftersom vi tillbringade en natt där vid min förra septembervandring, hästen -76. Så än så länge gäller att jag alltid vid mina septembervandringar passerar Vakkotavare.

Döm om min förvåning när jag kom fram till stugan och Stugvärden uppenbarade sig på trappen: “Välkommen Lennart”. När han så lade till: “Jag skall hälsa från Linnea”, så förstod jag, här var man förvarnad. Än en gång blev jag så nyfiken på hur det gått för Linnea. Tyvärr inte inskriven i Gästboken så ingen ledtråd där inte.

Hur gick det då med återträffen vid Gällivare station? Jodå, Hapé och jag träffades där, och inte bara vid stationen. Det visade sig att vi hade samma kupé, jag i överslafen och han i mellanslafen under, precis som på resan upp. Blev många timmars trevligt samtal på kvällen och på morgonen innan vi skiljdes åt vid Stockholms Central.